Nato och kärnvapen

Det avtalet betraktas på sina håll fortfarande som den viktigaste hörnstenen i arbetet mot kärnvapen.

Men utöver de fem nämnda stormakterna så finns det en grupp om fyra andra stater som har kärnvapen: Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea.

Alltnog. År 2017 byggdes NPT ut med en FN-konvention mot kärnvapen (TPNW). En rad länder anslöt sig. Denna konvention trädde planenligt i kraft 2021.

Det kan ju förefalla önskvärt att ännu fler länder – inte minst Nato-medlemmar, men också Sverige – ska ansluta sig till den nya konventionen.

Bland dem som i vårt land engagerar sig för en anslutning märks föreningen Svenska jurister mot kärnvapen. Likaså Svenska FN-förbundet (se Annelie Börjesson, ”Bristfällig analys leder fel om kärnvapenavtal”, Svenska Dagbladet 23 april 2019).

Nu har ett gediget och högst läsvärt bidrag till frågan om kärnvapen publicerats av Thomas Wallgren, filosofiprofessor vid Helsingfors universitet (Dagens Nyheter 27 mars 2023).

Med sin kristallklara logik belyser Wallgren i en del av artikeln läget. Skildringen ter sig handfast, närmast ovedersäglig. Kort sagt påpekar han till exempel att kärnvapen kan fungera avskräckande bara ifall motparten tror att de kommer att avfyras.

Redan om den ena parten ensam använder kärnvapen, blir förödelsen vidsträckt. Och ett ömsesidigt kärnvapenkrig kan leda ofattbart långt, ända till att människan utrotas och många andra arter dör ut.

Av det anförda drar Thomas Wallgren för sin del slutsatsen att det är fel av Finland att gå med i Nato. Den delen av hans resonemang har knappast bäring nog för att kunna övertyga vare sig Finland eller Sverige.

Men Wallgrens artikel förstärker i alla fall de kalla kårar längs ryggraden som många av oss känner med anledning av Putins senaste vana att vårdslöst vifta med hot om kärnvapenkrig.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.