Polisen sköt honom med nio skott

Av Dick Sundevall 2014-10-14

– De första två skotten träffade i ryggen när jag försökte ta skydd.
De följande fem märkte han inte av. När adrenalinet pumpar på för fullt kan det få den effekten. De sista två skotten var värst:
– Då såg jag ju rökpuffarna eftersom han stod rakt framför och snett ovanför mig, och sköt när jag låg ner.

– Jag vill inte att du framställer mig som bitter för det är jag inte, säger han när vi slår oss ner på ett fik i Gamla Stan i Stockholm.

Inga problem. Magnus, som vi kan kalla honom, utstrålar ingen bitterhet trots att poliserna i Nationella insatsstyrkan sköt honom med nio skott, och hans kropp därmed är full med fula ärr.

Det handlar om rånförsöket mot Loomis värdedepå i Umeå för några år sedan. I en tidigare artikel har jag kort berört vad han råkade ut för – men efter några timmars samtal med Magnus insåg jag att det fanns anledning att djupare gå in på vad han hade varit med om.

– Vi som gjorde det utsatte ju oss för en risk och så länge vi inte slänger ifrån oss vapnen så får vi räkna med att bli beskjutna. Men dom utsatte ju folk runt omkring för stora risker. Kulor slog in i villor och bilar som kom körande, så det är ju mer tur än skicklighet att ingen blev dödad.

– När jag läser domarna så är det ingen av poliserna som påstår att dom skjuter varningsskott, utan det är verkanseld från början. Dom försöker alltså träffa er från början till slut?

– Ja, oss och bilarna som vi kom i.

– Poliserna sköt sammanlagt mer än 70 skott. Nio träffade dig och massor av skott sköts mot bilarna. Jag får en känsla av att man ville göra en markering vad gäller grova rån.

– Ja, tveklöst var man ute efter att sätta ner foten. Och det är väl i och för sig inte så mycket att säga om. Men dom visste ju att vi skulle komma, så hade dom ställt en eller två vanliga målade polisbilar vid infarten så hade vi ju aldrig åkt in.

Nationella insatsstyrkan på plats

Via en eller flera informatörer visste polisen sedan flera månader tillbaka att det här skulle ske just den här helgen. Så i god tid fanns Nationella insatsstyrkan på plats. Bland annat hade man en prickskytt placerad i en skola cirka 200 meter från värdedepån.

Såväl polisen som rånarna visste att det skulle finnas extra mycket pengar i depån just den här helgen. Så även rånarna fanns på plats i god tid i förväg:

– Det sista man gör är att gå igenom flyktvägar och göra i ordning gömstället och utrustningen, berättar Magnus. Det är ett så stort maskineri att ta en värdedepå så man kan inte lämna något åt slumpen. Vi har i det läget inte råd att lämna något åt slumpen och turen, så som Nationella insatsstyrkan gjorde.

Rånarnas vanliga mobiltelefoner fanns kvar i Stockholm. De mobiler de använde på vägen upp, kastades när de kom fram:

– Vi byter mobiler hela tiden på det sättet, säger Magnus. Vi bor i husbil där uppe för att inte synas någonstans. Vi tar med oss soporna och kastar ingenting. Under dom 4-5 dagarna vi är däruppe så tankar vi inte någonstans, utan vi har med oss dunkar. Vi äter inte ute någonstans. Vi har med oss all mat. Det måste vara disciplinerat annars går det inte.

De åker upp i olika bilar och anländer olika dagar. De spanar diskret på värdedepån men åker aldrig in på området. Gömman som görs i ordning ligger fem mil ifrån värdedepån och är maskerad så att den inte ska upptäckas om en helikopter flyger över den.

– Det blir faktiskt inte så mycket väntan, säger Magnus, för det är saker som ska göras hela tiden.

– Polisen var inställd på att ni skulle komma under lördagen eller söndagen. Varför blev det inte på lördagen?

– Ja, det hade väl gått även på lördag men nu blev det söndag som vi rullade in.

Tre av rånarna kom i en van och Magnus i en personbil direkt efter dem. Hans uppgift var att hålla grinden vid infarten:

– Jag ställde bilen i öppningen så att om grinden skulle börja dras igen, så skulle det blockeras. Skulle det komma vanliga poliser så var tanken att jag skulle ha kunnat skrämma iväg dem genom att vifta med min Kalashnikov. Och efter vad vi visste så skulle det bara finnas två polisbilar i tjänst i Umeå den helgen.

Magnus menar att all konfrontation med polisen alltid bör undvikas, för det trappar upp alltihop.

– Men så blev det inte… säger Magnus och tystnar en stund.

– Jag har skyddsväst på mig och är maskerad. Jag stiger ur bilen men har motorn igång.

