De mortuis nihil nisi bene – Med anledning av Alla helgons dag

”Vad är det för dumheter? Hur kan du ens tänka i de banorna, även om det bara är på skämt”, fostrade hon.

”Det är inget skämt. Kommer han kanske på min begravning? … Där ser du. Varför skall det alltid vara jag som ställer upp på honom? Till slut blir vem som helst och därmed även jag utled på ett sådant asymmetriskt förhållande. Till och med gud kräver att man någon gång ställer upp på henom, om inte annat så att man åtminstone tänder ett ljus på advent” lärde jag ut och fortsatte:

”Saken är den att jag vet att Bernt dog på pin kiv, för att djävlas med mig. Har jag inte bett honom under åtminstone tio långa och tjatfyllda år att sluta röka eller åtminstone att röka högst tre paket om dagen? Men nej! Han skall dö av lungcancer och sedan dra ut mig på hans begravning. Konstantin Tjernenko, generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti, bevistade begravningen av sin föregångare på posten, Jurij Andropov, på begravningen blev förkyld och bara ett år senare dog han sjäv av lungemfysem, kronisk hepatit och skrumplever. Nej, jag kommer inte, kommer inte på fråga. That’s It, That’s All!”

Men en sak är att vara stor i munnen, en helt annan är sedan ens handlingar.

På begravningslördagen steg jag upp, gjorde mina femhundra sit ups och under denna ansträngande stund samtalade jag Bernt: ”sit ups Bernt, är något som du slipper att plågas med. Hur annars? Du med din enorma kroppshydda instucken i en trång träfrack”.

Sedan duschade jag, strök en ekologisk deodorant under armarna… men vad än jag gjorde, tänkte jag oavbrutet på Bernt, att han i fortsättningen slipper att göra det, och det och det.

Därefter öppnade jag mitt klädskåp och tog fram min vita skjorta. Inte så att jag menade att en begravning måste likna en pingvinprocession, inte heller så att jag trodde att Bernt skulle bry sig speciellt mycket om jag så kom naken eller utklädd till stork, utan jag tänkte på alla de andra som var menade att närvara.

Bernt är, eller snarare var, trots allt något av en notabilitet i vår avkrok och nog skulle det komma åtminstone en eller två avdankade reportrar från de lokala medierna, inte minst för att försäkra sig om att Bernt verkligen var död och inte spelade lik bara för att vinna ytterligare publicitet.

När jag tog fram galgen med den mörka kostymen, märkte jag att byxorna avsedda att komplettera kavajen inte fanns på plats. Kunde jag varit en sådan slarver att jag hängde dem någon annanstans? Helt ofelbar är jag trots allt inte, åtminstone inte enligt mina barn.

Men det spelade ingen roll hur ihärdigt jag sökte efter byxorna, de fanns inte någonstans. Då menar jag att de inte fanns någonstans i lägenheten, eftersom enligt termodynamikens lagar, nästan allt finns någonstans, om än inte alltid i samma ursprungliga form.

Bernt låg i kistan och log. På överkroppen hade han vad hans flickvän kallade hans älsklingströja. Hans långfinger var utsträckt och på den syntes en tatuering med politikernas urgamla arbetsmotto ”FUCK YOU!”. På underkroppen hade han ett par mörka byxor: Mina.

Jag funderade en stund om jag skulle dra av byxorna från honom, de hade trots allt inte bara värdet av ett par byxor, utan en hel kostym. Dessutom, jag tror att de där på det kända livets andra sida inte ville se Bernt skuttandes i sin kompis byxor. De skulle kanske tvinga honom att returnera byxorna och då skulle han behöva söka upp mig, eller också kasta ner dem från himlen eller var han var på väg att
mantalsskriva sig, och det är inte alls säkert att han skulle träffa rätt.

Under tiden som mina tankar mal i den rationella riktningen, var jag även tvungen att komma på vad jag skulle säga till den samlade församlingen av begravningsgäster, eftersom det var en gång säkert, att dessa människor skulle avkräva mig ett svar på varför jag drog av den döde Bernt hans byxor.

