Brun hämnd

Ricard A R Nilsson och Pierre D Larancuent träffades på anstalten Kumla. I mars 2012 gjorde de författardebut med kriminalromanen ”Män utan nåd” – en verklighetsbaserad skildring av mord, kriminalpolitik och en havererad rättsstat.

Ricard har på egen hand släppt böckerna ”En livstidsdömds dagbok” och ”Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan”. Ricard är sedan flera år en fri man, medan Pierre är död.

Den här historien om en ”Brun hämnd” är fikitiv men bygger på Ricards och Pierres kunskaper och erfarenheter av hur svensk kriminalvård fungerar – och inte fungerar.

Idag publicerar vi Brun hämnd del 1:

Felicia Dahlgren var nyanställd kriminalvårdare vid Tidaholmsanstalten och kom som vanligt till arbetsplatsen strax innan åtta på morgonen. Efter att ha genomgått den sedvanliga säkerhetskontrollen gick hon till E-paviljongen där hon var placerad.

”Jag ska ta urinprov nu så du kan gå ut och köra visitationsrundan på egen hand”, sa Sven-Jörgen Svensson, en överviktig och bullrig kollega som hade varit något av en mentor under Felicias första tid på den nya arbetsplatsen.

”Vem är det som ska lämna?” frågade hon.

”Devecki … delavecki … den där jävla italienaren i cell 10.”

”Del Vecchio?” frågade Felicia.

”Precis. Satans krångligt spaggenamn. Vi borde kalla honom ‘väckarklockan’ istället”, skrockade Sven-Jörgen, synnerligen nöjd med sin kvickhet.

Bakom hans rygg himlade Gun Jansson med ögonen och log vänligt mot Felicia. Som dotter till Ulla Dahlgren, Tidaholmsanstaltens högsta chef, hade hon behandlats med silkesvantar av sina nya kollegor. Felicia förstod mycket väl att det var för att ingen ville riskera att hon sprang till mamma och klagade, men det var inte mycket hon kunde göra åt saken.

Fortsatte hon bara att arbeta som vanligt och visa att hon stod på sina egna ben skulle hon så småningom vinna sina kollegors respekt och betraktas som en egen individ, snarare än som anstaltschefens dotter.

”Då går jag ut då!” sa Felicia efter att ha sorterat högen med blanketter som de intagna hade fyllt i under gårdagen; det var olika typer av begäran som omfattade allt från besöksansökningar till önskemål om att få träffa tandläkaren.

Det var småkyligt ute och hon huttrade en aning när hon påbörjade den visitationsrunda som personalen genomförde varje morgon. Det fanns alltid en risk att någon skulle ha kastat in otillåtna föremål utifrån under natten, eller att någon av de intagna slängt ut något genom den lilla luckan som fanns i fönstret på varje cell. Felicia sökte noggrant av gräsmattorna med blicken.

Vad är det för något? undrade hon tyst för sig själv.

Precis intill väggen låg en vit plastpåse och Felicia gick närmare. Påsen var prydligt hopknuten och såg inte ut att innehålla något stort, men det var ändå förbryllande. Den skulle inte vara där.

Säkert bara skräp, tänkte Felicia, men hon ville inte ta några risker. Därför plockade hon upp påsen och tog den med sig för att avsluta sin inspektionsrunda. När hon var färdig återvände hon till vaktrummet.

”Jag hittade den här!” sa hon till Sven-Jörgen. I samma stund som hon bytte grepp för att lyfta påsen rann en brun, stinkande sörja ut över hennes händer och ner över armarna. Felicia började hulka och kräktes våldsamt av stanken.

Hela golvet täcktes av exkrementer och hon spydde så att tårarna rann medan Sven-Jörgen skyndade sig att hjälpa henne med städningen.

Förnedrad

”Var hittade du den?” frågade César Moraes, en ung kriminalvårdare med portugisiskt ursprung.

Felicia hade lyckats få stopp på uppkastningarna och skrubbade frenetiskt sina armar och händer med tvål och vatten. Skjortan och byxorna hade hon slängt av sig i städskrubben och hon stod i bara underkläderna när den manliga kollegan kom in.

”Nästan borta vid duscharna.”

”På vilken sida?”

”Till höger, från kontoret sett.”

”Avdelning ett, med andra ord. Så du hittade påsen strax utanför cell tio, kan man säga? Låg den precis under fönstret eller en bit bort?”

”Precis intill väggen, rakt under fönstret.” Hon såg förvirrat på honom. ”Varför gör någon så? Skiter i en påse och kastar ut på gräsmattan? Vad är det för fel på människor?”

”Det handlar inte om illvilja”, sa César. ”De intagna är inlåsta i cellerna tolv timmar om dygnet och vi har inte personal så det räcker för att springa och låsa upp åt dem så fort de vill gå på toaletten.

Dessutom vill de inte ha oss springande inne på avdelningarna om nätterna, så under årens lopp har det uppstått en slags tyst överenskommelse som säger att de intagna urinerar i handfaten och gör andra behov i papperskorgarna om nätterna. Påsarna kastar de ut genom luckan i fönstret och vi plockar upp dem.”

”Fy fan! Hur i helvete kan det få gå till så?”

César såg på henne och försökte avgöra om hon var mest upprörd över att tvingas plocka skitpåsar eller för att de intagna tvingades utföra sina behov under så förnedrande former, men det var svårt att säga. ”Vad skulle alternativet vara?” frågade han.

