Kriminalvårdens lösning på krisen – färre personal ska vakta fler intagna

Kriminalvården står inför en aldrig tidigare skådad expansion. Redan idag har myndigheten dock stora svårigheter att locka och behålla sina anställda, och värre lär det bli.

Mellan januari 2021 och april 2024 arbetade jag på olika anstalter och häkten inom Kriminalvården. Under den här tiden flyttade jag runt en del i Sverige, och på varje ny ort ringde jag närmaste verksamhetsställe för att säga “nu är jag här, när kan jag börja?”. Att jag inte hade gått den obligatoriska grundutbildningen var inget hinder. Nu som då skriker Kriminalvården efter personal.

På grund av Tidöavtalets straffskärpningar ska antalet platser tredubblas till år 2033. Med anledning av detta ska antalet anställda bli dubbelt så många. Redan idag dras man dock med hög personalomsättning och stora rekryteringsproblem. Av 6 908 kriminalvårdare vid början av 2023, hade 1401 sagt upp sig vid utgången av året. 20 procents personalomsättning. På vissa anstalter mindre, på andra mer: på anstalten Halmstad är siffran 45 procent.

Jag har själv bevittnat det – kollegor slutar en masse. De flesta betraktar kriminalvårdsuppdraget som ett tillfälligt jobb, i väntan på något bättre. Kanske är det den låga lönen i kombination med riskfyllda arbetsuppgifter som får myndighetens anställda att söka sig vidare. Kanske är det auktoritära strukturer som inte tillåter intern kritik, eller de grupperingar av kollegor som premierar våld framför vänlighet, som fryser ut de mer empatiskt lagda medarbetarna.

Att vara kriminalvårdare är ett av de mest krävande jobb man kan ha. Man ska kunna se människor som har begått allvarliga brott i ögonen, gå ut på permission och sitta på sjukhusbevakning, göra suicidscreeningar och hantera panikångest och gripa intagna för att ta dem till isoleringen. Man ska vänligt välkomna de intagnas mammor, flickvänner och barn som kommer på besök (papporna kommer oerhört sällan) och trösta intagna som inte får telefontillstånd till sin döende morfar (inte tillräckligt nära anhörig). Förutom att springa på larm och vara redo med pepparsprejen måste man kunna vara en varm och empatisk medmänniska, och till råga på allt lajva kock när kökspersonalen har gått hem för dagen och maten bara räckte till halva avdelningen.

Lösningen som Kriminalvården föreslår för att uppfylla de ökande personalbehoven, är 30 procent lägre personaltäthet.

Samtidigt sänker myndigheten anställningskraven. Nu räcker det att vara 18 år fyllda, och sedan 2023 är inte heller gymnasieexamen nödvändigt.

Med urskillningslösa massanställningar ökar risken att råka anställa personer som inte borde jobba bakom murarna. Har en genomsnittlig 19-åring verkligen den erfarenhet, kompetens och förmåga att sätta de gränser som är nödvändigt för att kunna arbeta i en så krävande miljö som Kriminalvården?

Nästan alla som avtjänar ett fängelsestraff kommer ut i samhället igen. Förutom andra intagna, präster, sjukvårdspersonal och någon enstaka besökare, är kriminalvårdare de enda de träffar under sin verkställighet. En trygg, medkännande och stabil personalstyrka är därför en förutsättning för att kunna genomföra Kriminalvårdens uppdrag: att få de intagna bättre ut i samhället. Vem annars ska föregå med gott exempel, visa hur man städar sitt rum och tar ansvar för sina handlingar och säger förlåt, för människor som kanske aldrig har lärt sig göra det?

Kriminalvårdens rekryteringsproblem får stora konsekvenser. Jag har svårt att tro att lägre personaltäthet och sänkta anställningskrav är lösningarna.

Av: Fanny Klang

Faktan i artikeln är hämtade från från följande källor.

[1] Kriminalvårdens kapacitetsrapport 2024-2033, s 5
[2] Statistik som skribenten begärt ut från Kriminalvården 2024-08-16
[3] Arijana Rekic (kriminalvårdschef för anstalten Halmstad),
Vem vill jobba i Kriminalvården? 27 augusti 2024 – Förmiddag med | Sveriges Radio
[4] Publikt, Kriminalvården sänker utbildningskrav, 2023-09-15,