Mannen som tar betalt för att gå på studentfirande

Någon hade skjutit iväg fyrverkerier på ett lite oansvarigt sätt vid ett tillfälle, men annars hade det varit ett ovanligt lugnt firande trots tusentals närvarande.

Att elever tar studenten saknar inte nyhetsvärde. Det är en händelse värd att berätta om, inte minst för lokaltidningar som vill uppmärksamma traktens unga människor.

Aningen mer förvånande är det kanske att mannen som av följarna kallas för Sveriges enda riktiga journalist, trots att han under ett halvt decennium inte ens fick ihop ett dussin reportage, tyckte sig kunna hitta en journalistisk vinkel av riksintresse.

Den som var villig att teckna en prenumeration på Lamottes Facebook-kanal kunde nämligen få se honom (utan skyddsväst) göra en sändning från skolgården utanför Burgårdens gymnasieskola i samband med studentfirandet där.

På sin Facebooksida gick han ut med att det stora reportaget skulle sändas klockan 18 för alla som var villiga att betala riktiga pengar.

Då skulle man få se jättemånga utländska flaggor (Lamotte berättade att han inte hade sett en enda svensk), se honom bli kallad för rasist och bli utslängd från skolan för att han ifrågasatte att det inte fanns några svenska flaggor. Det var också, enligt Lamotte, väldigt konstigt att så många poliser hade behövt vara på plats.

Jag har inte sett Lamottes reportage. Det finns ingenting att se. Han har besökt ett helt vanligt studentfirande på en centralt belägen storstadsskola. Den som inte vill betala pengar kan själv åka till vilken skola som helst och uppleva samma sak. Det är gratis.

Alla som har besökt en fotbollsmatch vet att det finns poliser på plats när tusentals människor samlas på en liten yta. Det saknar i sig nyhetsvärde. En nyhet blir det om det bryter ut våldsamma kravaller som vid AIK-Djurgården-derbyt.

Eftersom Joakim Lamotte är en fena på att lura av rasister pengar blir en sändning från Burgårdens gymnasieskola perfekt klickbete. Fotbollshuliganism blir ointressant.

Publiken betalar för att få sina fördomar bekräftade och då spelar det ingen roll vad som egentligen har hänt.

Det är ingen slump att Lamotte väljer att besöka just Burgården. Han vet att det är en gymnasieskola i Göteborg med hög andel elever med utländsk bakgrund. Han vet att han kommer att få se ett hav av kurdiska, somaliska, irakiska, turkiska flaggor och så vidare.

Göteborg är en extremt uppdelad stad. Kommunens gymnasieskolor är extremt segregerade – etniskt och ekonomiskt. Tyvärr har en rad politiska beslut förstärkt denna segregation istället för att bekämpa den.

Det gör att det finns skolor i Göteborg där det bara viftas med svenska flaggor på studenten och skolor där det ser ut som utanför FN-byggnaden.

Lamotte vet att hans följare vill förfasa sig över utländska flaggor. “Studenten är svensk och det ska vara svenska flaggor”.

De utländska flaggorna används av Lamotte för att etablera och förstärka två narrativ:

1. Invandrarna tar över Sverige.
2. Invandrarna vill inte anpassa sig.

Den gymnasieskola jag arbetar på är en typiskt mångkulturell skola. Här går det både en massa “svennar” och en massa “blattar” som eleverna själva skulle uttrycka saken.

Jag skrev en hälsning i studentmössan för killen som hade en svensk flagga på utsidan och den irakiska flaggan på fodret på insidan. Det är ganska vanligt. Den dubbla identiteten. Den dubbla stoltheten.

Det är fint att se hur viktig den helsvenska studenttraditionen har blivit för våra invandrarelever och deras anhöriga. Att höra dem traggla med studentsången, höra dem skrika “fy fan vad vi är bra!” med precis samma brist på självinsikt som deras blonda klasskamrater.

Jag tänker på de somaliska tjejerna iklädda hijab på studentbalen. På dansgolvet. Lyckliga. Dansandes hela natten precis som vilka studenter som helst men utan alkohol i kroppen.

“Jag är trött idag. Vi var hemma klockan halv tre”, sa en av dem till mig dagen efter och så la hon leende till: “Snart blir det studentfest på Hard Rock.”

Den berättelse Joakim Lamotte försöker sälja in handlar om att invandringen förstör Sverige. Det finns en annan berättelse. En stark berättelse om mångkulturens kraft och det oerhört vackra som kan uppstå när människor och traditioner möts.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.