Brun hämnd, sommarnovellens avslutande del 3 – Myteriet

Del 1 finns att ta del av här: En påse med avföring
Och del 2 här: Alla medel är tillåtna

Samtliga delar ligger öppna

Osämja bland vakterna

De intagna på E-paviljongen hade suttit inlåsta i över två dygn enligt ett paragraf 5-beslut som innebar att fångarna var tvungna att isoleras för att säkerställa ordning och säkerhet i anstalten.

Trots att det bara hade gått några få dagar sen bajspåsen gick sönder inne i vaktkuren, så var stämningen hos både personal och intagna minst sagt irriterad.

Personalen började tycka att anstaltschefen hade gått för långt och att man inte kunde tvinga den skyldige att erkänna genom att straffa alla. Dessutom drabbades även de hårt av att de intagna var inlåsta.

Varje måltid skulle levereras till respektive cell och de intagna som ville röka var tvungna att slussas ut en och en eftersom det rådde rökförbud inomhus. Toalettbesök var också ett problem, för under dagtid kunde ingen kräva att de intagna skulle använda handfatet eller papperskorgen.

Kort sagt så hade personalen tio gånger mer att göra än normalt och allt fler kriminalvårdare insåg att anstaltschefens linje var ohållbar.

César Moraes hade genom sin egen utredning kommit fram till ett par saker, men trots att han hade sina misstankar om vem den skyldige var så saknade han fortfarande avgörande bevis.

”César, kommä du?” frågade Gun Jansson på sin grova västgötska.

”Va?” undrade César som själv var stockholmare och därför hade svårt att förstå kollegans dialekt.

”Maten. Dä ä lunchdags för pöjkarna”, sa Gun och pekade på matvagnen.

”Visst, jag kommer.”

Det tog sin tid att dela ut mat och dryck till de intagna. Del Vecchio var den siste att få mat eftersom han bodde längst ner i korridoren.

”Har ni hittat den skyldige än?” frågade han tyst så att inga andra intagna skulle höra.

”Nej, inget än”, sa César.

”Ni kan inte fortsätta att hålla oss inlåsta, det är inte rättvist.”

”Jag vet och jag håller med dig, men jag kan inte göra annat än att följa order.”

Celldörren låstes och de skulle rulla tillbaka matvagnen när en kantin med sås föll i golvet. César höll på att trampa i det, men Gun tog tag i hans arm och stoppade honom.

”Trö’ itte dä börte”, sa Gun.

”Va? Snälla, prata lite tydligare, du vet att jag inte kan förstå dig annars.”

”Hon sa att du inte skulle trampa där borta”, sa Sven-Jörgen som kom gående i korridoren.

”Varför kunde du inte ha sagt det?” frågade César, halvt på skämt och halvt på allvar.

”Stöckhölmare”, sa Gun och gick för att hämta moppen samtidigt som hon skrattade sitt gälla garv som kunde tränga igenom betong.

Sven-Jörgen grimaserade åt Guns skärande skratt och höll demonstrativt för sina öron. Gun, som inte var särskilt road, stegade förbi honom utan att säga ett ord.

”Fan, vad hon låter”, sa Sven-Jörgen.

”Jag tycker det är charmigt, även om jag inte förstår hälften av allt hon säger”, sa César.

”Du ska alltid säga emot. Du kan inte ens hålla med mig när jag gör vad anstaltsledningen har beordrat, då väljer du hellre att stå på fångjävlarnas sida.”

”Vad menar du?”

”Du kunde till exempel inte låta mig sätta dit den italienska väckarklockan.”

”Du tjatar om honom hela tiden, släpp det där. Om du gjorde fel och han fick skadestånd för det så är väl allt i sin ordning?”

”Se – det är precis vad jag menar! Du tar hela tiden fångarnas parti!”

”Jag vill inte prata mer om det. Här kommer Gun med moppen och vattnet, du kan väl rulla tillbaka matvagnen så städar vi upp.”

