Vanliga invandrarbekymmer?

Bägge talar hygglig engelska, men de har ingen högre utbildning. Sara lyckas för sin del snart att få en tidsbegränsad anställning som lokalvårdare på heltid hos ett etablerat hemtjänstföretag i Stockholm.

Hon blir omtyckt på sin arbetsplats. Och tack vare arbetsgivaren får makarna också ett andrahandskontrakt till en bostad, en etta i en förort.

Makarna beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd. Även Idi söker arbete, dock utan resultat. Makarna får klara sig på Saras lön.

De jobb som Idi har sökt har genomgående haft en lägre månadslön än den som numer lär fordras för att få uppehållstillstånd.

När makarna får två barn, faller det huvudsakligen på den arbetslöse pappans lott att ha hand om dem. I dag är barnen nio och sju år gamla. De går i skolan, trivs där och talar felfritt både engelska och svenska.

Men efter hand som tiden går blir det allt svårare för familjen att få ekonomin att gå ihop. Idi får därför sälja sin enda fasta tillgång, en liten tomt i hemlandet.

I regelrätt ordning söker makarna nyligen fortsatt uppehållstillstånd i Sverige för alla fyra.

Migrationsverket beviljar Saras ansökan, men avslår Idis och barnens. De riskerar alltså nu att bli tvungna att splittras och bosätta sig på skilda håll i världen. Det hotet är förstås inget mindre än ett dråpslag för hela familjen.

Är det här ett rimligt sätt för Sverige att behandla nödställda medmänniskor på?

Tillfälliga medborgarskap? Här tar vi steget från frågor om uppehållstillstånd till frågor om medborgarskap. Och där tycks dystert nog skam gå på torra land…

Det är nämligen inte nog med att vår regering, ivrigt påhejad av sina SD-vänner i baksätet, vill knyta rätten till barnbidrag och annan välfärd till invånarnas svenska medborgarskap  (Kristina Lindquist i DN 15 maj).

Regeringen lär dessutom hysa planer på att ändra vår grundlag i syfte att göra det möjligt för myndigheterna att återkalla förvärvade svenska medborgarskap. Det är inte godtagbart.

För det första: Vi har ett grundlagsfäst och absolut förbud mot att landsförvisa medborgarna. Det lyder: ”Ingen medborgare får landsförvisas eller hindras från att resa in i riket” (2 kap. 7 § första stycket regeringsformen).

För det andra: I grundlagen finns det också ett villkorat men ändå starkt skydd för den ”medborgare som är eller har varit bosatt i riket” att, som det står, ”berövas sitt medborgarskap” (samma lagrum andra stycket).

Om man, som regeringen planerar, vill slopa eller försvaga invånarnas skydd exempelvis för deras svenska medborgarskap, är man alltså tvungen att justera grundlagens innehåll.

Och det är lättare sagt än gjort. Ändringar i grundlagen kräver en speciell ordning, reglerad i den inledande satsen i 8 kap. 15 § regeringsformen:

”Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får ej fattas, förrän det efter det första beslutat har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats. [- – – ]”

Så långt den nu gällande ordningen. Men hos alla oss som vill slå vakt om skyddet för medborgarskapet och andra delar av det nuvarande grundlagsskyddet för invånarnas rättsställning kan regeringens funderingar måhända väcka tanken att det trots allt nu är lite för enkelt att tillåta ändringar i vår grundlag.

Och att det följaktligen vore läge att – tvärt emot regeringens minst sagt dubiösa planer – skärpa den och göra ändringar i lagen ännu svårare att genomföra. Just genom att i tid ändra grundlagen…

Från juristhåll har det också förts fram ett förslag i den riktningen. I linje med det vore det väl läge att exempelvis närmast efter den nyss anförda satsen i RF 8:15 lägga till en mening av följande lydelse:

”Det andra beslutet skall gälla endast om minst två tredjedelar av ledamöterna har förenats om det.”   

Take it, or leave it. . .

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.