Mina tankar skingrades när Bernts tjej, gråtande och hostande och rökande kom fram till mig. ”Snart ligger jag också där”, sade hon pekandes på begravningslådan och jag, som nästan alltid har svar på tal, sade ”bara du inte gör det i mina byxor”.

”Hur så?” undrade hon.

”Vad jag menar”, svarade jag, ”att varför har du vant dig att röka i första hand?”

”Tror du att det var lätt”, genmälde hon. ”Jag höll på att kvävas av passiv rökning, jag var ett offer för Bernts utsläpp. Skulle han någonsin behöva rädda någon med mun till mun metoden, då skulle den någon dö av nikotinchock. Det är precis vad som höll på att hända mig när vi kysstes med varandra. Så jag var tvungen att härda min kropp. Mot chocken. Först använde jag nikotinplåster, sedan utökade jag dessa med nikotintuggummi och till slut kändes det helt naturligt att ta en cigg innan morgonyoghurten.”

”Jag förstår. Jag beundrar din starka vilja…”, sade jag.

Nu var det dags att säga några ord direkt till den döde. Som om han kunde höra dem eller som om han brydde sig. Bernt förstod redan under sin tid som levande, att om de döda talar man bara väl och att således ingen på en begravning skulle säga något ofördelaktigt om honom, inte ens om han spenderat sin stund på jorden på liknande vis som Osama bin Mohammed bin Awad bin Laden. Stor finkänslighet, är begravningstalens ledstjärna.

Den förste talaren prisade Bernt för hans omtänksamhet, hur Bernt alltid tänkte på allas väl och ve, och jag, och troligen även alla de övriga, inklusive den döde Bernt, tänkte ”what a bullshit”, Bernt ville inte avstå från sina cigaretter ens när de röntgade rester av hans kvarvarande lunga, och den tjänstgörande röntgensköterskan fick en hostattack som nära på resulterade i att hon fick missfall.

Sedan var det min tur, eftersom vår jordiska värld är så ordnad att allt måste rangordnas och enligt den ordningen, var jag på plats nummer två. Jag tittade på den öppna kistan och samlade mina tankar. Man kunde höra en nål falla, eller snarare skulle man antagligen kunna höra den om någon, inte alltför liten nål, föll. Då, i denna allvarsamma tystnad, ropade jag, vänd mot Bernt ”Din djävel, hur kommer det sig att du har dragit på dig mina kostymbyxor? Titta här, jag var tvungen att komma hit i dessa opassande paltor, på grund av dig” och jag lyfte på benet som en pissnödig hund för att demonstrativt visa vad jag menade.

Just nu skulle även en väldig liten och hiskligt tunn nål höras falla, men inte heller nu föll någon. I stället kom jag på var hunden låg begraven, eller mer rakt på sak, jag kom på hur det kom sig att Bernt hade mina byxor på sig: under en fest hos oss, höll Bernt sin cigarett under festbordet för att han trodde att på det viset skulle han slippa utsättas för mitt tjat om att han borde släcka den. Och så antändes hans byxor.

Han skrek och anklagade mig, att allt var mitt fel och så hällde han en nyöppnad flaska väldoftande estnisk Vana Tallinn örtlikör i skrevet på sig.
”Hur skall jag komma hem nu?” undrade han högljutt och jag svarade med motfrågan om han även glömt sin hemadress på kuppen?
Det är då han fick låna en av mina byxor från min garderob…

Det är alltid så att någon måste bryta isen och visa vägen. Vi svenskar är sådana att vi alltid väntar på en ledare och sedan gapar och apar oss efter honom. Med andra ord, uppmuntrade av mitt tal slängde även de nästföljande talarna bort sina minnesanteckningar och började skvättpissa på Bernt.

Snart skulle även han, som talade före mig, begära ordet än en gång och ta tillbaka det han sade innan. Det var riktigt tur för Bernt att han var död i denna stund. Annars skulle han säkerligen tappa lust på att leva.

Dagen därpå stod det i den lokala tidningen att jag, Vladimir Oravsky, självfallet var med på Bernts begravning och att jag, min vana trogen, stal hela showen, genom att komma i bara kavaj och bara ben.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.