Ska vi fostra barnen genom hat, hämnd och skuldbeläggning?

Det behövs alltså mer än kärleksfulla föräldrar för att uppfostra ett barn. Det behövs värme och omtanke från en hel by. Det behövs normer och regler men inte i första hand som ”insatser” eller ”åtgärder” utan med välvilja och förståelse från människor som bryr sig om dig.

De röster som i dag höjs för skärpta lagar känns så fyllda av hämnd, hat och skuldbeläggande. Det är aldrig sådana krafter som bygger det goda samhället.

Det andra ordspråket säger ju att den som inte känner sig som en del i samhället kommer han/hon att bränna ner runt omkring sig. Bilar eller byggnader eller vad som helst.

Förutom hämnd och hat så verkar det som om vår regering styrs av rädsla. Samma grogrund som driver de ungdomar som skjuter. Det hela påminner om en katt-och-råtta-lek som övergår till ett krig där båda sidor strävar efter att förgöra varandra.

Var finns de mer sansade krafterna som vill stoppa detta krig? De som vill värna om rättssäkerhet och allas lika värde? I partiernas offentliga uttalanden ser jag inget sådant, däremot bland medlemmar från alla partier utom ett.

Några känner sig dock bundna av Tidöavtalets ord om att inte tala illa om varandra. Var finns de som vill lösa problemet i stället för att trappa upp konfliktnivån?

Alla de förslag som nu rinner ur hatfyllda munnar finns redan i en eller annan form. Det är redan så att vi låser in 12-åringar och ännu yngre barn i fängelseliknande institutioner. Utan tidsbegränsning. Det är redan straffbart att rymma.

Straff som indragen permission, förlängd strafftid och isolering är konsekvenser av rymningsförsök, både från fängelser och institutioner.

Fler taggtrådar och förbud för kommunikation med omvärlden är det enda man kan komma på som innebär en skärpning i verkligheten. Nästa steg är att införa boja, som i thailändska fängelser, alltså en form av att kedja fast fångar.

De mer eftertänksamma rösterna finns bland vuxna som har lärt känna ungdomar på glid. Bland poliser, idrottsledare och grannar finns det en annan syn på de unga, men det hatfyllda tonläget från våra styrande tystar de flesta.

Under några år var jag ungdomsledare i ett utbytesprogram inom en fredsorganisation. Ett år skulle vi åka med 12-åringar till Thailand och barnen skulle förberedas på frågor om Sverige som de säkert skulle ställas inför. Bland annat var mordet på Palme aktuellt.

Ett av barnen kläckte ur sig, ”skönt, så blev vi av med den”.

Det blev självfallet så att vi stannade upp och tog honom på allvar, dvs pratade med både honom och de barn som hade hört. De allra flesta vuxna skulle göra så.

Men om främlingsrädslan får ta överhanden så får vi höra vuxna, även ungdomsledare och även inom kyrkan, som avvisar det barn som är stolt över sin pappa som vill utföra jihad.

Barnet avvisas som något förskräckligt och närmast ett monster. Med det vänder man ryggen åt barnet men också mot de barn som har hört på.

Det barn som är stolt över sin pappa som vill åka till Ukraina och skjuta ryssar däremot… Jag inser att det finns stora skillnader men i barnens värld måste det te sig konstigt.

Det är alldeles nödvändigt att se ungdomarnas/familjernas problem OCH samhällets, båda på en gång. Så länge den unge ser en framtid i den kriminella världen och så länge samhället hoppas på hårdare tag så kommer vi ingen vart.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.