Det är med kriminalpolitiken som med bajsvattnet

Jag har nu två alternativ. Antingen får jag bada någon annanstans eller hålla munnen stängd och hoppas på det bästa.

Problemet är inte nytt. Det var samma sak förra året och några år dessförinnan. Vattenproverna pendlar mellan okej och katastrof. När jag googlar hittar jag en artikel från 2005. Man hade samma problem redan då.

I artikeln tar de upp flera teorier om var “bajsvattnet” kommer från. Det kan handla om bristfälliga avlopp i området som kan kräva ett nytt reningsverk, det kan handla om fågelträck som spolas in i viken och samlas i tången där tillväxtmiljön för bakterierna är god.

Miljöinspektören som intervjuas i tidningen berättar att det kan ta tid att få ordning på problemet, kanske upp emot fem år om det vill sig illa. Såhär nästan tjugo år senare får man konstatera att det tycks ta längre tid än så.

Bajsvattnet på min badplats påminner mig om svensk kriminalpolitik med det undantaget att de som kastar sig i plurret absolut inte håller sina munnar stängda.

I Sverige har politiker i decennier ägnat sig åt att försöka bekämpa brottslighet genom att kriminalisera mer, övervaka hårdare och skärpa straff. Det kan jämföras med att få bättre badvatten på en badplats genom att ha hårdare gränsvärden, ta fler vattenprov och sätta upp fler skyltar om att det är olämpligt att bada.

Riktiga lösningar för att minska kriminaliteten i samhället liknar riktiga lösningar på bajsvattenproblem. Det enda som fungerar är förebyggande insatser.

För att det ska gå att bada på en badplats igen utan risk för att drabbas av magsjuka behöver man se till att avloppen i området fungerar som de ska och annars satsa på att bygga nytt. Man behöver kanske också rensa viken från tång.

Kanske behöver man se över hur man ska göra med intilliggande jordbruksfastigheter. Allt sådant tar tid, kräver svåra beslut som går i strid med vissa personers vilja och kostar pengar.

För att kriminaliteten ska minska behöver vi satsa stora pengar på skola (forskningen visar att det är mer än fem gånger högre risk att hamna i kriminalitet för den som saknar utbildning).

Vi behöver göra ordentliga omfördelningar av pengar i samhället (forskningen visar att det är mer än fem gånger högre risk att hamna i kriminalitet för den som lever i fattigdom).

Men det räcker inte. Det behövs sociala insatser i form av satsningar på socialtjänst, trygghetsvärdar, skolvärdar, fritidsledare och sånt. Det behövs satsningar på psykvård och olika insatser för att komma till rätta med den psykiska ohälsan bland unga.

Det behövs kulturella insatser eftersom kulturen ger människor en känsla av meningsfullhet som dämpar andra negativa drivkrafter.

Det behövs projekt där man arbetar för att motverka destruktiva mansroller (män står för mer än 80% av all brottslighet).

Innan valet gapade Sverigedemokraterna och deras stödpartier om hur de minsann skulle få ordning på kriminaliteten. Inte ett enda förslag på hur det skulle göras handlade om förebyggande arbete.

Efter valet tåtade de ihop Tidöavtalet som talande nog inte heller innehåller ett enda förslag som handlar om brottsförebyggande arbete.

Den här politiken verkar inte fungera alls. Det är stora rubriker varje dag om skjutningar och mord. Allt är precis lika illa som innan. Kanske till och med ännu värre. Ulf Kristerssons grepp om gängkriminaliteten verkar betydligt slappare än greppet om den egna plånboken.

Politikerna simmar så att säga i bajsvattnet med öppen mun och trots kallsup efter kallsup vägrar de fatta att vi måste bygga ett nytt reningsverk.

Många väljare lever kvar i förnekelse eftersom det är genant att erkänna att forskningen och vänsterpolitiker hade rätt om brottsligheten – den går inte att bli av med genom hårda straff och tuffare tag lika lite som E-coli-bakterier försvinner från vattnet genom arga skyltar och tuffare provtagning.