Uffe skakar hand med Erdogan – och jag skakar

När jag ser dessa två bredvid varandra är det som om det är ett möte mellan en chihuahua och en listig, gammal räv och då syftar jag inte bara på längden.

Varje land i Mellanöstern består av en hel del olika minoritetsgrupper och det i miljontals. Det är en rad olika ideologier, allt från kommunister till islamister och allt där i mellan. Du har judar, kristna och muslimer med mera, med alla möjliga inriktningar. Det är berg och dalar på utbildningsnivåer och samhällsklasser.

Dessa minoritetsgrupper har organiserat sig utifrån den egna gruppens intressen och en del via demokratiska vägar, diplomati, affärer i utbyte av varor och tjänster och en del även genom ren terror. Terrororganisationer som spränger lite här och där – då och då.

Dessutom är det en stor risk för varje land att ryckas med in i ett krig då oljan är som en förbannelse mer än en förmögenhet. Arabiska våren väntar runt hörnet och kan resultera i en gedigen demonstration under alla årstider och det när som helst.

Fattigdom som ständigt är närvarande och med dagens klimat ser framtiden ännu mörkare ut.

Ingen borde vara naiv och underskatta någon ledare i Mellanöstern. Detsamma gäller för många andra kontinenter.

Det är ingen enkel match och inga enkla problem att hantera som de står inför, varför Sveriges nationalkris med ett gäng skjutglada ungdomar känns som en petitess i jämförelse. Inget jag förminskar då allt är relativt – utan bara konstaterar.

Uffe hade aldrig kunnat existera som politiker, minister eller president i nått land i Mellanöstern om du frågar mig. Jag vet i ärlighetens namn inte om han ens hade kvalificerat sig som taxichaufför där.

Moderaterna har nog aldrig haft en partiledare med så lite pondus. Det enda alternativet hade varit Carl Bildt. Jag tror på allvar att de flesta politiker hade legat i fosterställning och sugit på tummen efter en månad vid makten i vilket land som helst i Mellanöstern.

Erdogans avtryck var att han var lugn och seriös med balans och han verkade inte ens vara särskild berörd av mötet med Sveriges statsminister medan Uffe såg ut att göra allt för att behaga Erdogan.

Den efterlämnade känslan av mötet var Uffes desperation och Erdogans lugn.

Att jämföra Erdogan med Uffe är så klart inte rättvist. Erdogan har slipats till en extremt vass ledare efter många, många år i tronen och Mellanösterpolitiker är duktiga sparringpartners.

Han har hanterat tungviktare från länder som USA, Kina, Iran och Ryssland. Uffe är ingen utmaning.

Oavsett vad man tycker om Erdogans ledarskap så är det ingen tvekan att han har en aura av ledare runt sig medan Uffe kändes som en ungdomspraktikant i alldeles för obekväma och stora kläder. 

Detta skrämmer mig. Uffe är vår, hela Sveriges, statsminister. Och denna man ska möta vassa toppolitiker – världen över!

Uffe skakar hand med Erdogan och jag kan inte sluta skaka! Det är nu jag blir troende och ber till Gud:
– Du allsmäktige, snälla hör min bön och Inshallah hjälp oss i Sverige och vägled Uffe!

 Av Menekse Mermer
Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.