På bildserien till höger från övervakningskamerorna ses en av rånarna aptera sprängmedel på vädedepåns dörr. Därunder en bild av Magnus när han stänger bildörren. Vidare en rånare som lämnar dörren och Magnus som står snett bakom bilen i grindöppningen.

Nästa bildserie visar laddningen som sprängs, Magnus bakom bilen och därefter när han börjar springa. Och slutligen en av rånarna som försöker bryta upp dörren.

Mellan den första och sista av de åtta bilderna hinner det gå 36 skunder.

Står upp och skjuter

Då kommer en civil jeep farande. Magnus ser en person som står upp genom takluckan och en som lutar sig ut genom ett av fönstren. Båda skjuter mot honom och bilen.

– Så jag börjar springa in mot området för att ta skydd. Men inser när jag springer att det inte finns någonting där att ta skydd bakom. Jag har ungefär hundra meter att springa och då känner
jag hur jag blir träffad i ryggen. Två gånger.

– Varför kastar du inte din Kalashnikov ifrån dig och lägger dig ner, eller sträcker upp händerna?

– Ja, varför gör jag inte det? Tror att det handlar om att jag bara försöker komma undan kulorna. När man väl är i den här stormen så att säga, så vill man inte stanna upp och sträcka upp händerna. Man vill inte ens sträcka upp ett finger. Mitt huvud åkte nog ner som i ett sköldpaddsskal. Men hade dom gjort ett litet uppehåll i skjutandet så hade jag kanske lagt mig ner.

Plötsligt slås Magnus omkull. Det kommer helt överraskande och Magnus fattar först inte att det är en stor kraftig polishund som har fällt honom:

– Jag ställer mig upp men ser ingen polis eller någonting annat. Så jag börjar springa igen och då attackerar hunden mig i ryggen. Den fäller mig inte helt så hunden studsar över mig och det är första gången jag ser den.

Då hugger hunden tag i Magnus arm. Magnus lyckas dock slänga ut med armen så att hunden släpper:

– Jag tänker att jag kommer att dö här om jag inte blir av med hunden och kan springa undan, säger Magnus. Så jag måste skrämma hunden… eller skada den… eller döda den…

Märker hur det tar emot för Magnus att berätta om det här. För första gången under vårt långa samtal är han illa berörd. Helt klart är det här jobbigare för honom än när han berättar om hur han känner kulorna slå in i ryggen.

– I det här läget känner jag att jag börjar bli långsam och att synfältet minskar. Jag osäkrar…

– Så det är först nu som du osäkrar ditt vapen?

– Ja, och så skjuter jag fem skott bakom mig, ner mot marken. Jag hör hur hunden piper till och sedan springer jag.

Det kokade

Det visar sig sedan att hunden sannolikt har träffats av en rikoschett, eftersom kulan stannat i kroppen. Vid en direktträff hade den rimligen gått rakt igenom.

– Är du säker på att det var du som sköt den? Det sköts ju från alla håll i det läget.

– Troligen var det jag, säger Magnus, för kulan vägde mer än vad den hade gjort om den kommit från polisens vapen. Det kan också ha varit en rikoschett från någon av dom andra men troligen var det jag.

– Hur känns det?

– När valet är att annars troligen bli dödad så… I det här läget har kroppen på något sätt tagit över. Jag har fått två kulor i ryggen och efteråt har jag förstått att nya kulor träffar mig hela tiden.

– Var det allt adrenalin i kroppen som gjorde att du i det läget inte kände att du träffades igen, och igen, och igen?

– Ja, det måste ju ha varit så. Det fräste i asfalten av kulorna som slog i och bogsmällarna när dom passerade i luften intill mig kändes också. Man känner det fysiskt. Jag upplevde det som att det kokade runt omkring mig. Så när jag kommer fram till en av mina målskamrater så frågar jag, vad är det som händer?

Magnus har naturligtvis fattat att polisen är där och skjuter mot dem, och att de andra rånarna också skjuter, men han menar att han i det läget måste få det förklarat för sig.

– Jag började i det läget att tappa allt. Jag visste inte då att jag bland annat hade blivit skjuten genom lungan, men det påverkade naturligtvis. Situation är absurd, för vi står där och pratar medan det flyger splitter från vår bil som vi sökt skydd bakom. Och dom skjuter rakt in i bilen.

Ett av ärren efter skottsåren i Magnus rygg

Sköt för att komma därifrån

När jag läser tingsrättens och hovrättens dom så har man räknat fram att rånarna skjuter cirka 30 skott, varav Magnus har skjutit 5. Men inte en enda kula som avlossats från rånarnas sida har träffat någon polis eller deras bilar.

– Nej, vi sköt ju i luften och i väggarna och asfalten, säger Magnus.

