Lyssna noga på Nato-chefen!

Efter alla år av fred, av arbete i FN och EU och av alliansfrihet är Sveriges utrikespolitiska ställning allmänt respekterad. Samtliga Nato-länder utom två har också hälsat Sverige varmt välkommen som framtida medlem.

Och inte nog med det. Tillsammans med en rad andra medlemsländer är världsmakten USA, organisationens överlägset mest betydelsefulla medlem, redan i full färd med att utveckla ett efter hand alltmer konkret och alltmer omfattande försvarssamarbete med vårt land.

Det gäller ju både sådant som utbyte av sofistikerad militär utrustning och rent praktiska övningar till lands, till sjöss och i luften.

Det rådde ju länge olika uppfattningar i Sverige om nyttan för oss att gå med i Nato.  Men i det läge som råder efter det ryska krigsutbrottet mot Ukraina har de allra flesta svenskar blivit övertygade om att det bästa är att fortsätta att verka för att vår ansökan om medlemskap leder till ett positivt resultat.

Då gäller det förstås inte minst att driva förhandlingarna med Turkiet och Ungern på ett mer ändamålsenligt sätt än på sistone.

Man måste väl där utgå från att herrarna Erdoğan och Orbáns  obstruktioner mot Sveriges ansökan i första hand knappast – vad de än envisas med att göra gällande  – bottnar i det svenska rättsväsendets sätt att fungera.

Vår lagfästa yttrandefrihet och dess tillämpning utgör säkerligen i stället mest ett användbart svepskäl för dessa bägge ledares anmärkningsvärda agerande i Nato-frågan.

Det ligger väl närmare till hands att uppfatta situationen som att det mest väsentliga för Erdoğan och Orbán är att genom ett till synes resolut och karskt uppträdande utåt försöka skapa en gynnsam politisk opinion på hemmaplan.

Våra förhandlare kunde väl ta tid på sig och lugnt och stilla förklara för motparterna vad man menar, när man på svenska säger att för Sveriges del så är det alls ”ingen ko på isen”…

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.