Har Israel ”rätt att försvara sig” enligt internationell rätt?

På bilder på nätet har jag ju sett flaggan vaja från radiomasterna på de i Gaza anfallande stridsvagnarna, som sprider död och förintelse bland oskyldiga civila palestinier.

Naturligtvis har demonstrerande judiska vänner inte ansvar för vad som sker där nere. Och antisemitism är liksom islamofobi inte bara straffbart utan moraliskt förkastligt. Men när jag ser den israeliska flaggan, kan jag inte hejda bilderna från Gaza: de just nu 42 000 döda och minst tre gånger så många sårade, majoriteten av alla byggnader grusade i grunden, drygt 2 miljoner människor på flykt utan skydd, mat, vatten eller sjukvård. Nu också död och förintelse i Libanon/Syrien.

Kan Israel verkligen tro att man kan bomba sig till fred? Vill Israel idag ens förhandla? Eller vill man fortsätta med ett ”hämnd-kräver-hämnd-krig”, ett tänkande som ytterst riskerar en världskonflikt? Utöver dessa ödesdigra frågor finns det också anledning att diskutera vissa grundfrågor. Detta även om det förefaller utopiskt med hänsyn till den aktuella politiska verkligheten både i Israel och i världen.

I media och i väst kallar vi Hamas och Hizbollah för terrororganisationer. Om man vidgar vyerna finner man, att de i BRIC och stora delar av övriga världen anses vara befrielserörelser. Jämför ANC i Sydafrika! Och Israel anses vara en terrorstat.

Vanligen utgår media från Hamas attack den 7 oktober 2023 och på den följde Israels ”försvarskrig”. FN:s generalsekreterare, António Guterres, fördömde Hamas terrorattack, men sa också att ”den inte uppstått i ett vakuum, då palestinierna lever under en kvävande ockupation och bland annat har sett sitt land bli stulet av bosättare”. Och vad blir perspektivet om vi utgår från 1948 och Israels mer än halvsekelgamla ockupation. Vid tillkomsten av Israel fördrevs ca 750 000 palestinier, som många hamnade i flyktingläger i Gaza.

Internationella domstolen i Haag, ICJ har förklarat, att Israels ockupation av de palestinska områdena är olaglig enligt folkrätten. FN:s Generalförsamling har med stor majoritet bekräftat detta. Det må nämnas att domstolen också konstaterade att Israel begår systematiska människorättskränkningar, bland annat genom diskriminerande lagar och praxis mot palestinier.

I regeringsförklaringen i september 2024 kunde man läsa att ”Sverige står upp för Israels rätt att försvara sig i enlighet med folkrätten” och i media används detta ofta som försvar för Israels krigföring. Men om nu ockupationen är olaglig, kan man då säga att Israel kan åberopa rätt att försvara sig? Striderna i Gaza rör ju krig om ockuperad mark – alltså land som Israel formellt behärskar – mellan ockupant och ockuperade. I internationell rätt tillerkänns den ockuperade rätt att vidta åtgärder för att befria sig från ockupation. Ockupanten har därvid inte någon ”försvarsrätt”. Varför talar både utrikesministern och media då om Israels rätt att försvara sig?

Ändå kan attacken den 7 oktober vara krigsbrott beroende på hur den utförts. Men rätten till gensvar på det är enligt folkrätten endast rätt att avbryta ockupationen och lagföra eventuella krigsförbrytare. Inte att döda 42 000 människor, bomba 80 procent av bebyggelsen till grus och driva befolkningen på flykt utan skydd, mat eller vatten.

Hur är det enligt internationell rätt med dem som stödjer den ockuperade i dennes ansträngningar att befria sig från ockupation, på sätt Huthi-rebellerna och Hizbollah uttryckligen villkorat sina bombningar med mera? Sådan rätt lär föreligga, naturligtvis inom de gränser som ligger i kravet på proportionalitet.

Sammanfattningsvis är det svårt att hitta rättsligt stöd för ”Israels rätt att försvara sig” mot de ockuperade eller de som stödjer de ockuperades försök att befria sig därifrån. Oavsett detta resonemang lär få anse att det som Israel åstadkommer i döda, sårade, materiella skador, folk på flykt… ja allt lidande skulle vara proportionerligt.

Härtill kommer Israels ansvar för den etniska rensningen i östra Jerusalem, markstölderna bland annat på Västbanken, hur palestinier på Västbanken utsätts för summariska militärdomstolar och IDF-övergrepp, jämför rapportering från den israeliska organisationen B’Tselem.

Man kan vidare fundera över USA:s och andra länders medverkan i de krigsbrott med mera som nu angetts till åtal i Haag. Innebär även handel med Israel att man kan bli medskyldig?

På Regeringens hemsida finns en redogörelse, som i stort ger klartecken för handel med Israel ”inom 1967 års gränser”. Är det verkligen en rimlig avvägning mot ett land som idag varken respekterar internationell rätt eller demokrati visavi alla sina invånare?

Man kan också fundera över medias roll. Räcker det att hänvisa till det fria ordet eller bör man också fundera över medias ansvar för att inte ge spridning åt falska bilder som döljer eller rent av bidrar till krigsbrott eller folkmord?

Tankarna ovan har inspirerats av en rad inslag på internet av människorättsjuristen Craig Mokhiber, tidigare chef för New York kontoret för UN’s High Commissioner for Human Rights (OHCHR) och advokat, specialist på international human rights law ; han var anställd i FN 1992 -2023 bl.a. som UN’s Senior Human Rights Advisor i både Palestina och i Afghanistan och ledde arbetet Rule of Law and Democracy Unit mm. Se också Craig Mokhibers avskedsbrev.

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens egna.

Av: Bo Widegren, 85 år, jur kand, pensionerad revisionssekreterare