Det är dags att politiker visar lärare var skåpet ska stå

Politikern skulle kunna börja med något enkelt. Förslagsvis en gymnasieklass med 30 elever på ekonomiprogrammet, ett högskoleförberedande program där framtidens jurister och ekonomer trängs med framtidens butiksbiträden och servicepersonal. Ja, jag vet att de flesta klasser har fler elever än så, men för enkelhets skull kan politikern få starta sin välgärning i en lite mindre klass.

I den här klassen går det gissningsvis tio riktigt skötsamma elever, tio elever som beroende på dagsform kan vara lite svajiga eller helt stabila och tio elever som har oerhört svårt att sitta still. De är troligen snälla och glada men fokus ligger på allt annat än skolarbete. De försöker till varje pris ”komma undan” så att säga.

Jag vill att politikern börjar med att göra det nästan alla lärare i Sverige gör redan idag eftersom skolornas lokala ordningsregler säger i princip samma sak överallt: Samla in telefonerna i mobilstället.

Det här är lite lurigt kommer politikern att märka. En del påstår att de har telefonen i skåpet, andra att de har glömt den hemma. Någon vill ladda sin telefon och frågar om det är okej att det sker med hjälp av skoldatorn eftersom eleven bara har sladden som passar en USB-kontakt. Någon väntar ett jätteviktigt samtal från läkaren och frågar om hon kan ha telefonen i fickan så länge.

Här måste politikern välja väg. Är det dags att acceptera några undantag och i så fall vilka eller är det läge att säga nej till allt. Mormor på dödsbädden? Matten är viktigare. Har du verkligen glömt telefonen hemma? Åk hem och hämta den och missa lektionen och kanske nästa.

Under lektionen gäller det att bevaka att ingen smyger fram till mobilstället och tar sin telefon medan man vänder ryggen till för att hjälpa någon. Det gäller att gå runt och hindra dem från att titta på YouTube-klipp på sina skoldatorer, öppna flikar som inte har med skolarbetet att göra och däremellan lyckas lära ut något.

Nästa steg blir att följa med klassen ut på rasten för att säkerställa att ingen använder telefoner på rasten. I det här läget kan det handla om att slita en gömd telefon ur händerna på den ensamma mobbade tjejen, på killen med NPF-diagnos som äntligen har börjat komma till skolan efter att ha varit hemmasittande under flera månader.

Från skärm till pärm. ”På lektionerna ska man arbeta och på rasterna ska man röra på sig” för att citera Johan Pehrson. Inga undantag. Samma regler för alla.

Mm. För det är ju så vi alla gör på våra arbetsplatser, eller hur? Vi tar ju aldrig upp telefonerna på rasten och vi arbetar ju alltid utan paus. Ingen vuxen som arbetar på kontor slösurfar på betald arbetstid. Ingen kollar upp något på sin mobiltelefon i personalrummet eller under lunchen. Ingen uträttar några privata ärenden som kräver tillgång till modern teknologi.

Tänk om skolan istället hade kunnat vara en plats där utbildade pedagoger sköter sitt jobb utifrån vad forskning och erfarenhet säger fungerar bäst. Det brukar innebära att telefoner samlas in i början av lektionen eftersom vi lärare har haft det som rutin i snart tio års tid. Vi vet att det underlättar studieron för många och att det tar bort ett distraktionsmoment.

Men det innebär också att vi fattar att man ibland behöver göra undantag, att vi fattar att det kan vara en trygghet för vissa att få använda sin mobil på rasten, att det kan öka effektiviteten på lektioner om elever tillåts vara ineffektiva och digitaliserade mellan lektionerna. Vi vet att människor behöver andningspauser och eftersom vi lever i ett samhälle där digitala hjälpmedel är en självklarhet, inte minst för den yngre generationen, är det många av oss som behöver ”kolla mobilen” ibland.

Politiker älskar att låtsas styra upp skolan av två anledningar. En anledning är att de inte har så mycket annat kvar att styra upp sedan den fria marknaden tog över makten från politiker. En annan anledning är att det är ett fält där alla människor tycker att de vet hur det borde vara eftersom alla människor någon gång har gått i skolan.

Hur svårt kan det vara? Faktiskt precis hur svårt som helst. Därför är det tur att ni har oss utbildade lärare. Hur länge vi nu orkar fortsätta arbeta i en verksamhet där klåfingriga politiker gör sitt yttersta för att reducera oss till enfaldens väktare.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.