”An offer they can’t refuse”

I praktiken går det till så att företrädare för den ena gruppen närmar sig målet som en ”vän”, medan den andra gruppen inleder olika former av hot och påtryckningar.

Hoten och påtryckningarna ökar fram till att personen antingen ger efter eller vänder sig till ”vännen” i den andra gruppen för hjälp. ”Vännen” försäkrar offret om att ”allt går att lösa” men kommer kräva att offret ”kommer behöver göra vissa eftergifter”.

Metoden är inte begränsad till den kriminella världen utan har också använts i olika politiska sammanhang.

En person som verkar ha tilltalats av denna metod är Donald Trump.
Redan 1987 berättade Trump för journalisten Ron Rosenbaum att han önskade att USA hade ett samarbete med Ryssland, så att man skulle kunna använda ländernas samlade kärnvapenmakt, till att tvinga andra länder till underkastelse. Hans dröm mål vid tidpunkten för intervjun, var Frankrike och Pakistan.

Trumps önskescenario är att kunna använda Putin som ett hot, samtidigt som han kan agera ”vän” och ”räddare” (mot en viss ersättning).

Nyligen publicerad information talar för att Trump börjat praktisera denna metod i relation till Ukrainas ledare Volodymyr Zelenskyj.

Trump kontaktade nyligen Zelenskyj efter att han haft samtal med Putin. I kommunikationen gav Trump Zelenskyj ”an offer he can’t refuse” genom att förklara att ”USA är intresserade av att hjälpa Ukraina”, men bara under förutsättning att man kan tänka sig att lämna över stora delar av landets mineraler och andra natur resurser till USA”.

Det är sannolikt att Trump skulle vilja placera andra europeiska ledare i en liknande sits. I vanliga fall kallas detta utpressning.

Erfarenheter visar att människor reagerar på olika sätt när dom utötts för hot. Vissa reagerar med inställsamhet och försöker behaga motparten genom att göra stora eftergifter. Andra ställer sig upp och är beredda att gå i strid för sina rättigheter och principer.

I sammanhang när motparten agerar ifrån ett perspektiv som är präglat av maktbalans snarare än det som brukar kallas intressebalans, brukar eftergifter vara en återvändsgränd, eftersom det uppfattas som svaghet och ofta leder till krav på ännu större eftergifter.

Vi kan se hur Trumps Putin-vänliga uttalanden den senaste tiden skapat en ökad otrygghet för europeiska länder och fått det ryska ledarskapet att flytta fram sina positioner.

Om Sverige ska klara av att möta de utmaningar vi står inför den närmsta framtiden kommer vi sannolikt behöva ett annat politiskt ledarskap än det vi har idag.

Sveriges nuvarande regering består av en samling osedvanligt fega och olämpliga karaktärer.

Ulf Kristersson har visat vid flera tidigare tillfällen att han saknar både civilkurage och etiska principer.

Jimmie Åkesson är en annan svag länk eftersom han bland annat företräder ett parti som haft mängder av onaturliga kopplingar till Ryssland. Det var inte länge sedan Sverigedemokraterna bjöd in en person som vissa liknat vid en rysk påverkansoperation, i politikens och demokratins innersta rum (Egor Putilov).

Tidigare uttalanden talar för att Jimmie  närmast kan beskrivas som en fanboy till både Putin och Donald Trump.

I övrigt är det uppenbart att Jimmies parti skulle vara beredda att offra den svenska demokratin på två sekunder, om det innebär att svenskar med invandrarbakgrund får det sämre.

Vet inte om man behöver nämna Johan Pehrson i detta sammanhang.
Tidigare erfarenheter har visat att det räcker det med korv och öl för att han ska gå med på vad som helst.

Europas länder står inför stora utmaningar. Om Sverige ska ha rimliga chanser att möta dessa utmaningar behöver vi ett annat politiskt ledarskap.

Kriget i Ukraina har visat att Europas länder kan gå samman för att skydda humanistiska och demokratiska värden.

Om vi vill undvika att bli gisslan mellan två kärnvapenmakter som styrs av hänsynslösa och auktoritära ledare, behöver vi vara lika principfasta och beslutsamma i vår relation till Trump som Putin.

Utvecklingen i USA visar att det kan vara nödvändigt att försvara demokratin om man vill att den ska finnas kvar.

(Reds. anm. Uttrycket “an offer they can’t refuse” kommer ursprungligen från Mario Puzos roman The Godfather (1969) och blev berömt genom Francis Ford Coppolas filmatisering Gudfadern (1972). I filmen används frasen av maffiabossen Don Vito Corleone (spelad av Marlon Brando) när han beskriver sin metod för att övertyga någon att samarbeta:

“I’m gonna make him an offer he can’t refuse.”

I sitt sammanhang betyder det att erbjudandet är så överväldigande – ofta på grund av hot om våld – att mottagaren inte har något annat val än att acceptera. Ett konkret exempel i filmen är när Corleones gäng hotar en filmproducent för att få honom att ge en roll till Johnny Fontane.

Uttrycket har sedan dess blivit en del av populärkulturen och används ofta i en mer humoristisk eller dramatisk ton, även utanför maffiasammanhang, för att beskriva ett mycket lockande eller oemotståndligt erbjudande.)

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.