Sverige är under attack!

Den som har fått se sina tillhörigheter utspridda över husets golv, delvis förkolnade, ibland helt sönderbrända, måste ändå söka efter det som fortfarande är helt.

Kanske finns det något kvar som kan tas med in i nästa hem, något som kan göra att nästa hem ändå blir ett hem. En duk från farmor. Ett fotografi av barnen. Ett brev från kvinnan som för länge sedan skrev att hon älskar dig.

Men var börjar man när man letar? Hur ska man våga röja upp när risken hela tiden finns att hemmet utsätts för nya attacker? Vi är ju trots allt under belägring.

Jag är tacksam över att ha fått leva i ett av världens bästa länder. Vi är topprankade i nästan alla internationella mätningar. Vi har mer pengar att röra oss med än de flesta andra, vi är ett av världens minst korrumperade länder, räknas som ett av världens mest jämställda länder. Vi ligger i topp när det gäller yttrandefrihet och pressfrihet.

Jag brukade vara stolt över att vara svensk. Och det jag var mest stolt över var vår öppenhet, vår solidaritet, vår tolerans. Vi var verkligen inte perfekta, men vi försökte. Man ska vara snäll och vi var ändå ganska snälla. I alla fall om man jämför med andra.

Det var då. Det var innan bomben föll efter att företrädare för fyra politiska högerpartier träffats på ett elegant slott för att planera anfallet mot Sverige. I slottets lyxmiljö bestämde de sig för att forma en ny regering som bland annat vill hindra fattiga människor från att be om hjälp.

Det är som hämtat ur en saga – en ond saga där kejsaren är naken och tyget i hans osynliga dräkt är vävt av spinndoktorerna från partiet som för inte särskilt länge sedan grundades av nazister.

”Socialliberalism, i vår tid!” skrev Liberalernas Johan Pehrson på Twitter efter att tillsammans med regeringskamraterna ha kommit överens om att begränsa möjligheterna till tolkhjälp i sjukvården, att minska antalet kvotflyktingar och att kriminalisera fattigdom.

Vi lever alltså i en tid där det har blivit socialliberalism att hindra människor från att få den vård de behöver.

Vi lever alltså i en tid där det har blivit socialliberalism att hindra de allra mest utsatta flyktingarna från att komma hit och att på rättsosäkra grunder utvisa människor för att de beter sig fel.

Vi lever alltså i en tid då det har blivit socialliberalism att förbjuda fattiga människor från att be om pengar.

Rasismen och människoföraktet döljs bakom vackra och högtravande ord som vandel, visitationszoner och kulturkanon. Kanske blir den sortens språkbruk snabbt naturligt för människor som vistats ett tag i elegant och lyxig slottsmiljö. För oss andra skaver det.

I Hammarkullen, där jag kommer ifrån, ska Polisen snart få stoppa människor och visitera dem även om brottsmisstanke saknas. I Vallda där jag bor nu ska de inte få det. Det bor nämligen inte lika många invandrare här och därför blir det ingen ”visitationszon”.

Anonyma vittnen, hindra skolever från att få vara med och bestämma över skolans ordningsregler, kunskapskrav för medborgarskap, begränsa nyanländas rätt att få tillgång till sociala förmåner och bidrag, sänkt skatt för aktiesparare med ISK-konto.

När Liberalerna lämnar liberalismen och högern krokar arm med fascismen så görs de rikare ännu rikare. Alla andra ska lära sig att veta hut. Särskilt invandrare.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.