”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”

Arnstad lyckas förmedla ett porträtt av den politiska och ideologiska visionären Ernst Wigforss på ett sätt som inte kräver några förkunskaper hos läsaren.

Som läsare får man en rik och fyllig bild av Wigforss politiska gärning tillsammans med kunskaper om de processer och resonemang som låg bakom de politiska beslut som skapade Sveriges exempellösa framgång.

Några av de saker som sticker ut är bland annat Wigforss kompromisslösa kamp för jämlikhet, individens frihet och människors lika värde.

Ett av Wigforss uttalanden som kan beskrivas som mer aktuellt än någonsin, är: ”Ingen människa kan kalla sig demokrat utan att stå på de religiösa eller nationella minoriteternas sida i deras kamp”.

Samtidigt som Wigforss ofta anklagades för att inte vara tillräckligt marxistisk eller dogmatisk från både vänster och höger, talar hans uttalanden och handlingar för att Wigforss var helt övertygad om att socialismen var avgörande för att kunna förverkliga visionerna om ett ”idealiskt samhälle”.

Även om Wigforss ansåg att socialismen var det verktyg som lämpade sig bäst för att förverkliga människors önskemål om frihet och jämlikhet, kompromissade han aldrig med den enskilda individens frihet. Wigforss befann sig långt ifrån den typ av icke demokratiska och totalitära socialism som praktiserades i flera så kallade ”socialistiska stater”.

I den ”Wigforsska samhällsutopin” fanns individens frihet och den sociala och ekonomiska rättvisan i centrum. Han hade en tydlig förståelse för att nyliberala påståenden om individuell frihet inte räckte långt när människor var begränsade av sina sociala och ekonomiska villkor. Staten var inom ramen för Wigforss synsätt skapad för att ge individerna maximala möjligheter till utveckling och förverkligande.

När man läser om Wigforss ambitioner och politiska praktik blir det enkelt att förstå hur Sverige legat exceptionellt högt i frågor som handlar om tillit.

En av Sveriges USP (unique selling points) har varit jämlikheten, den sociala tryggheten samt upplevelsen av att staten och dess företrädares ambitioner haft fokus på att stödja och förbättra hela befolkningens villkor. Men de senaste 20 åren har denna syn förändrats hos många människor.

Det är allt färre som betraktar staten och offentliga institutioner som ett verktyg som är designat för att maximera människors möjlighet till förverkligande. Hos vissa grupper är upplevelsen snarast det motsatta.

I vissa människors ögon har staten förvandlats från en ”stödjande möjliggörare” till en struktur som har fokus på paternalistisk fostran, ifrågasättande och kontroll.

Sjukförsäkringsreformer, skolreformer, en allt sämre social service för vissa grupper tillsammans med ökade ekonomiska och sociala klyftor, har gjort att maskorna i det sociala skyddsnätet blivit allt större.

Det fanns några saker som Wigforss aldrig kompromissade om. En av dessa saker var uppfattningen om människors lika värde. Det är lätt att känna beundran för Ernst Wigforss anständighet, människosyn och civilkurage.

Boken gör det tydligt hur långt vi befinner oss från vad som skulle kunna beskrivas som ”ett demokratiskt och humanistiskt ideal”.

Flera av dagens regeringspartier bedriver istället en politik som legitimerar både rasism och främlingsfientlighet, något som vore helt oacceptabelt för en person som Ernst Wigforss.

Den känsla som stannar kvar efter att man läst klart boken är att flera av Wigforss egenskaper och synsätt är precis det som saknas i dagens politik. En av de stora behållningarna av boken är att man får en insikt om vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma, om den politiska viljan och engagemanget finns.

Det finns inget som säger att man inte kan ta över där Wigforss slutade, och det är en tanke som ger hopp inför framtiden.

Boken ”Den förbannade optimisten Ernst Widforss”, är skriven av Henrik Arnstad  (Historiska media 2023)