”Ja, städa passar du och de andra kärringarna bäst till!”

”Du ska vara glad att Gun inte hörde dig.”

”Vad ska hon göra?”

”Säg det så att hon hör”, sa César provocerande.

”Säg vadå?” frågade Gun.

”Hm … inget”, sa Sven-Jörgen och gick iväg med vagnen.

”Va’ sa han nu för dumt?” frågade Gun.

”Inget att bry sig om. Men jag undrar en sak: håller inte Sven-Jörgen på att tjata en hel del om Del Vecchio och den där JK-anmälan?”

”Visst gö han dä. Dä ha blivä personligt. Vaffö’ undrä du?”

”Bara en tanke.” Det vore ju självaste fan om det är han som ligger bakom allt, tänkte César. Jag måste kolla upp ett par saker till innan jag konfronterar honom.

Fler ledtrådar

Klockan hade hunnit bli 13:00 innan allt var färdigt med de intagnas lunch. César och Felicia skulle bägge ha lunchrast och då såg han sin chans.

”Jag går och käkar nu. Ska du följa med, Felicia?”

Felicia tänkte egentligen äta lunch med sin mamma igen, men hon insåg att det skulle vara bättre att äta med en kollega om hon någonsin ville se nepotismanklagelserna dö ut.

”Gärna”, sa hon. ”Låt mig bara ringa ett snabbt samtal för att avboka en sak.”

Anstalten Tidaholms personalmatsal var sliten, halvsjaskig och påminde om en gammal skolmatsal från 80-talet. Salen var rektangulär och längs väggen stod sex bord som vardera hade plats för sex personer. Ett sjunde bord stod lite avsides; det var där César och Felicia satte sig.

”Jag har ett par frågor om den där morgonen du råkade illa ut”, sa César.

”Okej, vad undrar du?”

”Kommer du ihåg vem som bad dig att gå ut?”

”Det var Sven-Jörgen, men det är inget konstigt med det. Någon går ju alltid ut och gör en visitationsrunda och han föreslog mig”, svarade Felicia.

”Mm, men hur var det innan dess? Jag jobbade också och om jag minns rätt så var Sven-Jörgen och hämtade Del Vecchio till urinprov ensam, trots att vi egentligen ska vara två. Detta var i samband med att du gick ut.”

”Jag var redan på väg ut när urinprovet togs, så jag vet inte. Du tror väl ändå inte att det är Sven-Jörgen som har lagt ut en bajspåse och ordnat så att den skulle gå sönder?”

”Mycket av det jag har upptäckt pekar i den riktningen.”

”Vad? Berätta.”

César tvekade, men sa till slut: ”Jag tror att du är helt annorlunda mot vad de flesta tror. Framförallt tror jag inte att du är lika hård som din mor.”

Felicia visste inte vad hon skulle säga. Hon utgick från att alla betraktade henne som en förlängd arm av sin mamma, så när hon plötsligt fick höra att någon såg henne som en individ blev hon nästan stum av glädje och förlägenhet.

”Du kan lita på mig”, sa hon efter att ha svalt hårt några gånger.

”Det tror jag också. Så här ligger det till: den aktuella morgonen var det Sven-Jörgen som tog urinprov på Del Vecchio, det är fastställt. Jag har som sagt även ett vagt minne av att han gick in till Del Vecchio själv, trots att man egentligen ska vara två vårdare, men det måste jag dubbelkolla. Sen har Sven-Jörgen hela tiden tyckt att det är bra att anstaltschefen vill sätta hårt mot hårt. Hans sätt att agera har varit direkt provocerande mot de intagna – värre än vanligt, menar jag – vilket säger en hel del. Det är nästan som om han vill ha ett upplopp. När jag talade med Nederstam som bor i cellen bredvid Del Vecchios så kunde han inte komma ihåg att det låg någon vit plastpåse på gräsmattan före upplåsning. Dessutom har Sven-Jörgen ett motiv för att jävlas. Som du själv vet så slutar han aldrig tjata om hur Justitiekanslern gav Del Vecchio skadestånd på grund av att Sven-Jörgen gjorde bort sig i samband med en visitation.”

