Vård eller fängelse – två aktuella mordfall utmanar påföljdssystemet

Visby tingsrätt ska avgöra om Engström kan dömas till fängelse, trots att han har en allvarlig psykisk störning och bedöms ha ett behov av rättspsykiatrisk vård.

(Redaktörens klargörande: Sedan artikeln skrevs har Engström dömts till rättspsykiatrisk vård i Visby tingsrätt. Om den domen kommer att överklagas eller inte, återstår att se.)

Hovrätten över Skåne och Blekinge ska avgöra om 18-årige Cederholm, i enlighet med tingsrättens dom, ska dömas till livstids fängelse. Cederholm, som ansågs ha en psykisk störning som inte är allvarlig i rättslig mening, blir i så fall den första under 20 år som döms till livstids fängelse efter lagändringen om slopad straffreduktion för unga som trädde i kraft tidigare i år. 

Åklagarna har i båda fallen yrkat på livstids fängelse, medan försvaret lyfter fram de åtalade männens psykiatriska diagnoser och vårdbehov som grund för en annan eller lindrigare påföljd.

En central gemensam nämnare i fallen är att båda männen har neuropsykiatriska funktionshinder i form av autismspektrumtillstånd.

I fallet med Engström aktualiseras frågan om fängelseförbud. Sedan 2008 tillåter brottsbalken att även personer med allvarlig psykisk störning döms till fängelse. För detta krävs synnerliga skäl, vilket framför allt föreligger vid allvarlig brottslighet med högt straffvärde och då den dömda personen har ett begränsat vårdbehov.

Det finns dock ett absolut fängelseförbud i fall då personen, på grund av en allvarlig psykisk störning saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller anpassa sitt handlande efter en sådan insikt (brottsbalken kapitel 30 § 6).

Det blir upp till Visby tingsrätt att avgöra om Engström har saknat sådan förmåga, och om han i så fall orsakat detta själv genom att sluta ta ordinerad medicin eller genom att ta droger. I så fall gäller ett undantag som möjliggör fängelsestraff.

Även i fallet med Cederholm är knäckfrågan om den psykiska störning som det rättspsykiatriska utlåtandet visat på är tillräckligt allvarlig för att utesluta fängelse som påföljd. Tingsrätten menade, i linje med den rättspsykiatriska slutsatsen, att Cederholms autismdiagnos inte var tillräckligt allvarlig för att motivera särbehandling.

Tingsrätten väljer dessutom lagens hårdaste straff och tillämpar inte de regler om förmildrande omständigheter som möjliggör strafflindring då den dömde haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande eller då handlandet stått i samband med personens bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga (brottsbalken kapitel 29 § 3).

Domen kritiseras av försvarsadvokaten, som i överklagandet uppmärksammar att tingsrätten inte i någon som helst omfattning tagit hänsyn till Cederholms neuropsykiatriska diagnos, och att tingsrättens slutsats att autismen inte påverkat Cederholms förmåga att kontrollera sitt handlande framstår som “oförståelig och sannolikt felaktig”.

I hovrätten kallade försvaret en överläkare i psykiatri för att vittna om hur autism kan begränsa en persons förmåga att reglera tankar och styra sitt handlande. Hovrätten har nu beslutat att inhämta ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd, för att få ytterligare en bedömning om Cederholms psykiska störning är tillräckligt allvarlig i rättslig mening för att motivera särbehandling.

I valet mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som påföljd står domstolen inför en bedömning som styrs av två vägledande principer: den ena principen är att straff ska utdömas i relation till brottets allvar och graden av skuld, den andra principen är att personer med allvarlig psykisk störning och psykiatriskt vårdbehov ska dömas till vård i stället för fängelse.

Brottsbalkens påföljdsregler följer här å ena sidan ett klassiskt straffrättsligt tänkande, där proportionalitet mellan brott och straff står i centrum, och å andra sidan en vårdideologi, med särskilda påföljder som styrs av den dömdes psykiska hälsotillstånd och vårdbehov.

I många fall kan dessa två förhållningssätt samspela ganska bra, även vid allvarlig brottslighet. Den som begår ett allvarligt brott och lider av svår psykossjukdom kan få adekvat vård inom ramen för en rättspsykiatrisk påföljd, som i regel blir minst lika långvarig som det fängelsestraff som skulle motsvara brottets straffvärde.

I vissa fall uppstår dock konflikter mellan dessa principer där brottsbalkens regler framstår som ett lapptäcke av straffideologiska oklarheter.

Exempelvis uppmärksammas i de tre (!) omfattande men ogenomförda reformförslag som kritiserat den svenska påföljdsmodellen (senast SOU 2012:17) att personer som döms till rättspsykiatrisk vård för mindre allvarliga brott kan kvarhållas i decennier i den rättspsykiatriska vården.

Med hjälp av reglerna om särskild utskrivningsprövning kan frihetsberövandet fortsätta även om personens psykiska störning inte längre bedöms som allvarlig och behandlingsmöjligheterna är begränsade, detta med grund i en samhällsskyddsinriktad riskbedömning som förbehålls enbart psykiskt sjuka lagöverträdare.

Intresseorganisationer, utvärderingar av rättspsykiatrin liksom internationell forskning har också uppmärksammat att rättspsykiatrisk vård inte är anpassad för personer med intellektuella eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som har behov av stöd snarare än psykosvård.

I valet mellan rättspsykiatrisk vård och fängelse är domstolarna här låsta mellan två dåliga alternativ.

De aktuella mordrättegångarna visar på ytterligare ett exempel där brottsbalkens tudelade ideologiska grund skapar motsättningar, nämligen då personer med neuropsykiatriska funktionshinder begår allvarliga våldsbrott.

Vad är det som ska avgöra valet mellan fängelse och vård här? Är det så som försvarets expert säger i fallet med Cederholm, att svår autism kan innebära att en person inte kan hållas ansvarig för sina handlingar?

Läkare i SVT Nyheter: Man kan inte bagatellisera autism.

Brottsbalken innehåller inga regler som undantar från ansvar i ett sådant fall, men fängelseförbudet som gäller personer som saknat förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande bygger på den grundläggande principen att personen då helt enkelt inte har förmåga att ta ansvar för sitt handlande och därmed inte förtjänar ett fängelsestraff.

Med straffrättens klassiska principer om skuld och straff i fokus kan autismspektrumtillstånd mycket väl motivera särbehandling. Men, är det i stället vårdbehovet som styr påföljdsvalet blir svaret sannolikt ett annat.

Personer med allvarliga neuropsykiatriska funktionshinder kan ha behov av olika former av stöd, men kan sakna ett sådant psykiatriskt vårdbehov som möjliggör tvångsvård, även inom rättspsykiatrin där tröskeln för tvång är lägre. Något tydligt besked om vilken av principerna som har företräde ger brottsbalken inte.

Frågor om ansvar och straff i fall där personer med allvarlig psykisk sjukdom eller svåra funktionsnedsättningar åtalas för brott aktualiseras då och då i samband med uppmärksammade domar.

Brottsbalken lider dock av genomgripande systematiska problem som påtalats av experter under nu ganska många decennier.

Dessa problem påverkar den rättsliga och rättspsykiatriska praktiken, och inte minst de personer med psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar som åtalas och straffas för brott, i långt fler fall än dem som får medial uppmärksamhet.

Den svenska modellen är här ett lapptäcke utsträckt till bristningsgränsen.

AV Tova Bennet
Jur. dr i straffrätt

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för kriminalvård.