Bussförarens dag

Jag är uppväxt i dåvarande kalla krigets Tjeckoslovakien och där firade man gruvarbetarnas dag. Den inföll den 9 september. Det var inte alla gruvarbetare man firade, utan bara kolgruvearbetare.

Anledningen till det måste ha varit att det rådde brist på kol, att det fanns folk som verkligen frös i sina lägenheter och på sina arbetsplatser, och kol skulle antagligen inte bara värma upp alla kalla platser utan även det kalla kriget som utan tvekan förorsakades av den förhatliga, känslokalla kapitalismen.

Det fanns som sagt även andra gruvarbetare i Tjeckoslovakien än kolgruvearbetare men dem firade man inte. I den tjeckiska staden Jáchymov, som på svenska heter Joachimsthal, hade man på sin tid världens rikaste urangruva som försåg bland annat sovjetiska fissionsvapen, bomber och missiler, med nödvändigt material.

Att jobba i Jáchymov kändes inte lika skönt och riskfritt som att jobba i exempelvis Sveriges Riksdag, och därför tvångsrekvirerade man gruvarbetare dit från tjeckoslovakiska fängelser, de politiska fångarna fick företräde, och officiellt skulle man bespotta sådana och inte hylla dem.

Bussförare är inte en homogen grupp. Tvärtom. Bussförare består av människor med mer varierad bakgrund än exempelvis barnmorskor och geologer. Jag känner en kille som är utbildad kock men som tyckte att det var ett slitsamt jobb och sadlade om till att vara bussförare.

Han trivs, och jag trivs med honom. Jag känner även en tjej som utbildades till filmregissör på Dramatiska Institutet i Stockholm i början av 70-talet, men jobbar efter den avslutade superdyra utbildningen som busschaufför.

Om man kan dra någon slutsats av dessa mina två bekantskaper i bussbranschen, då måste det vara att busschaufföryrket är öppet för alla som av en eller annan anledning inte känner sig hemmastadd i det yrke hen är utbildad till.

Jag bor i Jönköping och jag färdas aldrig i buss. För det första, är Jönköping för liten stad för att en frisk människa med cykel skulle behöva ta bussen och för det andra – låt mig uttrycka det diplomatiskt.

Min erfarenhet av bussar i Jönköping, busslinje 3 i synnerhet, är inte av det positivaste laget. Jag minns tiden när vd:n för Jönköpings länstrafik hette Ingemar Lundin. Han var vd mellan 1980 och 2008.

Då funkade länstrafiken. Och gjorde det inte det, räckte det att man kontaktade honom och han inte bara utlovade ändring till det bästa, han återkom även och berättade vilka steg och mått han företog för att det inträffade inte skulle upprepa sig.

Sådana människor som Ingemar Lundin skulle man behöva exempelvis i Sveriges Riksdag, men han skulle antagligen inte vilja jobba där eftersom han inte är de tomma ordens agitator, utan han var engagerad i sitt jobb och dessutom resultatinriktad.

Jag frestas att beskriva allt det jag varit med om i stadstrafiken i Jönköping där bussförarna betedde sig som om de hade lägre IQ än det som behövs för att fatta att man skall dra upp byxorna efter att de tömt sina tarmar, men jag avstår.

Mest på grund av att det känns meningslöst. Någon ändring blir det ändå inte. Inte med den nuvarande ledningen.

Jag är en van bussresenär. Jag färdades i olika bussar tusentals kilometer. I Afrika, Sydamerika, USA men mest i Asien. Dagsturer, veckoturer, på dagar och på nätter.

I stekande heta bussar och bussar som var så kalla att man såg ångan stiga ur passagerarnas munnar. Jag har varit med om en busschaufför som förlöste en baby, jag har varit med om en busschaufför som med ett gevär i sina händer försvarade sina passagerare vid ett vägöverfall.

