Så möjliggjorde Liberalerna Sverigedemokraternas angrepp på kulturen

Resultatet av Liberalernas Pyrrhusseger är nu att åtskilliga institutioner och kulturaktörer anklagas för vänstervinkling. Blåslampan hamnar inte på klåfingriga politiker utan på kulturutövare som kämpar för sitt oberoende.

Det är till exempel enligt Sverigedemokraterna vänstervinklat med lucior som inte är tillräckligt kvinnliga, med sagor som läses av män som inte ser tillräckligt manliga ut eller att bry sig om jämställdhet.

Paradoxen här är att Sverigedemokraterna genom en skrivning som syftade till att hindra politisk styrning av kulturlivet nu istället har fått mandat till att i ännu högre utsträckning styra kulturlivet.

För vad är politik? I någon mening är allting politik. Valet att ta bilen till jobbet är inte politiskt neutralt. Valet att titta på fotbolls-VM är inte politiskt neutralt. Valet att tro på alla människors lika värde är inte politiskt neutralt. Att vara människa är att vara politisk.

Alla människor måste göra val och fatta beslut, ibland tillsammans med andra, och dessa beslut påverkar oss alla. Det är det här vi med ett annat ord kallar politik.

Sverigedemokraterna och deras gelikar lever under föreställningen att alla som tycker något annat än vad de själva tycker sysslar med politisk propaganda. Själva ser de sig som neutrala sanningssägare.

En samhällskunskapslärare som berättar för eleverna att inspärrning av kriminella leder till att de kriminella inte är ute på gatorna och begår brott sysslar enligt SD-gänget med lämplig och neutral undervisning.

En samhällskunskapslärare som berättar för eleverna om att effekten av hårdare straff har väldigt dåligt vetenskapligt stöd och att det mest avgörande är förebyggande insatser sysslar enligt SD-gänget med vänsterpropaganda.

Samma sak är det med kulturen. En målning av Carl Larsson ses som politiskt neutral och en målning av Carolina Falkholt ses som vänsterliberalt snusk.

En anledning till att just kulturen är en utmärkt arena för omstöpning av samhället till ett mer auktoritärt och anti-demokratiskt samhälle är att kulturpolitiken har hamnat i skuggan av den politiska debattens enkla slagord om billigare bensin, att massproducera kärnkraftverk och att spärra in varenda olydig jävel.

Det är helt enkelt ganska få utanför de stora tidningarnas kultursidor som bryr sig om kulturpolitik. Den känns som en egen ointressant värld. Som att läsa Excelark från en bostadsrättsförening man själv inte är medlem i.

Jag tror till exempel tyvärr att rubriken till den här texten fick en del människor att avstå från att läsa den. Ordet “kultur” kittlar inte precis massornas intresse.

Och eftersom kulturens oberoende inte på allvar försvaras av den politiska makten riskerar vi att hamna i samma situation som i Tyskland under nazisterna.

Nazisterna var, precis som Sverigedemokraterna, mycket upprörda över det man upplevde vara urartad konst och denna konst skulle censureras och förbjudas. Det kunde handla om afroamerikansk musik eller modernistiska skulpturer. Allt som inte passade nazismens stilideal och värderingar.

Nazisterna införde omedelbart efter maktövertagandet 1933 begreppet Entartete Kunst, vilket ungefär betyder “degenererad konst”. Personer som sysslade med sådan konst (avgjordes av Reichskammer der bildenden Künste) kunde få yrkesförbud och det drabbade till exempel museipersonal som sysslade med inköp eller högskolelärare som undervisade i ämnet.

Politiker ska definitivt hålla en armlängds avstånd till kulturen, men som Kent Wisti så klokt har påpekat: när armen sträcks uppåt i nazihälsning kommer den ändå väldigt nära.

Politiker behöver sluta lägga sig i om konst eller undervisning är politisk och hur den i så fall är politisk. De ska helt undvika att detaljstyra såväl lärares som kulturutövares arbete.

I ett demokratiskt samhälle framträder naturligt bilder och motbilder. Det är inte farligt att tycka olika.

Det är inte farligt att vissa luciatåg är könsneutrala och att andra inte är det. Det är inte farligt att vissa barnböcker är på arabiska och att andra inte är det. Det är inte farligt om någon målar kukar och fittor medan någon annan målar böljande landskap.

I ett auktoritärt samhälle försöker politiker hålla kulturarbetare, lärare, forskare och journalister på mattan. De vet att det stora hotet kommer från dem som har bäst redskap att avslöja deras lögner.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.