”Jag har hört något om det”, sa Felicia, ”men vad var det egentligen som hände?”

”Han visiterade Del Vecchio med öppen dörr så att en kvinnlig hantverkare som gick förbi råkade se honom naken. Del Vecchio alltså, inte Sven-Jörgen.”

”Nej, den synen skulle nog göra de flesta människor blinda”, konstaterade Felicia.

César skrattade till innan han återigen blev allvarlig och fortsatte sin redogörelse. ”Sven-Jörgen använder även en massa glåpord mot Del Vecchio och det är ta mig fan ett under att ingen intagen har klippt till honom. Gun berättade att JK-ärendet dessutom hamnade hos PAN, som hon minns det fick han en officiell varning.”

”Vad är PAN?”

”Just det, du är ny. PAN är vad vi kallar personalansvarsnämnden – alltså där vi ställs inför rätta, så att säga, om vi gör grova fel i tjänsten.”

”Just det, det visste jag egentligen”, sa Felicia. ”Men dina anklagelser mot Sven-Jörgen låter mest som en massa indicier, även om jag förstår hur du tänker.”

”Något måste jag ändå göra … jag ska nog ta och konfrontera Sven-Jörgen.”

”Är det verkligen en bra idé?”

”Det är nog bästa alternativet i nuläget. Trots att jag tycker illa om honom så vill jag inte gå till cheferna än. Jag vet att Sven-Jörgen har varit lite av en mentor för dig, men jag kan inte tänka mig att du tycker att han har agerat särskilt professionellt.”

”Nej, det är klart. Jag vill faktiskt göra gott här på jobbet och inte trakassera de intagna.”

”Kommer du att backa upp mig med din mor om jag väljer att gå vidare?”

”Jag vill inte lägga mig i. Som du själv nämnde så tycker de flesta redan att jag går i min mammas ledband.”

”Jag vet, men detta är viktigt”, sa César.

”Vi säger så här: konfrontera du Sven-Jörgen så bestämmer jag mig sen.”

”Då gör vi så.”

Konfrontationen

Tillbaka på E-paviljongen efter lunchen med Felicia gick César och väntade på ett tillfälle då han kunde konfrontera Sven-Jörgen med sina misstankar. Vid 15-tiden, när nästan alla intagna var på arbetet, satt de två ensamma i vaktkuren medan resten av personalgruppen var ute och visiterade celler.

”Sven-Jörgen …”, började César. ”Du vet häromdagen när Felicia tog in påsen med avföring … alltså, du får inte ta detta på fel sätt, jag vill bara ställa en fråga.”

”Fråga du på, hur jag tar det får vi se när du ställt frågan.”

”Gör mig en tjänst och lyssna på allt jag har att säga innan du går igång.”

”Vad är det du vill? Fråga nu så får vi se hur jag reagerar”, sa Sven-Jörgen irriterat.

”Okej. Du tycker inte särskilt mycket om Del Vecchio, du kallar honom för alla möjliga saker och pratar illa om honom framför både personal och intagna. Det kan vi väl vara överens om?”

”Den skiten JK-anmälde ju mig och gjorde så att jag hamnade i PAN! De gav mig för djävulen löneavdrag!”

”Va – det visste jag inte! Jag trodde att de bara varnade dig.”

”Nej, han kostade mig pengar, den jävla svartskallen.”

”Du, jag är också svartskalle så ta det lite lugnt med de rasistiska kommentarerna.”

”Ja, ja, var inte så jävla känslig. Jag tycker hursomhelst inte att jag har betett mig olämpligt, det är ett sånt jävla daltande. Fångarna ska lära sig att veta hut!”