Jag har varit med om busschaufförer som borde förtjäna tapperhetsmedalj och jag har varit med om busschaufförer som borde byta yrke till något där de inte utgör en fara för andra.

Året 1989 gav Brutus Östlings bokförlag Symposion ut min bok ”Harry – en bussig buss”.

Då hände det som varje förläggare drömmer om: Hela första upplagan köptes av Jönköping länstrafik, för att gratis delas ut till samtliga förskolebarn i länet.

Jag vill minnas att inte färre än 15 000 ”Harry – en bussig buss”- exemplar fann sitt hem bland länets barn, och jag kan till dags dato möta människor som stoltserar med att de har läst den.

I november 2006 landade jag på Arlanda och skulle ta flygbussen till Stockholm city, för att därifrån åka vidare med en buss till Jönköping. Jag hade ett tajt reseschema, men jag visste att jag kunde klara det. Jag jobbade för en filmproducent i Spanien och han ville träffa mig varannan vecka personligen under weekends så jag pendlade.

Den här gången var mitt flyg från Spanien några minuter försenat, så när jag med hjärtat i halsgropen springandes kom till den väntande flygbussen, stängde chauffören ostentativt dörren framför min näsa och påbörjade resan.

Jag blev lämnad utanför Arlanda, svärande att det är sista gången jag vill ha med det bussbolaget att göra.

Det fanns vittnen på att chauffören startade sin rutt exakt en minut innan den av körplanen fastställda tiden. Låt oss dock pröva tanken att chauffören påbörjade sin färd på sekunden enligt tidtabellen.

Vore det inte mera mänskligt, oss människor emellan, att han, det var en han, ändå lät mig stiga på, i stället för att slå ihop dörren framför mig, då jag svettig, behängd med en massa bagage ankom i full fart?

Jag fick finna mig i att invänta nästa buss och hoppandes på att min bussanknytning mot Jönköping skulle vara 7 minuter försenad – och att jag skulle hinna med den.

Det var en ung turk som satt bakom ratten på den bussen som jag steg på. Jag berättade för honom när jag borde vara framme, om jag inte ville spendera många döda timmar i centrala Stockholm, och dessutom behöva köpa en ny färdbiljett.

Han tittade på sin körplan och sade ”jag är ledsen, men vi har inte en jordisk chans att ankomma i tid till din bussanknytning”.

Jag var lite förvånad över att han sade ”vi”, eftersom det tydde på en bra portion av empati. Vi samtalade en eller två minuter med varandra och under dessa framkom det att jag var författaren till boken ”Harry – en bussig buss”, en bok som denne turkiske busschauffören fick i gåva när han var ungefär 5 år gammal.

Han sa också att det var denna bok som blev en inkörsport för honom till den svenska litteraturen och det svenska tänket. Jag tänkte att han överdrev åtminstone en smula, men säg den författare som inte njuter av smicker.

Busschauffören klev ut ur bussen och talade en kort stund med en busskoordinator utanför. Sedan steg han in, stängde dörrarna och påbörjade resan mot Stockholm city.

Vi stannade precis ingenstans och vi följde inte flygbussarnas rutt. I mina ögon var hans körning jämbördig med Bullitts i Steve McQueens gestalt. Dessutom kände han till Stockholms stadsplan och stadstrafik lika väl och tillförlitligt som en dyr, fungerande GPS-navigator. Så sa han:

”Jag är säker på att du hinner med din buss i tid men för säkerhets skull skall jag köra så att vi möter din buss, i fall den redan påbörjat resan. Vi chaufförer har några överenskomna signaler, så du skall se att den kommer att stanna.”

Resten av tiden pratade vi om hans familj och hans drömmar, och så var vi framme. Vi skakade hand med varandra och jag steg av, och klev direkt på min nästa buss.

Dagen därpå skickade jag min bok ”AAAHR!!!” till honom eller snarare hans barn. Några dagar senare ringde han upp mig och tackade. Har man hört på maken, det var han som tackade…

Detta är enkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.