Tre bevis på att Lev Tolstoj visste vad han talade om

Bevis nummer ett:
I en affär med allt möjligt, plockade jag upp två vattenmeloner och gick med dem till kassan eftersom den stod mellan mig och utgången. En ung mörkhyad kassör lät melonerna rulla fram till en våg framför sig och sa:

– 74 kronor, tack. Vill du ha kvitto?
– Ja tack.

I samma ögonblick dök det fram, eller snarare bakom kassören, en pur äkta svensk kvinna, modell jag vet alltid allt. Hon ställde följande fråga till kassören:

– Har du vägt varje melon för sig själv?

– Nej, svarade denne, eftersom han inte gjorde det.

– Det måste du så klart göra!

Nu blev jag nyfiken.

– Varför måste man väga varje melon för sig själv? undrade jag, eftersom jag tänkte att jag nu kommer lära mig något som jag inte hade ens den blekaste aning om.

– Får jag dina meloner, sade hon, jag skall visa dig varför.

Melonerna vilade redan i min ryggsäck, men jag plockade ändå upp dem och överlämnade dem till den pur äkta. Hon la dem på kassavågen och bad mig att komma bakom kassan.

– Ser du? frågade hon och pekade på melonerna.

– Jag ser, men vad borde jag se? undrade jag.

– Den ena melonen är utanför vågen, ser du inte det?

– Jo, en del av den ena melonen är det, so what?

– So what? Du har alltså fått en del av melonen gratis! Skall affären stå för den delen, kanske?

Det ville jag naturligtvis inte, men jag ställde ändå en, kanske dum fråga.

– Om du ställer dig på en badrumsvåg, och lyfter upp båda armarna åt sidan, en bra bit utanför badrumsvågen, kommer den visa att du är lättare än dina ordinarie sextio eller hundrafyrtio kilo, än när dina armar hänger tätt vid din kropp?

– Du är inte så smal heller, och inte heller smart, bara du vet det. Titta här. Den här lite ljusare melonen kostar 41 kronor, och den här lite mindre 33. Nå, vad fick du betala? undrade hon.

Jag överlämnande mitt kvitto till henne.

– Varsågod. Jag betalade de 74 kronorna som det står på kvitton. 41 och 33 är ungefär 74, inte sant?

Kvinnan vände sig till den mörkhyade kassören och sade på engelska: – Do not listen to this man and weigh every melon separately!

Bevis nummer två:

Efter att vi nydränerat vårt hus, visade det sig att ett av stuprören inte nådde ända till marken och att det vore bra om vi förlängde det med cirka 30 cm.

Följaktligen satte jag mig på min dyra tvåhjuling och stannade först när jag befann mig utanför ett byggvaruhus, som naturligtvis knappast låg mitt i stan.

Man skall färdas så långt som det bara går för att handla, då kan handlaren vara nästan säker på att du alltid köper något, eftersom vem vill färdas två, tre mil och komma hem tomhänt?

I varuhuset fanns det stuprör i olika färger, material och längder. Det kortaste var på cirka 1,6 meter. Men standardmåttet var 3 och 4 meter. Således fanns här inte något rör som hade den längd som jag hade behov av och som jag även kunde transportera på min cykel.

Jag behövde inte leta överdrivet länge för att hitta en expedit. Hon stod vid en kassa och talade i telefon. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade.

Samtidigt som jag förgäves spanade efter en annan expedit. Men till slut blev det ändå min tur.

– Jag behöver en bit stuprör, bekände jag och visade med händerna hur stor bit behövde jag.

– De finns där, svarade expediten och pekade i riktning mot stuprören.

– Ja, jag vet, svarade jag. Jag var där innan jag störde dig i ditt telefonerande och jag fann att samtliga rör var alltför långa. Kan du tänka dig att skära av en bit på cirka 30 cm åt mig?, frågade jag.

– Nej, det går inte, replikerade expediten.

– Nähä, varför inte det?

– Eftersom vi inte brukar göra så, upplyste hon pedagogiskt.

– Du får ursäkta, men jag kommer precis därifrån och där ligger även några avsågade bitar, fast det stycke som är minst, är på cirka en och sextio.

– En och sextio går bra. Det kan jag såga åt er, sa expediten och tillade, ni får ursäkta, jag väntar på ett viktigt samtal.

Hon pekade på telefonen för att jag skulle förstå att ett viktigt samtal kommer att dyka upp från den där telefonen.