”Anställa mer personal, bygga celler med toaletter, tvinga dem att plocka upp sin egen skit – det finns hur många alternativ som helst.”

”Alternativ ett och två kostar för mycket pengar”, svarade César tålmodigt, ”och alternativ tre går inte av säkerhetsskäl. Du vet att de intagna inte får röra sig i området kring muren, så de enda som kan plocka upp påsarna är vi.

Men i normala fall brukar de vara respektfulla nog att knyta ihop dem ordentligt. Dessutom vet vi inte om någon medvetet gjort hål i påsen eller om det var en olycka att den gick sönder. Jag ska försöka ta reda på vem som kastade ut den och ta ett allvarligt samtal med honom. Det behöver inte bli en stor grej av det här, eller hur?”

”En stor grej?” Felicia såg ut att ha mord i blicken. ”Det kan du ge dig fan på att det kommer bli! Jag tänker inte hålla tyst om vad som försiggår här, det är inte meningen att man ska tvingas jobba under såna former!”

César suckade och lämnade henne ifred. Förhoppningsvis skulle hon lugna ner sig snart.

”Och vad sa primadonnan?” frågade Alfred Hjalmarsson, en äldre man med gråsprängt hår som hade jobbat inom Kriminalvården i drygt 30 år.

”Jag tror att hon kommer ta upp saken med anstaltschefen”, svarade César och såg olycklig ut. ”Nåja, inte mycket vi kan göra åt saken. Jag tar ett snack med Del Vecchio när tillfälle ges. Påsen låg trots allt under hans fönster.”

”Det blir bra, dags att städa upp”, sa Gun Jansson på sin västgötska dialekt. ”Tur att man varit småbarnsmamma och inte är rädd för lite skitjobb!”

En mammas ilska

”Jag hör vad du säger och förstår att du känner som du gör”, sa anstaltschef Ulla Dahlgren till sin dotter, ”men det funkar inte att gå hem mitt under arbetsdagen.”

”Säger du att jag ska jobba i kläder som är fulla av skit?” Felicia var klädd i de smutsiga byxorna och sin rena ytterjacka. Hon hade tagit av sig den ljusblå kriminalvårdsskjortan och hade bara behå under jackan eftersom det var omöjligt att få bort stanken från skjortan, hur mycket hon än tvättade den.

”Naturligtvis inte. Det måste finnas extrakläder i förrådet. Gå ner och hälsa från mig att du ska ha en ny uppsättning. Du kan ta min fleecetröja så länge. Den ligger i väskan där”, sa hon och pekade.

”Och vad ska du göra åt saken? Du måste sätta dit den jäveln som gjorde detta!”

”Oroa dig inte, gumman. Jag ska se till att den skyldige träder fram.”

”Hur ska du göra det? De kommer bara att förneka allting!”

Anstaltschef Dahlgren log. ”Jag har mina metoder”, sa hon. ”Seså – spring ner och byt om nu så att du kan gå tillbaka till avdelningen. Allt kommer att ordna sig!”

Så fort Felicia hade gått lyfte anstaltschefen på telefonen och kallade till sig chefen för E-paviljongen. Hennes dotter hade utsatts för en oacceptabel skymf och någon skulle få bära hundhuvudet. Det skulle hon personligen se till.

Diskreta förhör

Klockan var tio i åtta på morgonen dagen efter den på anstalten numera ökända ”bajspåseincidenten”. Kriminalvårdare César Moraes förstod att det inträffade skulle skapa stora problem. Hade det varit en kollega som varit gammal i gemet så hade utfallet inte blivit så farligt, troligen skulle det ha setts som komiskt efter ett tag.

Men nu var det anstaltschefens dotter som hade råkat ut för det hela, hon som var en sådan gnällspik. César hade hört att hon egentligen inte skulle ha fått arbeta på samma anstalt som hennes mamma chefade över, men familjen kände visst Kriminalvårdens generaldirektör – Lars Nylén – så det hade inte varit några problem att tänja på reglerna.

Jag ska nog gräva i detta på egen hand, tänkte César och gick direkt till Del Vecchios cell vid morgonupplåsningen för att växla ett par snabba ord innan resten av avdelningen släpptes ut.

”God morgon”, sa César.

Del Vecchio sa inget utan fortsatte bara att titta på morgonnyheterna. När han märkte att César stod kvar så tittade han mot celldörren och frågade irriterat: ”Vad?”

”Du vet vad som hände igår. Vi måste få reda på vem som gjorde det.”

Genast log Del Vecchio. ”Lite skit under naglarna har ingen dött av.”

”Nej, men problemet är att det var anstaltschefens dotter som hamnade i kläm.”

”Som hamnade i skiten, menar du?” sa Del Vecchio och skrattade.

”Roligt, men jag vill faktiskt lösa detta innan för mycket problem skapas. Var det din påse så bara säg det. Du förstörde den ju knappast med vilje.”

”Du, det var inte jag. Vem som helst kan ha lagt den där, någon kan ha gått in på min cell eller i cellen bredvid och slängt ut den.”

César tittade på Del Vecchio och försökte bedöma om han ljög eller inte. Efter flera år inom Kriminalvården hade han lärt sig att känna igen en lögnare, även en duktig sådan, och Del Vecchio talade av allt att döma sanning.

”Okej, då”, sa César och lämnade cellen.

Fortsättning följer…