Tillbaka på Sweden Rock Festival efter 25 år

Första gången jag arbetade på Sweden Rock så hette det fortfarande Karlshamn Rock Festival, året var då 1997. Jag stod och serverade öl i en bar.

Min vän som jag jobbade med kände grundaren Ingolf Persson och vi skulle då hjälpa till. Det var Ingolf själv som visade oss var vi skulle jobba och gav oss instruktioner.

Året efter var festivalen flyttad till Norje Boke, där den än idag ligger. 1998 arbetade jag med säkerheten. Har fortfarande mitt gamla passerkort kvar.

Nu är jag tillbaka. Denna gång som journalist. Bevakar Sweden Rock åt tidningen Nongrata. Och då blev det förstås även en nostalgisk krönika åt Magasinet Para§raf.

Sitter just nu i presstältet och tar in atmosfären, denna sista dag av festivalen. Fotograferna går runt med sina röda väster som har trycket ”Photo 2023, Sweden Rock”, vilket ger dem tillträde till fotodiket framför scen under de första låtarna.

Ett par bord bort ser jag Aftonbladets utsände fotograf. Även flera andra kända skribenter (och numera faktiskt kollegor till mig) syns bland den samlade presskåren.

Mitt starkaste minne från 25 år sedan är mitt möte med Lemmy Kilmeister, Motörheads numera avlidne sångare och basist. Jag hade precis ätit och gick runt kring baren på backstageområdet.

Satte mig ner på en barstol med min flaska vatten. En person sätter sig på barstolen bredvid, och det är ingen annan än Lemmy. Han beställer en whiskey. Tittar på mig och min flaska med vatten och skakar på huvudet.
– This is better, säger han och går därifrån.

Jag får inte fram ett ord, är alldeles för starstruck. Efteråt har jag tänkt på tusen olika saker jag kunde sagt. Men jag är ändå ganska nöjd med att ha blivit tilltalad av en rockgud.

Mitt starkaste minne från årets festival är, förutom känslan av att sitta i presstältet och jobba och tillhöra denna utvalda skara av ackrediterade journalister, är Iron Maidens konsert.

Tillsammans med drygt 40 000 festivalbesökare stod jag framför festivalens största scen och njöt. Jag skrålade högt, speciellt till Can I Play with Madness och Fear of the Dark.

Att ett gäng män mellan 64 och 71 år gamla överhuvudtaget klarar av att spela under två timmar är i sig imponerande. Att det dessutom var en av de bästa konserterna jag varit med om är inget annat än mirakulöst.

Jag kan inget annat än instämma i det som VD:n för Sweden Rock, Jon Bergsjö, sa på en avslutande presskonferens under fjärde och sista dagen av årets festival: ”Tillbaka starkare än någonsin”. Detta gäller inte bara Nordens största rockfestival, utan även mig personligen.

Jag jobbade hårt, betalade av mina skadestånd, utbildade mig och hittade en väg tillbaka med stöd av alla omkring mig. Jag är utan tvekan tillbaka starkare än någonsin.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.