En son

År 1979 skrev jag filmmanuset A Day in the Life. År 1982 fick jag äntligen möjlighet att filma det. Och det med så gott resultat, att A Day in the Life visades på många internationella festivaler.

Filmens handling är följande: Det är bitande vinter. Familjen Sandstorm, bestående av pappa, mamma och en dotter, stiger av ett flygplan på Kastrups flygplats efter en solig semester.

Två tredjedelar av passagerarna skall dock fortsätta mot Stockholm Arlanda, flygets slutdestination. Familjen sätter sig i sin bekväma bil och kör mot sin bostad.

Då avbryts bilradions stämningsfulla jul med den alarmerande nyheten, att det flyg de ankom med, blivit kapat av en terrororganisation, strax innan det återigen skulle lyfta, med krav om frisläppande av några politiska fångar från danska och svenska fängelser.

I annat fall, hotade terroristerna, kommer planet att sprängas, med samtliga passagerare ombord. Hotelsens tidsfrist var 24 timmar.

Sandstorms hinner knappast tänka tanken om den tur de hade då de steg av planet, när en fullastad tankbil kör på dem bakifrån, och strax därefter uppslukas deras bil av ett eldhav.

Fadern är svårt skadad, modern ligger i komaliknande tillstånd och dottern behöver en akut transplantation om hon skall ha en chans att överleva. Läkarna bedömer att hon kan klara cirka 24 timmar utan transplantationsorganet.

Det är upptakten till A Day in the Life.

Moderns kritiska hälsotillstånd tillåter inte att hon skulle kunna vara organdonator och på så vis rädda livet på sin dotter, faderns hälsotillstånd tillåter det med nöd och näppe, men eftersom han insisterar, och hotar med självmord, förbereds han för operationen.

Alla slags blod- och andra tester görs och man kommer fram att fadern inte är en lämplig donator. Skälet är, att han inte är dotterns biologiska far, något som han inte hade ens en blekaste aning om.

Hur hittar han dotterns biologiska far inom 24 timmar, när hans hustru inte är kommunicerbar?

Gamla fotoalbum skulle möjligen kunna vara till hjälp. Fotografier slår nämligen vakt om ett labyrintiskt sammanhang, de kan avslöja oanade kopplingar mellan personer och händelser, de kan stå för kontinuitet…

Till slut finner fadern hustruns gamle älskare men denne är ovillig att hjälpa sin för honom okända dotter.

Mitt första barn föddes år 1985 så min film A Day in the Life är uppenbarligen inte självbiografisk. Jag nämner det eftersom det var en fråga som jag upprepade gånger fick på olika filmfestivaler. Inte heller kände jag någon som var med om detta öde, utan premisser när jag skrev manuset var tvenne.

Den ena var den som jag skriver om i alla mina artiklar, alla mina böcker, alla mina teaterpjäser och alla mina filmer: Att sanningen till slut alltid kommer fram, det spelar ingen roll hur väl och hur länge man försöker dölja den.

Den andra premissen var att göra en film om de rädslor som varje människa med samvete plågas av: Att ens livspartner bedrar en och avslöjar inte den hemlighet som kan vara livsavgörande när ens barn skadas och man blir obenägen att hjälpa det.

Nu till filmen En son, det vill säga Bik Eneich: Un fils, som den heter på originalspråk.
Produktionsår: 2019.
Filmens nationalitet: tunisisk, fransk, libanesisk och qatarisk.
Språk: arabiska och franska.
Regi: Mehdi M. Barsaoui.
Skådespelare: Sami Bouajila, Najla Ben Abdallah, Youssef Khemiri, Noomen Hamda, Slah Msadek, Mohamed Ali Ben Jemaa m.fl.

SVT som har En son på SVT Play-listan, presenterar filmen med följande beskrivning: ”Ett intensivt drama om det gifta paret Fares och Meriem som är på semesterresa i södra Tunisien tillsammans med sin son Aziz.

Plötsligt blir familjen attackerade av islamistiska rebeller och innan Fares hinner vända bilen har Aziz träffats av en kula genom levern. För att överleva behöver Aziz en akut levertransplantation men på sjukhuset väntar en rejäl överraskning.”

Den överraskning som SVT:s reklamavdelning utlovar är bara en, och den är att En son är en kopia av A Day in the Life. Till minsta detalj.

Därmed inte sagt att Mehdi M. Barsaoui, manusförfattaren och samtidigt även regissören till En son kopierade min A Day in the Life ruta för ruta. Min film handlar om arketypiska rädslor som så gott som varje människa brottas med och således även Mehdi M. Barsaoui.

Och att han följer samma dramaturgi som jag i min film A Day in the Life är också förklarligt. Så förklarar Quentin Tarantino det: Det är en myt att en historia kan berättas på tusen olika sätt.

Om den skall berättas på det mest effektiva sättet, då kan den berättas på högst två olika sätt. Jag ger Tarantino rätt.

Jag skulle kunna nämna ett antal nya cineastiska lösningar som andra regissörer kopierade från A Day in the Life, men jag avslutar hellre med den sista bilden från En son. Den är lika självklar som talande.

Fares och Meriem sitter på var sin sida av en sjukhuskorridor. Då rullas en sjukhusbår med den nyligen opererade Azizs biologiska far mellan dem. Slut.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.