Fattig blir inte rik genom semantik

Det var ganska självklart att det så småningom skulle bli dags för hungriga barn-diskussionen igen och den här gången var det Lena Andersson som drog igång allt med en ledartext i Svenska Dagbladet med den slagkraftiga rubriken “Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”.

Andersson menade att påståendet om att barn går hungriga i Sverige är extremt överdrivet. Är man fattig så får man äta billigare mat helt enkelt. I Sverige behöver ingen svälta.

Hon fick snabbt kritik från många håll men också en hel del stöd. Peter Kadhammar skrev en text på Aftonbladet där han försökte slå hål på myten om hungrande barn som tvingas äta ikapp i skolmatsalen.

Han hade intervjuat en rad rektorer som inte alls märkt av något ökat ätande i skolorna. Dessutom var det minsann ingen skillnad på skolor i fattiga och rika områden.

I boken Det här är inte mitt land skriver Kristian Lundberg om samma debatt. Boken kom ut 2014. Vi kan hoppa tio år tillbaka i tiden och inse att det redan då förekom verbala försök att trolla bort fattigdomen.

2012 hade Janne Josefsson undersökt statistiken om barnfattigdom i TV-programmet Uppdrag granskning och eftersom statistiken stämde, allt fler barn i Sverige lever i fattigdom, kom det istället att bli en fråga om relativ fattigdom.

“Finns det då barn i Sverige som svälter?” undrade Josefsson och svarade sedan på sin egen fråga. Nej, det gjorde ju inte det.

Fattig blir inte rik genom semantik. Familjer som får vända på varenda krona för att klara vardagsekonomin blir inte gladare av att finna texten “plikten framför allt” på myntets baksida och de blir inte mindre fattiga av Anderssons och Kadhammars försök att nyansera deras lidande.

Kristian Lundberg menade att Josefssons och hans redaktions budskap till de fattiga i Sverige var att “du finns inte, och om du finns, så svälter du inte.” Han ställde sig därefter frågan på vems uppdrag journalisterna verkar.

För vems skull behöver fattigdomen nyanseras? Därefter konstaterade han att fattiga barnfamiljer i Sverige tycks vara fattiga på fel sätt.

Barnfattigdomen i Sverige passar inte in på kultur- och ledarsidorna och den stör det viktiga politiska samtalet om exakt hur hårda straff vi kan införa, exakt hur unga barn vi kan sätta bakom lås och bom och hur vi ska göra för att behöva ta emot så få människor som möjligt som flyr för sina liv från krig och förföljelse.

Lundberg var rasande på det samhälle där barn ska straffas för föräldrarnas och samhällets misslyckanden och han upprördes över den moraliserande tonen bakom alla försök att demonisera de fattiga:

“Du röker, barnen har leksaker, en familj hade hamster, någon sände 200 till familjen i det andra landet, hörlurar, är det verkligen nödvändigt?”

Skuldbeläggandet. Du är inte fattig eftersom andra människor i världen har det ännu värre och om du ändå känner dig fattig eftersom pengarna inte räcker till så beror det på att DU gör dåliga prioriteringar.

Kristian Lundberg valde att kalla sin bok Det här är inte mitt land som en anspelning på Sverigedemokraten Erik Almqvists ord till Soran Ismail i järnrörsskandalen på den tiden Sverigedemokrater viftade med sina järnrör på behörigt avstånd från regeringsmakten. “Det här är inte ditt land”, hade han sagt. “Det är mitt”.

Jag tror att Kristian Lundberg med sin bok ville säga att ett Sverige där man inte tar hand om varandra inte är något Sverige. Det är något annat.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.