Vart é vi på väg?

Är jag möjligen medskyldig till vägvalet? Då tänker jag inte i huvudsak på skjutningar och sprängningar. Ej heller på de relativt billiga och farliga droger som sprider sig bland tonårsbarn. Inte heller på de dyrare varianter av partydroger som nyttjas av rika unga vuxna till gagn för gängen som skjuter på varandra i kamp om just den marknaden.

Nej, jag tänker på hur våra samhällen utvecklats och utvecklas. Inte bara i Sverige, även om det ligger närmast till hands.

Hur kommer det sig att allt fler länder, i demokratiska val, väljer en auktoritär väg med enkla svar på komplexa frågor? Hur kommer det sig att allt fler individer söker sig till ”starka ledare”? Hur kommer det sig att antal nationella demokratier minskar i antal, att allt fler medborgare i allt fler länder, väljer att övergå från demokrati till envåldshärskare, till ”starka ledare” som med hela handen visar en enkel färdriktning. Ledare som snabbt bygger om statsapparat och fria offentliga institutioner såsom media, domstolar, finansiella organ m.fl. i syfte att koncentrera makten till sig själv. Vi ser det i alltfler Latinamerikanska länder, i Asien och Mellanöstern, i alltför många europeiska länder och troligen snart i USA.

Om jag nu håller mig till vårt lilla land, Sverige. Ett land jag någorlunda känner till. Jag har arbetat, haft bostad och levt i norr såväl som söder, i öster och väster. Därtill har jag levt relativt länge i landet, tycker mig ha fått en viss erfarenhet över tidens gång.

Jag tar det från början. Under mina senare tonårsår fanns det en devis beträffande familjeföretag. En företagsform det fanns gott om.

”Farfar startar företaget, pappa utvecklar företaget, sonen föröder företaget.”

Om det är sant eller ej, vet jag inte. Men ett antal tredjegenerationsledda familjeföretag upplöstes till nya former. Inte sällan på grund av att tredjegenerationen-arvtagares enda kompetens var, att vara just arvtagare. Vilket ledde till, inte heller det så sällan, brist på utveckling, brist på idéer, försämrad lönsamhet, minskad arbetsstyrka då de äldre mest erfarna, som också hade kommit högre upp på lönestegen, fick gå, stagnation, likviditetsbrist. Och slutligen konkurs eller uppköp eller nedläggning.

Sensmoral: Tredje generationen har inte lärt av sina föregångare.

Om jag överför denna devis till vår samhällsutveckling, där jag och min generation sammanfaller med tredjegenerationens företagare, ser jag samhällsutvecklingen enligt nedan:

Mina mor-och farföräldrar (födda på 1800-talets senare hälft) påbörjade tillsammans med sina generationskamrater, arbetet på ett demokratiskt samhällsbygge, politiskt och fackligt.

Nu ska man inte förledas tro att detta skedde utan motstånd, varken under farfar- eller pappagenerationen. Vilka som skulle få rösta var en inflammerad fråga. Att kvinnor skulle få göra sin röst hörd var inte att tänka på. Men de kämpade på, kvinnor och män, oftast tillsammans, och vann bit för bit, steg för steg, över mörkerkrafterna. Pappagenerationen tog över och förde arvet vidare.

Min pappa (född under 1900-talets andra decennium) tog vid. Tillsammans med sina generationskamrater utvecklades politiken och den fackliga rörelsen. De byggde välfärden i meningen att alla ska ha samma möjlighet till att kunna studera om så önskades, till sjukvård om så behövdes, till åldringsvård när den tiden kom. Alla skulle kunna bli det man önskade, få kunna leva ett värdigt liv utan krämpor, kunna få ett värdigt avslut på det liv man levt. Allt detta skulle betalas av samhällets medborgare gemensamt, efter vars och ens förmåga. En rättvis skattepolitik konstruerades. Så var den ideologiska strukturen, den övergripande tanken.

I takt med välfärdsutvecklingen och ett allt större generellt välstånd, gynnades ALLA. I denna välfärdsbyggnads första fas föddes vi 40-talister, den tredjegenerationen som ärver det som farfar och pappa byggde. Vi hade bara att bygga de kvarvarande översta våningarna i samhällsbygget. Ta ansvar för att det blir ett stabilt och långvarigt demokratiskt samhällsbygge. Den generation som senare kom att kallas ”det fyrtitalistiska köttberget”. Den generation som, oavsett föräldrarnas bakgrund, yrken, storlek på lönekuvert, kunde studera på realskola, studera på gymnasium och bli student, studera på universitet och bli läkare, advokat, högskoleingenjör. Men också studera på kvällskurser hos NTI eller Hermods eller SSTA (Stockholm Stads Tekniska Aftonskola). Den generation som verkligen tog ifrån tårna i slutet på 1960-och början av 70-talet. Som demonstrerade, som ockuperade, som tröttnade och ägnade sig åt karriär i stället.

Låt mig backa lite. Min pappa, andragenerationen, en av de som tagit över efter farfar, en av de som kämpat, en av alla som frivilligt gick runt och knackade dörr, som arbetade för kooperationen, för ABF, för Fackföreningen, en av alla som samtidigt arbetade som verkstadsarbetare, bilmekaniker, anläggningsarbetare, murare, snickare på byggen med flera tunga yrken. Anställda med en lön för sitt arbete som nätt och jämnt räckte till överlevnad för en familj.

Det blev bättre när andragenerationsmammorna fick, och tog, sig möjligheter att bidra till försörjningen genom eget arbete. Som städerska, butiksbiträde, inom sjuk- och åldringsvård med flera andra tunga arbeten. Nya arbeten skapades i rask takt för dessa mammor i det att ”Kindergarten, Daghem, Dagis” (kärt barn har många namn) så att andra mammor kunde komma ut och bidra till välfärdsutvecklingen. Och ekonomin växte. Fackföreningar, Folkrörelseorganisationer, Studieförbund fyllde en viktig funktion i att utbilda, att förkovra sina medlemmar i mötesteknik, i rekryteringsteknik, i förhandlingsteknik.

Det som inte lärdes ut, det som inte togs tillvara, det som inte fördes vidare, var den kunskap och den erfarenhet som låg samlad hos farfar- och pappagenerationen. De värderingar som ligger i begrepp som solidaritet, jämlikhet, omtanke, allas lika värde, har kokats ner till en allmän värdegrund ”vi ska vara snälla”.

I slutet på mina tonår hade min pappa och jag väldiga diskussioner om sakernas tillstånd ur ett politiskt perspektiv. Som det tredjegenerationsbarn jag var, som fått valmöjligheter, som tagit del av frukten från mina föräldrars slit för att vi skulle få det bättre, med möjlighet att faktiskt göra karriär på en marknad vi som första generation kunde beträda, fick av min pappa höra: ”Demokrati är inget man får gratis, det finns inget lagbundet i en demokratisk utveckling. Demokrati måste vid varje given tidpunkt försvaras. Det finns starka krafter som inget högre önskar än att få skjuta demokratin i sank. Vi har nyss avverkat ett krig som med gemensamma och kollektiva krafter lyckades stoppa en utveckling till demokratins raka motsats.”

Min utgångspunkt, präglad av ungdomlig naivitet, påstod att han målade fan på väggen. ”Det fanns väl ingen som ville att samhället skulle bli sämre, att vi, medborgarna, skulle få ett sämre samhälle. Allt framöver skulle minsann bli bättre. Det skulle min generation se till nu när vi befann oss på den samhällsmarknad där vi alla var jämlika, där samhällsklasserna var utrotade”.

”Hoppas Du har rätt” var den slutliga kommentaren.

Dom här samtalen med min pappa, väcktes till liv när det proklamerades ett ”PARADIGMSKIFTE” av TIDÖ-regeringen.

Det förstärktes ytterligare när ledaren för det regeringsparti som har makt utan ansvar, under sina partidagar häromdagen hotade med att ”verkligen genomföra ett riktigt paradigmskifte” så fort hans parti sitter i kommande regering. Ett tal som innehöll många frågor om vad som är ”anständigt”. En enkel retorik som slår an strängar som klingar falskt och oanständigt. Men som alltför många låter sig luras av i ett land som betraktats som ett av världens bästa länder att leva i.

Den amerikanska politiska retoriken finner snabbt sina papegojor.

Så insåg jag att min generation, alltså andra generationens barn, glömt bort vad vi lärt oss av våra föräldrar, och borde fört vidare. Vilka slutsatser vi borde ha dragit av farfars och pappas kamp och kunskaper. Vi glömde helt enkelt bort det. Vi var inriktade på våra egna karriärer. Vi såg till att våra barn var ambitiösa och pluggade till ”något fint” yrke med bra betalt. Vi glömde bort vår demokratiska historia. Vi fastnade i tankevurpan att det var fint att vara borgerlig. Vi såg till att vi och våra barn blev medelklass. Valaffischen där en ung välbärgad man åker i en cabriolet med en dalmatiner i passagerarsätet. En affisch som talar för sig själv. En affisch som vänder sig till en ”ny” medelklass, den som är sprungen ur 40-talistgenerationens glömda mål.

Nu skulle alla bli egna företagare. Hantverkare skulle bli egna, taxichaufförer skulle vara egna. Lars Molin skrev i början av 1970-talet en pjäs om detta fenomen med den målande titeln ”Sköt dig sjäv och skit i andra”. Egoismen bredde ut sig. Var och en sin egen bästa dräng. Nya företeelser dök upp. Personaluthyrningsföretag, nya konsultgrenar, alla blev aktieägare genom nytt pensionssystem.

Vi blev alla små egoistiska kapitalister. Samhälleliga verksamheter som skulle tjäna medborgarna såldes ut till privata aktörer. Där ingick sjukhus, vårdcentraler, skolor, m.fl. viktiga samhällsfunktioner som i välfärdsfilosofien.

Ett nytt uttryck tog plats ”Valfrihet”. Vi skulle, som vilken kund, i vilken butik som helst, kunna välja vilken vara som helst efter egna förutsättningar och ekonomi. Den fackliga rörelsen tappade medlemmar, folkrörelserna tappade medlemmar, studieförbunden tappade studeranden och övergick till terapipyssel.

Samhället Sverige hade inte längre några medborgare, var inget kollektiv där begreppet ”gör din plikt, kräv din rätt” var ledstjärna. Samhället Sverige blev en marknad för krämare där den som ljög och lurades bäst, tillskansade sig fördelar. Oavsett det gällde business och pengar eller politik och regeringsmakt. Vilket öppnade upp för skurkar och banditer.

Så, jag erkänner, det är i mångt och mycket mitt fel. Eller snarare min generations fel som inte nog tog tillvara den erfarenhet och kunskap vår föräldrageneration bar på.

Sens moral: Tredje generationen har inte lärt av sina föregångare!

Jag erkänner också att jag är nog väldigt konservativ. Jag tycker det är synd och skam att begrepp och uttryck som solidaritet, jämlikhet, allas lika värde, ärlighet, hederlighet, medborgerlig gemenskap, av alla efter förmåga, till alla efter behov, i stort sett försvunnit. Till den tiden längtar jag tillbaka!

Nu gäller, för att använda Lars Molin, SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA.   

 Av Roy Fjärrstad

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.