Bullerbyn är inte död!

Astrid Lindgren föddes 1907, det vill säga samma år som män fick rösträtt i andra kammarval och Oscar II efterträddes av Gustav V. Efter succén med Pippi skrev hon första boken Alla vi barn i Bullerbyn 1946 och den gavs ut 1947.  Det var åren efter andra världskriget.

Kriget 1939-45 var den dittills mest omfattande och blodigaste konflikten i mänsklighetens historia. Under kriget miste mellan 50 och 60 miljoner människor livet, varav ca 13 miljoner i Förintelsen. Stora delar av Europa var sönderbombat och hela städer låg i ruiner och två atombomber hade fått kejsarens Japan att kapitulera. Det var ett så omfattande mördande och förstörelse att det egentligen är ofattbart för oss än i dag.

I Sverige var bilden annorlunda då vi stått utanför kriget som neutrala, visserligen med skam av kullagerexport, tyska trupptransporter och baltutlämning.

Astrid Lindgren levde under tid då arbetarrörelsen växte fram som politisk kraft och från 1936 hade ett drygt 40-årigt regeringsinnehav. Det var då Socialdemokratin med genomgripande reformer skapade bilden av Folkhemmet: socialförsäkringssystemet där staten garanterade skola, sjukvård och äldreomsorg.

Där skatter, mer från de som hade mer, skulle garantera, förutom samhällsservice och byggande även barnbidrag, bostadsbidrag och pensioner. Det var tiden av optimism. Men också av krav på var och ens ansvar.

Ja, som det heter i en annan Astrid Lindgren skapelse, Idas sommarvisa: ”Du ska inte tro det blir sommar… Ifall inte nån sätter fart… På sommarn och gör lite somrigt…  Då kommer blommorna snart… Jag gör så att blommorna blommar…”. I det som Astrid Lindgren skapade fanns en tanke om att det gick att ordna, även om det krävdes att var och en gjorde sin insats.

Förmodligen är det inte aktuellt, eftersom samhället förändrats, att bara återställa Ilon Wiklands bullerbybild. Men varför är det ingen som skapar bilden av ett solidariskt och vänligt Sverige i modern tappning? Som inte är ett paradis för miljonärer och snyltare utan med bostäder åt alla och väl fungerande välfärd. Som kanske är med i NATO för hålla Putin stången, men säger åt generalerna att välfärd och samhällsbygge ha prio ett av det enkla skälet att soldaten måste känna att det finns något viktigt att försvara.

Ulf ”Heidisvek” Kristersson har försvurit sig åt Sverigedemokraterna, av vilka en del tycks mest upprörda över att de inte skulle få skjuta vem vet vad med militära automatvapen. Och Magdalena Andersson bör genast upphöra med sin ”strama invandring” och lära av Spaniens premiärminister Pedro Sánchez från Socialistpartiet (PSOE), som vill göra det enklare för migranter att kunna stanna och starta ett liv i Spanien. Sánchez anser att migranterna kan bidra till landets välstånd – bara de tas emot på ett bra sätt, får möjlighet att etablera sig och komma in i samhället – ”Spanien måste välja mellan att vara ett land som är öppet och välmående eller ett som är stängt och fattigt”.

Detta är också frågan som Socialdemokraterna måste ställa sig, om man inte vill leva kvar i skuggan av en snål Tidöregering eller fortsätta det solidariska samhällsbygget?

Han pratade bra den 6 september 2015, han Stefan (även om han senare svek):

” … Mitt Europa bygger inte murar,
vi hjälps åt när nöden är stor…
Idag är tid att hitta gemensamma lösningar.
Det är det Sverige jag leder.
Det är det Sverige jag älskar.
Det är ett Sverige att vara stolt över.”

Det är dags Magdalena Andersson att leda Sverige mot ett mål att vara stolt över och som också kommer att visa sig ekonomiskt förnuftigt. Vi är väl lika kloka som spanjorerna?

Av: Bo Widegren, pensionerad jurist, 85 år, Löderup  

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.