Kriminalvården förstärker den onda cirkeln

Full av empati och förväntan klev jag in genom anstaltsmurarna för första gången. Som så många andra hade jag dragits till myndigheten med anledning av reklamen i kollektivtrafiken, som målar upp en bild av att Kriminalvården är en plats där man kan göra skillnad. Myndighetens hoppingivande budskap “Vi bryter den onda cirkeln”, har prytt var och varannan tunnelbaneannons de senaste åren. Verkligheten visade sig vara en annan och min tid som anställd präglades av angiverikultur, tystnadskultur och maktmissbruk.

Ledningen uppmanar sina anställda att anmäla varandra i ett anonymt rapporteringssystem, i stället för att prata med varandra. Personalen säger därför systematiskt nej hellre än ja till intagna, för att ha ryggarna fria från eventuella repressalier. Kritiserar du ett beslut blir du uppkallad på tillrättavisande samtal, får sparken eller blir förflyttad. Mat som borde gå till intagna äts upp av personalen. Personal förhalar medvetet ärenden, för att de intagna “inte ska lära sig att få sin vilja fram”. Tillhörigheter försvinner från intagnas förråd, som endast personal har nyckel till.

Auktoritära strukturer, lågt i tak och avsaknad av tillit är första steget i en våldsspiral. När verksamheten präglas av misstänksamhet och rädsla får det konsekvenser för de intagna.

Sveriges Radio rapporterade i våras om “sadistiska lekar” och “systematiskt övervåld”, en medveten strategi av larmstyrkan på anstalten Skänninge.

Anstalten Saltvik dras med en “utbredd kultur av övervåld”, avslöjade Tidningen Ångermanland i juni.

På häktet Norrköping ber en häktad kvinna i 60-års åldern om mer äppelmos till frukost. En kriminalvårdare misshandlar henne och river av delar av hennes öra. (Reds anm. Han döms i november till ett års fängelse för misshandel av den intagna kvinnan).

Utöver dessa tre exempel som kommit till allmänhetens kännedom, kan man med fog anta att det finns ett stort mörkertal av historier om maktmissbruk och övergrepp som aldrig når bortom de slutna institutionernas murar.

Med utgångspunkt i mina erfarenheter skrev jag arbetsplatsromanen Sluten anstalt, som kom ut i början av september på Ordfront förlag.

Tack vare detta fick jag möjligheten att delta i ett seminarium på Bokmässan i Göteborg, med Kumlas anstaltschef Jacques Mwepu. Samtalet går att se här. Mwepu var diplomatisk och vältalig, om än inte särskilt nära personalens verklighet nere på golvet. Gång efter annan upprepade han att myndigheten vilar på en stark värdegrund.

Vad betyder en vacker värdegrund om den inte efterföljs i praktiken?

Inte ens idag lyckas Kriminalvården bryta den onda cirkeln. Nu, när myndigheten ska bereda plats för tre gånger så många frihetsberövade, blir det knappast lättare. Det vore på sin plats om visionen för Sveriges tredje största myndighet var mer än bara tomma ord.

Av Fanny Klang

Artikeln har även publicerats i Tidskrift för Kriminalvård.