”Nä, nu börjar jag bli trött på ditt snack. Så här är det: jag tror att det var du som slängde ut påsen med avföring genom luckan i Del Vecchios fönster i samband med att du hämtade honom till urinprov. Dessutom tror jag att du medvetet preparerade den så att den skulle gå sönder. Även om inte syftet var att den skulle gå sönder i vaktkuren, så var det säkert tänkt att Felicia skulle få avföring på sig så att hon skulle klaga till sin mor. Jag tror helt enkelt du ville sätta dit honom för att han anmälde dig till JK.”

”Vad fan anklagar du mig för? Du är inte klok! Jag har inte gjort nåt sådant!” skrek Sven-Jörgen.

”Allting pekar på att det var du, men det finns inget som tyder på att det var en intagen.”

César gick igenom alla indicier han samlat. Han försökte i alla fall, men Sven-Jörgen avbröt honom hela tiden med ett indignerat tonfall och bedyrade högljutt sin oskuld.

”Hur det än ligger till med avföringspåsen så är din attityd mot de intagna, och ibland även mot personal, helt oacceptabel. Du kanske ska hitta ett annat arbete?” föreslog César.

”Du bestämmer inte över mig. Trivs du inte i mitt sällskap så kan du själv byta arbete. Dra åt helvete!” ropade Sven-Jörgen och stormade ut ur vaktkuren.

I samma ögonblick kom Felicia ut från toaletten; hon hade hört hela diskussionen.

”Nå, hur vill du gå vidare?” frågade hon.

”Jag har egentligen bara indicier, men jag vill ändå att det ska prövas av PAN. Jag kan åtminstone lyfta hans olämpliga attityd, för den kan ju bevisas om några ur personalgruppen är villiga att berätta hur det ligger till. Ditt stöd hade varit en stor hjälp.”

”Med mitt stöd menar du min mamma.”

”Din relation till anstaltschefen skadar naturligtvis inte”, sa César och log.

”Okej, om du kan få med minst en till av våra kollegor så ställer jag mig bakom.”

”Bra, då gör vi oss av med Sven-Jörgen Svensson.”

Myteri

Nästa dag stegade César Moraes, Felicia Dahlgren och så gott som hela personalgruppen från E-paviljongen upp till anstaltschef Dahlgren. När César väl ställde frågan så ville alla utom en av kollegorna ha bort Sven-Jörgen Svensson; han hade betett sig illa alldeles för många gånger.

”Ja, kom in”, sa anstaltschef Dahlgren när Felicia knackade på hennes dörr.

”Direktören”, sa César när han gick in – han visste att anstaltschefen tyckte om att bli kallad för just anstaltsdirektör istället för chef.

”Ni har kallat till detta möte så varsågoda och berätta vad ni vill.”

César tog ordet och redogjorde för sina misstankar kring bajspåseincidenten, men framförallt lyfte han fram Sven-Jörgens olämpliga beteende mot såväl intagna som andra vårdare.

Han backades upp av sina kollegor, även om Felicia höll sig i bakgrunden. Efter genomgången ställde anstaltschefen några frågor varpå hon kungjorde att hon skulle fundera över det hela.

”Stanna du ett tag, Felicia”, sa hon när mötet var klart.

”Vad är det, mamma?” frågade Felicia när de var ensamma.

”Hur ser du på allt det här? Du vet att jag tycker om hur den där Sven-Jörgen behandlar fångarna. Detta är ett fängelse, inte ett kollo.”

”Som du vet så var han som en mentor för mig och jag tycker också bra om honom”, sa Felicia utan att mena det.

”Och ändå var du här med dina kollegor?”

”Du har lärt mig att följa strömmen och stå på den sida som gynnar mig mest”, svarade hon.

”Det är bra, älskling. Du gör mig stolt”, sa mamma Dahlgren med ett leende. ”Men vad tycker du att jag ska göra med härvan jag har fått i mitt knä? Tror du verkligen att Sven-Jörgen har använt dig som en bricka i något konstigt hämndspel mot en fånge?”

”Det vet jag inte, men mycket pekar mot honom. Problemet just nu är att personalgruppen har pratat om att de tänker gå vidare till högre chefer på regionkontoret ifall du inte vill ta ärendet till PAN”, ljög Felicia.

