Visst är väl Natomedlemskap det minst dåliga?

Som barn ville jag ha det bästa. Med stigande ålder fick jag, liksom de flesta andra barn, inse att det kan man inte alltid få. Faktum är att för det mesta får man nöja sig med det minst dåliga.

Cirka 99 procent av oss kan inte bo i en fantastisk villa på en ljuvlig sjötomt. Det har vi inte ekonomiska möjligheter till. Den där läckra bilen för uppemot två miljoner kan vi inte heller köpa. Och någon jordenruntresa under någon månad eller två blir det inte fråga om.

Men livet är ändå ganska bra. Tak över huvudet, mat så det räcker, goda vänner, dito böcker och en underbar hund räcker långt. Kort sagt, det för mig minst dåliga är helt okey.

På en punkt har jag dock det bästa – jag lever i Sverige. Inte för att jag så klokt gjorde det valet en gång i tiden och tog mig hit, utan för att jag råkade födas här.

Har inte minst i mitt arbete rest en hel del. Har varit i alla världsdelar utom Australien men aldrig på någon plats i världen där jag ens slagits av tanken – att här skulle jag hellre bo än i Sverige. Och därför har jag valt att bo kvar i vårt land.

Förstår inte varför olika framträdande högeryttrar, oavsett parti, som mer eller mindre dagligen svartmålar Sverige, väljer att bo kvar här. Några få har ju gjort det val som varje medborgare i ett fritt land kan göra, bytt land. Att några av dessa valde att flytta till dagens för var dag allt mindre demokratiskt Ungern, kan vi lämna därhän den här gången.

Vuxenlivet består i hög utsträckning av att välja det minst dåliga. Det är något som vi vartefter lär våra barn. Nu handlar det om Natomedlemskap eller inte.

Låt oss vara överens om att det inte heller den här gången handlar om att välja det bästa. Det bästa vore om det inte pågick några krig och inte fanns några kärnvapen. Men nu har vi en annan verklighet att utgå ifrån och får lämna önsketänkandet därhän.

Vi har ett Nato som domineras av ett USA med en president som såväl i kroppsspråk som när han säger något utanför manus – framstår som allt annat än någon ledare att luta sig mot.

Snarare ger han intryck av att behöva tas om hand i någon form av äldrevård. Inte på grund av hans ålder utan för att han framtoning ger intryck av att han håller på att ramla ihop när som helst.

Får inte Demokraterna fram ett bättre alternativ så tyder det mesta på att Donald Trump återigen blir president i USA. Putinkramaren Trump! Därtill är det inte en så helt behaglig tanke att bli medlem i en militär kärnvapenorganisation. Så visst finns det en hel del som talar mot Natomedlemskap.

Det är alltså inte det bästa vi väljer genom att ansöka om medlemskap i Nato, men jag hävdar efter att länge ha varit tveksam, att det är det minst dåliga i det här läget.

Om jag går till mig själv så finns det väldigt mycket jag är kritisk mot i dagens USA. För mig är det definitivt inte som många amerikaner naivt hävdar, ”the best country in the world”.

Men även med Trump som president väljer jag varje dag i veckan USA framför dagens Ryssland. Tror knappast att jag är ensam om det.

Det är ingen tvekan om att Finland kommer att bli Natomedlem. Alla våra grannländer kommer därmed att vara anslutna till Nato, alltså Norge, Finland, Baltstaterna, Polen, Tyskland och Danmark.

Känner vi oss hotade av det? Nej, knappast. Men om Ryssland av idag återigen hade kontroll över Baltstaterna och Polen. Därtill som nazityskland en gång i tiden hade intagit Danmark och Norge. Och Ryssland återigen låg i krig mot Finland – då skulle vi definitivt känna oss hotade.

Tittar man på en karta över Europa och där tänker sig att Sverige är den enda Östersjöstat som framöver inte är med i Nato så blir det självklart att det skulle vara högintressant för Putin och anhang att inta Sverige.

Men om vi går med i Nato har vi ett antal Natoländer som ligger som buffertar mot Ryssland. För mig är det definitivt det minst dåliga.

Som sagt, är väl medveten om att jag får många emot mig med det här ställningstagandet – men det kan jag leva med. Liksom jag kan leva med att ledarna för Ryssland, Nordkorea och Kina också har en motsatt uppfattning i frågan än vad jag har.

För övrigt anser jag…

att det i det här läget finns anledning att hedra Polen. Inte vad gäller inrikespolitiken. Där finns det goda skäl för att vara väldigt kritisk mot Polen av idag. Deras medlemskap i EU kan definitivt ifrågasättas.
Men hur de nu har ställt upp för Ukraina och tagit emot miljoner ukrainska flyktingar och i övrigt markerat hårt mot Putins krig – det ska Polen och dess ledare definitivt hedras för. Det väger tungt, väldigt tungt, i vågskålarna.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.