Att hårdare straff minskar brottsligheten är rent önsketänkande

Socialdemokraterna stödjer inriktningen och har lagt fler propositioner om straffskärpningar än någon annan regering.

Vi hoppas på en mer kunskapsgrundad kriminalpolitik och listar några påståenden från politiker och media och anger vad internationell och nationell forskning säger om dessa.

Påstående 1. Brottsligheten ökar
Den största brottsökningen i Sverige ägde rum efter andra världskriget fram till 1970-talet. Den har stannat av efter 1990. Den självdeklarerade brottsligheten har sjunkit för de flesta brott senaste åren. År 2021 minskade antalet anmälda brott jämfört med 2020.

Påstående 2. Brottsligheten går ner i åldrarna
Ungdomsbrottsligheten i sin helhet går inte ner i åldrarna. Både den anmälda och den självdeklarerade ungdomsbrottsligheten har minskat i flera decennier. De mest brottsbelastade var de som föddes på 40- och 50-talet.

Påstående 3. Våldsbrottsligheten ökar
Gängbrottsligheten speglar inte våldsutvecklingen i stort. De anmälda misshandelsbrotten minskar sedan 2010. Andelen av befolkningen som anger sig ha utsatts för våld minskar kontinuerligt sedan 2006. Socialstyrelsens patient- och dödsorsaksregister visar en tydlig nedgång av antalet personer som vårdats för våldsskador.

Påstående 4. Det dödliga våldet ökar och gängskjutningar med dödlig utgång ökar
Antalet mord och dråp per 100 000 invånare från 1965 till 2020 ökar fram till 1990, sjunker därefter men har ökat igen, dock ej till maxnivån från 1990.
Gängskjutningarna med dödlig utgång har ökat. En mycket allvarlig brottslighet som också hotar allmänheten då skjutningar sker på offentliga platser.
Numerärt är få individer involverade i denna våldsbrottslighet. Hur tragiska fallen än är, har risken att dödas genom kriminellt våld minskat för medborgarna i gemen men med stora lokala och regionala skillnader.

Påstående 5. Målet för kriminalpolitiken ska inte vara att vårda fångar utan att straffa
Målet för svensk kriminalpolitik sedan 1990-talet är att minska brottsligheten och öka tryggheten. Kriminalvårdens primära uppdrag har aldrig varit att vårda fångar.
Uppdraget har alltid varit att verkställa straff på ett rättssäkert sätt (”och med aktning för människovärdet” angavs efter andra världskriget).
Samtidigt ska Kriminalvården arbeta för att minska återfall i brott. Alla insatser för att minska återfall i brott ska ske inom straffets ram. Om vårdbehov finns har alla dömda rätt till samma vård som andra medborgare.
Vårdenheter får inte byggas upp inom Kriminalvården. Insatser mot återfall i brott är skol- och yrkesutbildning, att motivera missbrukare till vård, låta kvinnomisshandlare och sexualförbrytare lära sig vilka mekanismer som orsakar brotten och förändra dem.
Återfall i brott ökar inte. Återfallen har sjunkit från 42 procent år 1999 till 21 procent 2021. Endast två av hundra dömda sexualbrottslingar återföll i våldtäkt tre år efter frigivningen.

Påstående 6. Stoppa den ökande brottsligheten med längre straff. Inkapacitera gängbrottslingar
Antalet fängelsestraff tycks inte påverka brottsutvecklingen i ett samhälle. Längre fängelsestraff gör det inte och avskräcker inte. Enskilda gärningspersoner kan oskadliggöras genom långa frihetsstraff, men det påverkar inte våldsnivån i samhället.
Brottsligheten fortsätter med andra gärningsmän. Polisiära insatser och straff måste kompletteras med sociala, förebyggande och rehabiliterande insatser.

Påstående 7. Invandringen är orsaken till den ökande brottsligheten
Brotten har inte ökat när invandringen har ökat. Risken för utrikesfödda att begå brott sjönk trots att vi hade ett omfattande flyktingmottagande 2015.
Polisen beräknar att antalet som är involverade i det gängrelaterade våldet rör sig om 5 000, ett par promille av första och andra generationens invandrare. Andelen unga som lagförs för brott minskar generellt, inklusive för första och andra generationens invandrare.
Den politiska debatten koncentreras helt till brottsligheten bland dem med utländsk bakgrund fast huvuddelen av brotten begås av infödda svenskar.
Det finns problem i Sverige. Stor ekonomisk ojämlikhet råder. De fattiga har blivit fattigare och de rika rikare. Barnfattigdomen ökar. Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar ökar.
Barnens skolresultat har försämrats. En segregation mellan stadsdelar har fått växa sedan 1990-talet. Det är här och inte i hudfärgen som orsakerna till brottsligheten ska sökas.

Vi har tillförlitlig kunskap om att mer straff inte minskar brottsligheten. Den exceptionella straffökningen kommer till enorma kostnader, inte bara för Kriminalvården utan också som en förändring av Sverige vad gäller hävdvunna rättsprinciper och rykte om att vara ett humant och förnuftigt land på kriminalpolitikens område.

Birgitta Göransson, psykolog, Fil.dr.h.c., f.d. kriminalvårdsdirektör
Torbjörn Forkby, professor, Institutionen för Socialt arbete,
Linnéuniversitetet i Växjö
Pelle Granström,  f.d. svensk medlem i Europarådets antitortyrkommitté (CPT), f.d. anstaltsdirektör
Henrik Tham, professor emeritus, Kriminologiska Institutionen, Stockholms universitet

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.

Artikeln har även publicerats på Tidskrift för kriminalvård.