– Handlar det om att det här är personer som har varit med förr och vet att om man skjuter en polis så lär man bli inlåst i 30-40 år?

– Ja, om man överlever och kommer därifrån. Skjuter man en polis finns det ingen plats man kan gömma sig på i hela världen. Så då är det ju kört. Vi försökte hålla dom ifrån oss och köra därifrån. Så dom andra sätter sig i bilen. Jag känner att jag inte kan sitta ner för då dör jag. Men jag sätter mig ändå till slut i bak. Men bilen är ju sönderskjuten så den bara skuttar framåt med hjälp av startmotorn, och då ramlar jag ut.

Men Magnus lyckas springa, eller ”lufsa” som han säger, ifatt bilen. Men orkar inte mer än att lägga sig in i bilen med benen släpande utanför.

– Så jag ligger där på rygg och har på något sätt klämt fast armen så att jag har vapnet mellan kroppen och armen. Och jag får inte loss armen för att jag är så svag. Då hör jag någon som skriker. Och ser att det är någon 5-10 meter utanför bilen. Jag försöker visa mina handflator och säga något men om jag får ur mig något ljud, det vet jag inte.

De andra sträcker upp händerna i luften men Magnus som inte klarar det blir skjuten igen.

– Det är två kulor som träffar och jag ser rökpuffarna ur hans vapen. Och dom kulorna kände jag verkligen.

– Hur har du tagit in det efteråt? Jag menar, där och då måste du väl ha tänkt att nu dör jag?

– Jag var ju besviken över att vi hade misslyckats. Och jag accepterade att det var som det var eftersom det var vi som hade dragit igång alltihop. Efteråt kan jag ju tycka att det inte fanns någon anledning att skjuta dom där sista skotten, men det var som sagt som det var.

– Var du i det här läget rädd för att dö?

– Nej faktiskt inte. Jag upplevde det som att jag redan var på väg att dö redan innan jag sköts dom sista två gångerna. Men det var jävligt obehagligt, det var det. Och det gjorde för jävligt ont. Det ena skotten gick genom mitt lår och det andra träffade i ljumsken och studsade upp mot höften och vobblade in i magen. Det kände jag ju av. Och visst, jag tänkte att nu… nu dör jag. Men då är jag redan på väg in i dimman och känner hur alla energi liksom bara rinner ut ur mig.

Är inte död

Där ligger nu Magnus och alla utgår ifrån att han är död. Men när poliserna drar ut honom ur bilen ger han ett rosslande ljud ifrån sig och de märker att han lever. Det resulterar i att en av poliserna som är sjukvårdsutbildad lägger tryckförband på honom och ger honom dropp.

– Efter vad jag förstått efteråt så räddade han därmed livet på mig, säger Magnus. En del av vad poliserna gjorde den där morgonen var kanske befogat. Annat var oproportionerligt och utsatte andra människor för livsfara, men det den här polisen gjorde var väldigt professionellt med tanke på vad som just hade utspelat sig.

– Hur menar du?

– Han måste väl ha varit lika uppjagad som alla andra med adrenalinet sprutande ut i kroppen. Men han reagerade snabbt och professionellt, och som sagt, han räddade därmed mitt liv. Jag hade ingen puls då och hade förlorat två liter blod, så jag hade aldrig överlevt utan den hjälp han gav mig.

– Minns du hur det gick till eller var du helt borta då?

– Jag minns att han frågar vad jag heter och jag säger något i stil med att, ”låt mig inte dö”, och att han svarar att det ska han fixa. Och samtidigt river han och andra av mig kläderna och skär bort andra kläder, så att han kan komma åt såren.

Fyra av skotten kunde ha varit dödande enligt de kirurger och läkare som lappade ihop Magnus i omgångar. De första sex dagarna ligger han nedkyld.

– Jag har för mig att det till slut blev sammanlagt 20 operationer, säger Magnus. Först i Umeå och sedan flygs jag ner så att de kan fortsätta och operera på Karolinska i Stockholm.

När Magnus vaknar är han förvirrad. Har någon avlidit? Vad har hänt med de andra? Kan han lita på sjukvårdspersonalen, eller är de poliser?

– Så jag knep igen, berättar han.

Han har idag tre meter långa ärr på kroppen där han har blivit ihopsydd. Det blev en lång tid i sjuksängar och så småningom i rullstol.

– Sedan var jag häktad i isolering under 19 månader på Kronobergshäktet. Därefter 4 månader i isolering på Kumla. Första gången jag kunde gå själv i trappor var två och ett halvt år efter att jag blev skjuten.

Magnus dömdes till fängelse i fem år och fyra månaders. Idag kan han stå och gå ganska obehindrat men har fortfarande fysiska besvär av skottskadorna.

