Av Crister Enander 2023-08-02
Han ägde ett ovanligt livligt, för att inte säga explosivt temperament. Det var säkerligen en av anledningarna till att han inte avstod från att rakt och öppet skriva angrepp på ett ofta osvenskt sätt; hans ord träffade och sårade och hade sina förebilder i internationell press.Sven Stolpes oräddhet och hans karakteristiska sätt att utan ängsliga sidoblickar framföra sina sanningar gav honom under senare delen av livet en stor och intresserad tv-publik.
Han gick, som det heter, hem i stugorna. Fiender – ofta inflytelserika – skaffade han sig däremot i rasande tempo under hela sitt liv.
Med pennan likt ett slipat svärd drog han fram i de många fejderna och spaltduellerna han blev inblandad i, inte sällan som deras förnöjsamme upphovsman. Sven Stolpe fick tidigt rykte om sig att vara en främmande fågel i det svenska kulturlivet. Många var skeptiska och avståndstagande, ännu fler intagna och kanske även roade.
Det skramlade och dundrade om hans framfart på ett bemäktigande och omisskännligt sätt. Det kan förvisso ses som en svaghet eller en styrka att Sven Stolpe tycktes se det mesta i svart och vitt. Hans hållning var i grunden enkel: De som inte var för honom, var emot honom.
De ljumma ägde han inget överseende med eller ens intresse för. Det är lätt att glömma det djupa allvar som präglade kulturdebatten under förra seklets första hälft och några år framöver.
Idéerna var inte som idag en sorts handelsvara bland andra varor där många skribenter obekymrat byter åsikt från den ena veckan till nästa veckas kolumn.
Livsåskådningsfrågorna och de filosofiska liksom religiösa hållningarna var präglade av stor uppriktighet och var sällan av det lättköpta slaget. Allvaret var i regel omisskännligt och alls inget man lättsinnigt kunde dagtinga med.
En av Sven Stolpes största talanger var hans välutvecklade förmåga att obesvärat växla från djupaste allvar till ett träffsäkert utfall. Vitalitet, kunnighet och en för svenska förhållanden sällsynt europeisk utblick och bred bildning gav honom en position som är omöjlig att förneka eller förbise – även om många försökte.
Och än idag är det många som pinsamt nog fortfarande försöker att marginalisera honom som någon sorts lustig gubbe med ultrakonservativa värderingar. Det är en åsikt som slår tillbaka på dem själva och entydigt visar på en sorglig obildning och – framför allt – att de är fullkomligt främmande inför vad Stolpe verkligen skrev.
Efter en rad imponerande biografier – om Fredrik Böök, Ingemar Hedenius, Winston Churchill – skrev Svante Nordin även en levnadsteckning om Sven Stolpe och hans intellektuella gärning, med den träffande underrubriken blåsten av ett temperament som han lånat från Stolpes nära vän Bertil Malmberg.
Den var en i högsta grad välkommen biografi. Äntligen skingrades – för ett tag – förtalet och de illasinnade rykten som omgett föremålet under så många decennier.
Beskyllningarna om att Sven Stolpe var nazivänlig eller lätt anstruken av antisemitiska föreställningar kan äntligen ovedersägligen hänvisas till de rena lögnernas sfär.
Sven Stolpe var tidigt – avsevärt tidigare än de flesta – rakryggad och övertygad antinazist och till hela sin övertygelse var han hårdnackad motståndare till varje form av totalitära system, så även mot Sovjetunionen vilka många i samtiden attraherades av trots att det stora väldet var en renodlad diktatur.
Somliga författare lyckas med att göra ett starkt och bestående intryck som sedan kan beledsaga läsaren genom livet. Sven Stolpe blev i tonåren en sådan författare för mig.
Jag har svårt att se hur jag annars – åtminstone i så pass unga år – skulle ha drabbats av en närmast intellektuellt berusande och smått förförisk upplevelse som han förmådde förmedla med sina inträngande och medryckande essäsamlingar om framför allt fransk litteratur men även tysk.
Det räcker inte med att säga att han öppnade ett fönster ut mot Europa och dess rikhaltiga litteratur. Hans betydelse var större än så. Det handlade inte – enbart – om den katolska kyrkan eller om en annan sorts andlighet än den i många avseenden torftiga protestantiska som förde ett stelbent och avtrubbat liv, utan han skrev om andra tanketraditioner vilka var laddade med innerlig mystik och präglade av den avgörande inre disciplinens lärdomar.
Sven Stolpe visade tydligt att det fanns sätt att resonera och förstå världen som på ett intellektuellt grundläggande sätt skilde sig från de svenska litterära och filosofiska diskussionerna. Verkligheten fick skarpare konturer. Världen vidgades. Andra värden blåste in med en mäktig kraft.
Svante Nordin gör denna sida av Stolpes imposanta och omfattande gärning full rättvisa, även om jag – mycket orättvist – saknar den subjektiva lidelsen, den himlastormande frihetskänslan och befrielsen från ett i flera avseenden begränsat kulturliv som Sven Stolpe förmådde ge röst åt till en då vetgirig tonåring. Det vore, med förlov sagt, orimligt att kräva.
Men Svante Nordin förmår genom sin inlevelsefulla och förståelsefulla skildring att på nytt väcka liv i de upplevelser och insikter som jag en gång hade förmånen att möta. Mer kan man knappast begära av en biografi.
Dessutom får Svante Nordin mig att från bokhyllorna plocka fram bland annat de två volymerna Den kristna falangen – den första utkom 1934 och den andra följde två år senare – och även senare samlingar som François Mauriac och andra essayer, Den glömda vägen, Stefan George och andra studier och monografin Paul Claudel.
Att idag ge ut ett gärna generöst urval av dessa ingående och kunniga samlingar vore en kulturgärning av stora mått.
Ty Sven Stolpes essäer är i sina analyser av och lyhörda förståelse för de franska och tyska författarnas verk och deras personliga idiosynkrasier och ödesfrågor lika lysande och insiktsfulla idag som när de skrevs. Och Stolpe presenterade och introducerade däri stora och viktiga författarskap som då ännu var i det närmast okända i Sverige – flera av dem fick för övrigt senare Nobelpriset.
Sina lärda forskningar, vilka var minst sagt ansenliga, ägnade Stolpe främst åt tre kvinnor om vilka han även skrev omfattande verk: Jeanne d’Arc, Drottning Kristina och den Heliga Birgitta.
Sven Stolpe förtjänar fortfarande ett bättre öde, en ärligare och större rättvisa, än vad hans senkomna släkting nu lyckats kränga ut till en redan hårt prövad allmänhet.
En utmärkt början är att läsa Svante Nordins biografi. Välskriven och inte bara bildande, utan många gånger underhållande.
Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten » Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.