Vi behöver vända på varenda kind för att knäcka gängen

Och så var det moderatledaren som försvarade sin statssekreterare med de bibliska orden: “Den som är helt fri från skuld kan kasta den första stenen.”

Underförstått: Bara om du själv inte har ägnat dig åt att döda utrotningshotade djurarter och sedan ljugit för polisen så äger din kritik någon form av legitimitet.

Det är något med stenar. Och Jesus. Stenar och Jesus har otippat nog blivit samhällsdebattens två hetaste beståndsdelar.

En annan sak som Jesus sa, som inte alls tycks lika populär handlar om att vända andra kinden till – ett slags lågaffektivt bemötande innan det begreppet ens var uppfunnet.

Fördelningen verkar vara följande: När man vill visa sin handlingskraft tar man till stenen och när man vill försvara omoraliskt beteende tar man fram Jesus.

Mitt förslag är att vi gör tvärt om.

Vi behöver vända på varenda kind för att komma till rätta med gängkriminaliteten. Stenkastarpolitiken är en återvändsgränd. Våld löser inte våld, vare sig det handlar om fysiskt våld eller strukturellt våld.

Nu har vi provat öga för öga, tand för tand-metoden under en ganska lång tid och det verkar inte funka särskilt bra. Det finns dessutom väldigt dåligt forskningsstöd för tanken om att hårdare straff automatiskt skulle minska brottsligheten.

Frågan är väl dessutom om det verkligen är bättre att bestraffa människor som gör fel än att se till att de inte gör fel. Men förebyggande arbete är inte hett just nu. Det trendar inte – inte alls som stenar och överslätande Jesus-citat.

Utifrån forskningen vet vi att de faktorer som har överlägset störst betydelse för risken att hamna i kriminalitet handlar om bristande utbildning och bristande ekonomi. Här ser man en överrisk på fem till sex gånger.

Och människor får inte bättre ekonomi eller bättre utbildning bara för att man övervakar dem, tvångsvisiterar dem eller burar in dem.

I valrörelsen lovade den samlade högern och en nervöst följa Jimmie-aktig socialdemokrati att ta krafttag mot gängkriminaliteten med Charles Bronson-mässiga metoder.

Det var ju bråttom. Superbråttom. Vi hinner inte vänta på tioårseffekten av lyckad skolgång eller femårseffekten av fungerande fritidsgårdar eller halvårseffekten av minskad ungdomsarbetslöshet.

Och så kom valresultatet och vi fick en samlad riksdagsmajoritet för oförblommerad batongpolitik. Effekten av den är hittills… Obefintlig.

Men sånt tar ju tid, säger nu samma väljare som innan valet slog näven i bordet och undrade hur jävla svårt det kunde vara.

Den som har huvudvärk och inte hinner vänta på effekten av en alvedon kan ju testa att stånga huvudet mot en vägg för att se om smärtan upphör. Eller så accepterar man att det tar lite tid.

På samma sätt är det med brottslighet. De åtgärder som verkligen fungerar kräver tålamod och långsiktighet.

I ett samhälle där människor trivs, mår bra och känner sig delaktiga blir behovet att bryta mot lagen betydligt mindre. Ett sådant samhälle byggs inte på en dag.

Och som Jesus sa: Om politiken från höger sida inte fungerar, så vänd andra sidan till.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.