”Hm, jaså? Då verkar jag inte ha något val, jag måste se efter min egen rygg och det lämpligaste verkar vara att själv lyfta fallet.”

”Jag tror det blir bäst så.”

”Bättre att Sven-Jörgen ryker än att jag riskerar att ses som en svag chef. Han får helt enkelt offras.”

”Mamma, det är nog bäst att du också ger order om att släppa ut fångarna på min avdelning. De är fortfarande isolerade.”

”Ska det verkligen vara nödvändigt? Några dagars extra isolering gör dem gott.”

”Om det skulle visa sig att PAN fäller honom eller lämnar ärendet till åklagare för tjänstefelsåtal, då kan fångarna begära skadestånd för felaktig isolering från Justitiekanslern”, sa Felicia som tidigare hade fått saken förklarad för sig av César.

”Hur har det blivit så här? De är fångar, det är helt absurt att de kan få skadestånd för att vi låser in dom när de redan sitter i fängelse!”

”Men sån är verkligheten.”

”Du har naturligtvis rätt, jag blir bara så förbannad. Okej, jag häver isoleringen och sen kastar jag Sven-Jörgen till vargarna.”

Hämnd, ljuva hämnd

Några veckor senare satt Sven-Jörgen Svensson tillsammans med sitt juridiska ombud inför personalansvarsnämnden och försökte förklara sin taskiga attityd, samtidigt som han fortsatte att blåneka till all inblandning i bajspåseincidenten.

Men trots att fånghataren tillika Kriminalvårdens generaldirektör – Lars Nylén – satt som ordförande i nämnden, så gick saker och ting inte Sven-Jörgens väg. Ärendet lämnades förvisso inte vidare till åklagare för tjänstefelsåtal– men han avskedades.

De intagnas förtroenderåd hade hållit koll på Sven-Jörgens ärende i PAN och när beslutet fattades beställde de genast en kopia vilket Kriminalvården var skyldig att lämna ut enligt offentlighetsprincipen. Då Tomas Nederstam berättade nyheten på ett stormöte med alla intagna på E-paviljongen utbröt ett allmänt jubel.

”Att det skulle gå så här trodde jag verkligen inte”, sa Tomas efter mötet.

”Han blev ju genast avstängd från sin tjänst, men det ska ganska mycket till för avsked”, svarade Del Vecchio.

”Jag förstår det inte – hur kunde han tycka så illa om dig att han ville sätta dit dig för att ha preparerat en bajspåse att gå sönder? Den där pliten är ju helt pervers.”

”Fast det var inte bara därför han sparkades, det gällde även hans attityd och hat mot oss.”

”Jag tror nog att hans olämpliga beteende mot de andra plitarna spelade mest roll”, sa Tomas.

”Jo, så är det nog. Hans beteende mot oss har väl knappast spelat en avgörande roll för den där nämndens beslut”, svarade Del Vecchio.

”Men jag måste säga att jag är lite imponerad över att de andra plitarna var villiga att gå emot en kollega. Ibland går det helt enkelt vår väg.”

”Om du bara visste”, sa Del Vecchio och skrattade.

”Vad menar du?”

Efter viss tvekan viskade Del Vecchio: ”Lova att hålla detta för dig själv, okej?”

”Självklart.”

”Bra. Det var inte alls pliten som la påsen utanför mig cell, det var jag som behövde skita på natten. Jag hängde ut den från luckan i fönstret för att inte stinka ner min cell, men när jag skulle ta påsen efter upplåsning så råkade jag tappa den och antagligen sprack den när den slog i marken.”

”Åh fan, det var därför jag inte såg någon påse när jag gick upp innan upplåsning. Vilken tur vi hade, vi blev av med den värsta av alla plitar och den som jävlades med dig hela tiden.”

”Även en helt oplanerad hämnd är ljuv”, sa Del Vecchio och log.