Min släkt listades – bara två överlevde Det här är första gången på länge som jag faktiskt vaknar i mitt Sverige och känner mig rädd, på riktigt. Rädd över vart vårt samhälle är på väg. Rädd över att det här med att lista romer inte är något som bara stöds av vissa personer inom Skånepolisen. Rädd över de rasistiska och antisemitiska vindar som på senare tid vuxit sig starkare i vårt land.
När de inte kan svenska är de chanslösa Jag minns när Lars Leijonborg talade om svenskaprov för de som invandrade till Sverige. Vem minns inte det? Kritiken mot Leijonborg lät inte vänta på sig. Den blev massiv och karln utpekades som rasist. Detta långt innan man ens trodde att ett parti som Sverigedemokraterna skulle kunna ta sig in i riksdagen.
Finns det ett rasistiskt nätverk inom polisen? Om en enskild polisman har tid att sitta och göra ett register över romer, däribland många barn, som DN nu avslöjat så ska hen naturligtvis avskedas. Men hur skulle en ensam polis kunnat hålla reda på romer i såväl Skåne som i andra delar av landet, så att det till slut blev ett register på över fyra tusen personer?
När stoltheten över mitt hemland krackelerar De senaste dagarna har vi kunnat läsa om hur Sverige öppnar gränserna för flyende syrier och erbjuder dem permanent uppehållstillstånd. När människor flyr från inbördeskrig, där regimen använder kemiska vapen mot civila och barnfamiljer, välkomnas de till fria och demokratiska Sverige med öppna armar.
Blinda får bära skjutvapen Ibland är myndighetsbeslut så dumma att man borde genomföra IQ-test på ansvariga beslutsfattare. Så är fallet med dem som ansåg att blinda personer skulle få bära och använda skjutvapen.
Vem kan man lita på? Vem är det egentligen som skall granska SÄPO och dess verksamhet? Kan man granska polisroteln som skall vaka över rikets säkerhet utan att det äventyrar densamma? Knappast om du frågar SÄPO själva. Själv är jag inte riktigt säker.
Jag sitter på Hinseberg – igen Det har gått en tid nu, sedan sist jag skrev. Det beror förstås på att jag sitter i fängelse – igen! Efter att ha varit häktad i mer än åtta månader har jag nu kommit till Hinseberg, än en gång. Till Riksmottagningen, där alla kvinnor som är dömda till två år eller mer, måste påbörja straffet.
Så fel som det kan bli! Leif GW Persson med flera har i dagarna uttalat sig om att han nog blev felaktigt dömd. Det handlar om utrikesminister Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic. Han dömdes till livstids fängelse men blev sedan överflyttad till rättspsykiatrisk vård. Närmare bestämt till den rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Men problemet är mycket större än så.
Varför inte återinföra tortyr? Det döms för få människor till livstids fängelse, tycker justitieminister Beatrice Ask. Utförs det alltså för få blodiga mord med inslag av rått utdraget våld eller våldtäkt? Nej, vad det handlar om är att när justitieministerns senaste påfund vandrat genom remissinstanser och lagrådet för att eventuellt en dag nå riksdagen – då är vi en bra bit in på valåret 2014.
Fångar söker kärlek på internet Nyligen startades en ny och unik dejtingsida. Dess huvudsakliga syfte är att förmedla kärlekskontakter till fångar. Leif GW Persson tycker inte att det är en bra idé och i en kommentar till Göteborgs-Posten sa han: ”Det är ju inte Justin Bieber som sitter inne direkt”.
Polisens kåranda får inte gå ut över allmänheten För två veckor sedan publicera polismannen Martin Marmgren en text på sin blogg om dödsskjutningen i Husby, där en pensionär som viftade med en kniv blev skjuten i huvudet av polisen. Martin var kritisk till att det skulle behöva hända. Att en polis kritiserade polisers agerande fick uppmärksamhet i de flesta riksmedier. I sin första krönika för Para§raf förklarar Martin varför han skrev om händelsen.
Justitieministern är som vanligt helt fel ute Som vanligt lägger justitieminister Beatrice Ask fram ett populistiskt förslag som säger emot alla logiska argument och vad den beprövade vetenskapen har bevisat gång på gång. Som så många gånger tidigare är hon helt ute och cyklar.
Kriminalvård – vad fan är det Antar att du som läser den här krönikan också har fallit offer för en av vårt samhälles främsta illusioner; att de som döms till fängelse inte bara sätts i fängelse utan att de också får hjälp, i form av vård och behandling. Det heter ju Kriminalvård.
De stackars Lundsbergseleverna Ser på tv, hör på radio och läser i tidningarna om hur synd det är om Lundsbergseleverna nu när man till slut stänger det där Riksinternatet, efter år av grov misshandel mot de yngsta eleverna. Så jag tänker hjälpa er Lundsbergselever och förbereda er inför vad ni kommer att möta ute i det öppna samhället.
Nostalgi i min fängelsecell Efter snart 14 år i anstalt märker jag att tankarna allt oftare vandrar till min barndom och de som fanns i mitt liv då. Det blir en och annan nostalgitripp när jag sitter inlåst ensam på mina sju kvadratmeter.