– Nu förstår jag ännu mindre, sa jag. Menar du att det går att skära av bara vissa längder?

– Dessvärre. Det är bara så. Och dessutom är det inte jag som bestämmer här.

– OK. Jag förstår att vi inte kommer längre. Jag tar enochsextio-biten. Kommer väl till pass om 20 år, när jag återigen skall dränera huset.

– Ni är så välkommen då, avslutade hon.

Jag hämtade stuprörsbiten och på mindre en minut var jag tillbaka hos expediten som återigen talade i telefon.

– Man betalar i kassan där borta, pekade hon med huvudet samtidigt som hon med handen skylde för telefonens mikrofon.

 – Men där finns ju en hel del folk och du har ju en kassa här…

– Småbitar betalas alltid vid utgången, konstaterade hon och jag var helt på det klara att denna kvinna var ännu mindre flexibel än det stupröret av hårdplast som jag höll i.

Det var som sagt kö vid kassan vid utgången, men till slut blev det ändå min tur.

Kassörskan vände och vred på stuprännan, hittade en streckkod och läste av den med en manick. Samtidigt som kassan visade resultatet av hennes ansträngning, sade hon varans pris.

Jag anmärkte:

– Ursäkta mig, men så här mycket kostar ett helt, fyrameters stuprör.

– Det är fyra meter, svarade kassörskan, det ser jag här. Hon pekade på sin kassaapparat.

– Men snälla du, du ser väl att detta inte är fyra meter, försökte jag.

Kassörskan, som onekligen inte var född i går och visste att divergerande meningsuppfattningar kan jämkas med hjälp av bevisliga fakta, tog ånyo fram sin streckkodavläsare och läste återigen av koden och sedan tittade på mig segervisst, som om hon ville säga, ”mig kan du inte manipulera hit och dit, jag jobbar med högteknologiska instrument”, men i stället sade hon:

– Ser ni, det är fyra meter!

Det är på intet vis så, att jag misstror människans olika hjälpmedel, men… Så jag försökte mig på ett, vad jag trodde var ett både pedagogiskt och även övertygande argument. Jag sa:

– Du och jag är nästan lika långa, eller hur? När jag ställer stupröret på golvet med den ena änden, så når den andra änden ungefär till min näsa. Ser du. Om jag är 168 centimeter lång…

Vid det här laget var kunderna som stod bakom mig påtagligt irriterade, men ingen av dem ville ta ställning i fråga om stuprörets längd.

En av kunderna i kön föreslog dock, att jag skulle ta en hel, fyrameters bit och då, som han uttryckte det:

– Skulle alla blir glada och nöjda.

Jag är invandrare från Tjeckoslovakien och i Sverige kan jag bara sällan räkna mig bland ”alla”, och just nu rådde det inget undantag, eftersom jag visste att det rådet varken skulle göra mig glad eller nöjd. Så jag låtsades som om jag inte ens hörde det.

Kassörskan utnyttjade den uppkomna förhandlingspausen och ringde till en auktoritet genom en kommunikationsradio.

– Hej, det är Eva i kassa två! Det är en kund här som bråkar med mig och hävdar att hans stuprör inte är fyra meter långt, rapporterade hon.

Jag blev en aning förvånad eftersom jag inte var medveten om att jag ”bråkade”.

– Du skall använda streckkodsläsaren, vägledde Guden eller vem den osynlige rådgivaren nu än var.

— Det har jag gjort! Vad tror du! biktade sig kassörskan en smula illa berörd.

– Och hur långt är det? förhörde den osynlige allvetaren.

– Fyra meter.

– Enligt streckkoden?

– Ja, enligt streckkoden!

– Men då är det väl fyra meter, är det inte det? utdömde den osynlige, nära på salomoniskt.

Kassörskan tittade på mig segerdrucket och sporde:

– Hörde ni, vad han sa? Så hur blir det? Skall ni köpa röret eller inte?

Bevis nummer tre:

När den renommerade bengalisk-indiske sitarvirtuosen Pandit Ravi Shankar satt på scenen på The Monterey International Pop Music Festivalen den 18 juni 1967, applåderade publiken lika vilt som uppskattande redan efter några minuter.

Ravi Shankar blev något förbluffad och bemötte ovationerna med de idag bevingade orden:

– Ni får gärna vänta tills jag stämt färdig min sitar och ni hört mig spela.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.