Ensamma, bittra män och lyckliga, ensamstående kvinnor

Stockholm och New York är de mest singeltäta städerna i världen. Även om det fortsatt finns idéer om att ett familjeliv med mamma, pappa och barn är meningen med livet som genererar lycka, ökar antalet ungkarlsflickor som ifrågasätter dessa normer. De har funnit lyckan i att vara ensamstående och de ser det som en befrielse att inte ha ansvar för familj, partner och barn. Leva livet precis som de själva behagar, i betydligt större frihet än tidigare generationer. Alla söker lycka men definitionen av lycka ser olika ut från person till person.

Enligt forskning ökar ungkarlsflickor i länder med bättre ekonomiska förutsättningar. Ju rikare ett land är desto fler ungkarlsflickor, vilket resulterar i att vi inte förökar oss i den takt vi skulle behöva för en fungerande välfärd. Barnlösheten är ett framtida samhällsproblem som vi kommer behöva hantera.

Männen söker dock efter kärleken med ljus och lykta. Tinder kryllar av män som söker efter en framtida livspartner. Det är 75% män och 25% kvinnor som engagerar sig i appen. Av dessa män är det cirka 10% som får de flesta kvinnor att svajpa höger och lämnar resten av männen i en känsla av avvisning, frustration med en smak av bitterhet i sin ensamhet. En del av dessa män bygger upp en ilska gentemot kvinnor. De förstår inte nutida kvinnor och den samhällsutvecklingen vi alla befinner oss i.

Det är inte ovanligt med väldigt avancerade konspirationsteorier då de påstår att kvinnor är en del av en narcissistisk, kollektivistisk feminism. De använder ord som könskrig. Ett krig, enligt dem som även jag deltar i. Tyvärr är det inget jag känner till dock och hade det funnits ett krig, hade jag utan tvekan vägrat att vara en del av det.

Dessa män väcker empati hos mig oavsett om de har en aggressiv ton eller många fördomar om kvinnor. Jag vill tro att det är ett uttryck för smärta, rädsla, en känsla av otillräcklighet, dåligt självförtroende och längtan att känna sig viktig och framför allt att känna sig älskad. Vem vill inte det?

De män som uttrycker mest ilska är de män som är fast i de traditionella, konservativa könsrollerna, som tycker att en man ska vara en man och en kvinna vara en kvinna. Väldigt flytande begrepp som är svåra att definiera men det verkar vara glasklart för dem. Jag har hört män uttrycka ”den dagen min kvinna tjänar mer än mig kommer jag att göra slut med henne”, ”aldrig att jag dejtar en kvinna som har bil om jag inte har det, menar du att en kvinna ska plocka upp mig, aldrig!”

Dessa män vill vara den som är ekonomiskt starkare och att en kvinna ska vara beroende av dem då de mycket väl känner till kvinnofällan. Det är mindre risk att kvinnorna lämnar dem. Enligt dem finns det inte några riktiga kvinnor kvar i Sverige, varför det är bättre att importera kärlek från utlandet. De vill envist påstå att det är naturens lag att män är överhuvud i en relation, varför de känner en stor förakt gentemot ”lattepappor” som stör ordningen.

Jag förnekar inte de biologiska skillnaderna eller att det finns en del beteenden som absolut kan kopplas till kön, utan tvekan. Men, om män inte förmår att anpassa sig till de förändringar som sker i samhället och lever kvar i de traditionella könsrollerna som allt mer betraktas som en illusion av kvinnor, kommer vi ha svårigheter att mötas och ha rejäla koalitioner och friktion i vardagen varför allt fler kvinnor väljer ett liv som ensamstående.

Enligt forskning uppskattar kvinnor ensamtid mer än män, de har närmare vänskapsrelationer och de lägger mycket tid på hobbys och intressen. Kvinnor som lever med män upplever ofta att de tar större ansvar över hemmet och socialt ansvar än sin partner. Om kvinnors behov i parrelationer inte tillfredsställs blir kvinnan olycklig. Det har många kvinnor bevittnat i sin uppväxt.

Dels har kvinnor erfarit vilket stort ansvar det är med att bilda familj genom att betrakta sina egna mödrars slit mellan hem, arbete och barn och dels att allt fler väljer att skilja sig och känner till konsekvenserna som en skildsmässa medför för kvinnor men främst barnen. Kvinnor är mycket väl medvetna om att samhället inte är anpassat efter varannan vecka, ensamstående föräldraliv.

Aja men vad är problemet? Det är väl bara ta nya tag och skaffa sig en ny partner om det inte fungerar och bilda en bonusfamilj! Eller? Låt oss titta på hur det ser ut för bonusfamiljer. I Moa Herngrens bok om bonusfamiljen är det lite mer än hälften som separerar, cirka 60 % vilket inte är en siffra som inte är uppmuntrande.