Ingen offerkofta

Magnus berättar att det där med att han kunde dö där och då inte har ridit honom, som han uttrycker det.

– Tror att det beror på att jag har haft fullt upp med att lärt mig gå och klara av nervsmärtorna. Det har inte varit någon lek utan riktigt hårt jobb, och det är det fortfarande. Men mentalt har det inte hemsökt mig, om jag uttrycker det så.

– Det är väl två sidor av det där. Det ena är att få nio kulor i kroppen och vara väldigt när att dö, och å den andra sidan, du lever faktiskt.

– Ja, och att jag har valt att tänka på att jag överlevde. Och att det var vi som drog igång det. Folk ska inte tycka synd om mig. Jag vägrar att dra på mig någon offerkofta. Vi höll på att begå ett grovt brott och var beväpnade med tunga automatvapen. Vi är vuxna män som gjorde ett val, och fick vi ta konsekvenserna av det. Men det var rena turen att inte personer i omgivningen blev skjutna.

Prickskytten sköt inte mot rånarna

När jag läser domarna slås jag av att en av poliserna tycks ha klarat av att hålla sig helt kall och lugn. Det är kanske inte så konstigt att det blir väldigt upphetsat när man skjuter från en bil som kör och hela tiden hör kollegornas skott runt omkring sig. En del poliser vittnade också om att de fick tunnelseende.

Men den här polisen som var placerad som prickskytt i en skola cirka 200 meter från den plats där Magnus blir skjuten, och har bra uppsikt över alltihop, han skjuter bara sju skott, varav sex i en bil som ingen är i. Och då hans prickskyttegevär har en annan kaliber så vet man att det sjunde skottet inte träffade Magnus.

Jag tar upp det här med Magnus och frågar om han har funderat över den här polisens agerande? Handlade det om att han inte gillade tanken på att skjuta ihjäl människor?

– Ja, det kan man fråga sig, säger Magnus. Han måste ju ha tränat hur mycket som helst på att skjuta på 200 meters avstånd, och han hade inte haft några problem med att skjuta ner mig i den position som han hade, där han sitter och ser allt i sitt kikarsikte.

– Handlade det kanske om att han såg att ingen av er sköt mot poliserna?

– Ja, det är möjligt. När han vittnade ville han framstå som om han hade deltagit. Han sa att han hade skjutit mig, men så var det alltså inte. Antingen uppfattade han det inte som att kollegorna var utsatta för någon riktig fara, eller också tvekade han som du säger inför tanken att skjuta ihjäl oss. Kanske var det en kombination av båda delarna. För han kunde ju utan tvekan ha skjutit ihjäl mig eller någon av dom andra. Och jag utgår ifrån att han hade gjort det om han hade sett att vi sköt mot någon av hans kollegor.

Internutredningarna lades snabbt ned

Internutredningarna som följer på det här, där man ska granska vad poliserna gjorde, de lades ner tre veckor efter händelsen. Det var två utredningar. Den ena handlade om skjutningar mot Magnus och den andra om den kula som passerade genom en bil som kom åkande på E4:an med två personer sittande i fram. Kulan passerade genom de två fönstren i bak.

När dessa båda utredningar läggs ner är den tekniska utredningen fortfarande inte klar och inget förhör har genomförts med någon av de inblandade. Internutredningen utgår istället helt ifrån vad de här poliserna har skrivit i pm. Fyra av dessa pm har identiska stycken som inledningar…

Som vanligt tar dessa internutredningar fasta på vad som händer när allt är igång. Inte på hur situationen kunde uppstå. Alltså, inte ett ord om hur hela situationen enkelt kunde ha undvikits, om polischeferna och befälen som var inblandade hade följt polislagens direktiv om att i första hand förebygga och förhindra brott.

– Det var ju mer tur än skicklighet att ingen dog, säger Magnus. För dom hade ju uppenbarligen inte alls rekat så noga som vi hade gjort. Hade dom gjort det så hade rimligen en del av deras kulor inte hamnat i villor en bit därifrån och farit iväg upp över den trafikerade E4:an. Men nu dog ingen och därmed har man kommit fram till att allt var i sin ordning.

– Och därmed är det väl också klarlagt att så här kan polisen även i fortsättningen agera vid rånförsök?

– Ja, för poliser i Sverige vet att dom inte åker dit. Det är det värsta. Dom vet att dom hinner snacka ihop sig och läsa varandras rapporter. Och så var det även med det vi var med om. Dom tycks ha samma slags lagskydd som kungen. Och det vet dom.

Det sköts sammanlagt drygt hundra skott vid Loomis värdedepå i Umeå, varav polisen sköt ett 70-tal skott med sina automatvapen. Ingen dog – den här gången.

 

Artikeln är även publicerad på sajten reclaimJustice.

 

 

Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »