Jösses grabbar: Befrielsen är inte nära

Den som pappa aldrig läste. Han som aldrig stoppade om dig när du skulle sova, som aldrig tröstade dig när du grät utan bara sa till dig att ta dig samman, att sluta upp med de där fånerierna.

Jag vet inte om vi orkar, men jag tror att vi måste ändå. Det är nämligen samma sak överallt. Kvinnor väljer i större utsträckning demokrati, medmänsklighet och sunt förnuft. Män väljer i större utsträckning hårda tag, tydliga gränser och hjärtlösa konstateranden. Beslut som tas helt utan hjärta och hjärna, men som kittlar nålen på testosteronkompassen.

I Sverige hade Tidöregeringen aldrig kommit till om kvinnorna hade fått bestämma. I USA hade Trump aldrig fått makten. Kvinnor tycks föredra mjuka värderingar och män tycks föredra män, eller möjligen Ebba Busch eftersom hon ”ju är snygg”.

Könsskillnaderna i hur vi röstar blir allt större. Det finns givetvis annat som spelar in. I USA är det tydligt att etnicitet spelar roll. Samma sak i Sverige. Den svarta befolkningen röstar inte som den vita i USA. I Sverige röstar man inte likadant i det polisen kallar särskilt utsatta områden, som man gör i de områden polisen inte sätter namn på.

Fascismen är de vita männens revansch. Det är vårt sätt att försöka klamra oss fast vid privilegiet av att få styra alla samtal. Det fick vi ju förr och det var bättre förr.

Fascismen kan växa sig stark i ett samhälle där män slutat vara människor och istället valt att vara män. Ja, eller snarare att leva upp till den grottmänniskoaktiga föreställningen om hur en man ska vara. Fascismen får också näring av stora inkomstklyftor, fattigdom, arbetslöshet, ensamhet, rädsla.

Vi söker alla tryggheten. Den en del av oss fick när pappa stoppade om oss och läste en saga, kramade oss.

Vi är rädda att bli av med det vi har. Invandrarna tar våra jobb. Kvinnorna tar våra löner. Bögarna tar vår sexualitet. Muslimerna tar vår religion. PK-samhället försöker ta vår manlighet.

Och under tiden vi har fullt upp med att vara rädda för att förlora delar av oss själva passar fascisterna på att ta vår frihet.

Tänk om det är så enkelt som att fascism delvis kan botas av delad föräldraledighet, pappor som läser med sina barn, pappor som säger ”jag älskar dig” till sina barn och mammor som säger att en sådan pappa vill jag dela mitt liv med.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.