Enligt en avhandling från Hanna Samzelius, forskare i sociologi vid Örebro universitet, tar kvinnan hand om hemmet och vårdar relationer, men ska helst inte sätta gränser eller fatta beslut. ”Livet som bonusmamma är långt ifrån jämställd. Det är traditionella könsroller som är mönstret, snarare än att bonusfamiljen är ett bevis för jämställdhet. Kvinnor som inte ställer upp på villkoren beskrivs som elaka styvmammor som vi känner väl från sagorna. Bonusmamman har inga rättigheter men många skyldigheter”.

Dessutom ökar antalet kvinnor som skaffar barn på egen hand. Ojämlikheten kan vara en av förklaringarna, då den där jämlike partnern aldrig dyker upp i deras liv och med tanke på statistiken över separationer och dess konsekvenser är detta ett enkelt sätt att undvika varannan vecka tjafset.

Det är sorgligt att vi, män och kvinnor inte har utvecklats i samma takt. Men jag kan förstå att det är en mänsklig faktor att vara girig och inte vilja dela med sig makten och vilja fortsätta leva som en man i fördelarna med de traditionella könsrollerna. Könsrollerna som tog kvinnans underkuvade hållning för givet. Det var enkelt att dölja orättvisorna bakom de ”biologiska” skillnaderna. Men hur många kvinnor håller med om detta? Hur kan det komma sig att kvinnors biologiska skillnader inte hindrar kvinnor från att utvecklas som motsäger hela den tesen? Hur kommer det sig att kvinnor kan hantera, skapa en balans och ta ansvar för ett arbete utöver hem och barn? Varför är detta svårt att kombinera för en del, men fungerar utmärkt för andra män? Har kvinnan utvecklat biologisk mutation i könsceller som har medfört evolution hos kvinnor? Detta sker konstant i naturen. Har en del män inte inkluderats i denna evolution? Kan det vara så? Eller handlar det om värderingar?

Det har aldrig varit en hög status att utföra arbeten som kvinnor har pysslat med. Detta avspeglar sig även i kvinnodominerade yrken som är lågavlönade. Det är främst i dessa yrken som vi ser flest utbrända anställda, mönstret av utarbetade kvinnor är även återkommande på arbetsplatsen.

Allt fler kvinnor hittar kreativa lösningar från överarbete på samtliga områden och bryter samhällsnormerna. De skiljer sig, vägrar att leva som sambor och föredrar ett särboliv, en del väljer bort ett familjeliv med barn och lever ett liv som ungkarlsflickor medan andra skaffar barn på egen hand och förblir ensamstående föräldrar. Detta är den nya samhällsutvecklingen om det inte sker något drastiskt. Parallellt med detta finns det män som fortsätter beväpna sig med argument för könskrig för att bibehålla de traditionella könsrollerna. Hur ska kvinnor och dessa män någonsin kunna mötas i all denna motsättning? Varför avskräcks kvinnor av tvåsamheten medan män avskyr ensamheten? Hur kan det komma sig att vi glider ifrån varandra allt mer?

Dessa män har helt rätt i att feminismen har gått för långt och är boven bakom dramat, ja, om man vill slippa ta det ansvar som vilar på sina egna axlar och göra det enkelt för sig. Feminismen har gett kvinnan enorma rättigheter, möjligheter och alternativa liv. Kvinnor har omfamnat förändringen som har kommit med jämlikhet. Det har varit enkelt då denna förändring har gett många, många fördelar men främst friheten att forma sina liv som de behagar. Männen är de största förlorarna i detta då de har behövt dela på den makt de en gång var enväldig härskare över och behöver nu infinna sig i att acceptera, tillgodose kvinnans behov för att skapa och bibehålla en relation.

Idag behöver kvinnor inga Rambos som ska rädda dem från farliga djur, män som ska ta hem ett blodigt vildsvin till middagen, eftersom människan har lämnat stenåldern. Männen behöver lämna grottan och begrava reformfientliga föreställningarna om traditionella könsrollerna.

Kvinnor behöver män som kan stötta dem och dela bördan och ta ansvaret för hemmet och barnen utöver arbetsplatsen. Kvinnor behöver numera en uppdaterad hjälte, män 2.0 som känner sig lika trygga i sin manlighet även när han dammsuger dammråttorna som samlar sig till en hög, annars riskerar dessa män fortsatt leva olyckliga i sin ensamhet.

”(O)Jämlikheten” lämnar efter sig ensamma, bittra män och lyckliga, ensamstående kvinnor!

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.