Vem vill bo i Israel?

Göran Rosenberg beskriver i sin bok “Det förlorade landet” hur åren mellan 1967 och 1973 har kallats det israeliska imperiets epok. Det var under de kommande åren efter sex-dagarskriget som makthavare i Israel släppte tanken på ett demokratiskt land med rättsprinciper som grund. Nu skedde en övergång till den starkes rätt och förhållandet till palestinierna skulle lösas med geväret.

Israel är alltså en stat, en nation, som tillåter sig att på ockuperad mark skapa bosättarområden och jaga iväg människor från deras hus, hem och uppodlade mark. Israel blir ett land som betraktar alla sina grannar som fiender och förvandlar sitt land till en slags fästning och som tillsammans med USA bygger upp en enorm våldskapacitet. De drar sig inte heller för att etablera sig som kärnvapenmakt. Parallellt sker faktiskt en slags nedrustning mellan de dåvarande stormakterna USA och Sovjetunionen fast några år senare.

Detta Israel har kommit långt bort från den ursprungliga tanken att skapa en trygg hemvist för världens alla judar. Och värre ska det bli.

Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 går den israeliske premiärministern ut med att de ska förhindra all tillförsel av mat, mediciner, vatten och elektricitet till invånarna i Gaza. Under det år som nu har gått och allt detta har verkställts med fullständigt förödande konsekvenser för alla i Gaza, så har staten Israel samtidigt blivit ett annat samhälle än för bara ett år sedan. Soldater, politiker, fångvaktare, bosättare och andra uttrycker de mest fasansfulla åsikter om vad de kan och vill göra mot andra människor. Vi ser ett samhälle som har förråats så till den milda grad att dess parlament rättfärdigar tortyr mot kidnappade ungdomar/barn i fängelse utan rättegång. Torterarna ska betraktas som hjältar.

Ett annat slut för Israel har blivit att de nu står inför domstolen i Haag anklagade för folkmord. De underkänner FN-besut och går så långt att de nekar FN:s generalsekreterare tillträde till landet. Israel mänger sig ut ur all gemenskap med övriga världen i den säkra förvissningen om att de har USA under tummen. (I fickan, säger visst Netanyahu).

Det märkliga är att det sker en starkt ökad inflyttning till Israel efter den 7 oktober 2023. Bland annat har immigranter från Ukraina, USA, Ryssland och Frankrike ökat kraftigt. Orsaken anses vara den ökade antisemitismen i dessa länder, framför allt Frankrike.

Paradoxalt nog uppger man också att många judar söker en tryggare framtid i Israel än i dessa länder – mitt under pågående stridigheter.

Jerusalem Post gör analyser av invandringen fortlöpande. Under 2024 har drygt hälften av de inflyttade varit personer under 35 år. Det är alltså huvudsakligen familjer som flyttar. Inflyttningen från Ryssland och Ukraina har pågått i många år medan inflyttningen från USA har ökat signifikant senaste året och kan delvis förklaras med att de propalestinska rörelserna bland judar i USA har skrämt upp många andra judar.

Samtidigt pågår en betydande utflyttning från Israel nu. Den har ökat nära tre gånger jämfört med utflyttningen före den 7 oktober. Många av dem som lämnar är välutbildade yrkespersoner inom områden som medicin och teknik, vilket kan påverka Israels ekonomi och samhällsutveckling. Detta är en pågående trend som naturligtvis väcker oro inom landet.

Så, vem vill bo i Israel?

De som nu flyttar till Israel kommer att befinna sig i ett land där i princip alla har en son, en kusin, en förälder eller annan nära anhörig som har traumatiserats av stora förluster men som också har sargats av att ha dödat och skapat förödelse av många tusentals människor och deras tillvaro, barn, kvinnor, gamla och unga, alldeles utan urskillning. Bestialiska dåd utförs av människor från Israel, antingen från luften eller på marken i Gaza. Sådant går aldrig obemärkt förbi. De bilder de stridande bär på kommer att förfölja dem under lång tid alldeles oavsett om de blir hjälteförklarade. I rent självförsvar har många naturligtvis också blivit förråade i sin syn på palestinier och på människors lika värde. Det samma händer förstås de stridande från Hamas och Hizbollah, men det har inte så mycket med min frågeställning att göra just nu.

Man måste fråga sig hur detta kan upplevas som en säkrare hemvist än till exempel USA eller Frankrike. Vem tänker så? Kan det vara en konsekvens av att man blivit lärd att det är den med starkast vapen som är säkrast? Nej, ett sådant resonemang håller inte för andra länder än möjligen Ukraina. Israel har ett starkt försvar men inte starkare än USA, så det måste till slut mynna ut i att antisemitismen eller hot om antisemitism känns så hotfullt att man är beredd att bryta upp och ta sig till Israel. En del av inflyttningen motiveras säkerligen av religiösa fantasier och en del kanske av att man vill delta i striden.

Det har funnits en relativt stark fredsrörelse i Israel. Många människor trodde på och ville verka för en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler. Denna rörelse är nu starkt försvagad om den alls finns kvar. Tron på en enstatslösning har nästan raderats ut. Just nu verkar även en tvåstatslösning vara långt borta men den finns ändå kvar på agendan på många håll i världen. Den finns dock inte som en tänkbar lösning för regeringspartierna i Israel.

Andra rörelser inom Israel som motsätter sig nuvarande övervåld har all möda i världen att försöka få världen att förstå att staten Israels agerande gentemot palestinierna och den judiska etniciteten inte kan sammankopplas på något enda sätt. Det är oändligt sorgligt att judar inom och utanför Israel måste föra den kampen, men de ger en trovärdighet till detta faktum som ingen annan kan ge.

I den mån det finns en särskild judisk kultur så har den alltid förknippats med en slags rättrådighet. Att staten Israel nu förkastar de folkrättsliga överenskommelser som man med möda kom fram till efter andra världskriget och dessutom äventyrar FN:s roll som medlare i internationella konflikter gör att den inte längre kan ses som en rättsstat. De styrande har helt gått in för den råa maktens överhöghet. Makthavare i Israel uttrycker detta tydligt och i klarspråk.

I en intervju i Haaretz uttrycker de vuxna barnen till kidnappade föräldrar detta förhållande. De säger att Israel har blivit ett annat land efter den 7 oktober. Hur man än ser på det så måste man förstå att värdet av civila liv har devalverats – och än värre – hur vi har vant oss vid detta. Bakom uttalandet ligger en övertygelse om att det inte bara är oförmåga som har hindrat Israel att frita gisslan utan också ovilja.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.