Ett massmord om dagen

Israels attacker har dödat minst 41 000 människor i Gaza, 1000 i Israel, 1000 pả Västbanken och 1000 i Libanon. Attackerna har bidragit till att producera 1,9 miljoner flyktingar i Gaza och mer än 500 000 i Libanon. Rädda Barnen uppger att 400 000 libaneser, varav 140 000 barn, tvingats fly från sina hem bara under de senaste dagarna, på grund av Israels bombningar.

Mycket talar för att siffrorna kan komma att bli långt högre.

De oavbrutna attackerna från Israel har gjort att FN:s livsmedelsprogram tvingats ta höjd för att hjälpa ytterligare en miljon flyktingar i nöd. FN har gjort allt i sin makt för att hjälpa den palestinska civilbefolkningen, samtidigt som organisationens försök att nå den extremt utsatta befolkningen saboterats av den israeliska militären och ultrakonservativa israeliska bosättare.

Israels övergrepp har skett med USA:s tysta medgivande.

Det är svårt att hitta någonting som liknar det som händer i Palestina och Libanon.

På mindre än ett år har över 130 journalister dödats av israeliska styrkor i Gaza. Som en jämförelse uppges 63 journalister ha dödats i Vietnam-kriget, under en period som spänner över 20 år.

I flera fall kan man dessutom på goda grunder påstå att den israeliska militären avrättat individer, som de identifierat som journalister.

Organisationen Reportrar utan gränser har uttalat följande: ”I den takt som journalister dödas i Gaza kommer det snart inte finnas någon kvar som kan hålla allmänheten informerad.”Övergreppen har inte slutat vid journalister, Israel har fram tills idag dödat fler FN-anställda än Al-Qaida, ISIS, Boko Haram och JNIM tillsammans.

De oavbrutna attackerna från den israeliska militären har resulterat i ett massmord om dagen.

Hjälporganisationen Oxfam beskriver att Gazakriget varit det värsta kriget för barn på minst 20 år och konstaterar att fler kvinnor och barn har dödats av israelisk militär i Gaza än i någon annan nutida konflikt på ett enda år. Enligt Oxfams analys har israelisk militär träffat civil infrastruktur, som skolor och sjukhus, en gång var tredje timme.

En av de mest häpnadsväckande aspekterna är att de israeliska övergreppen, har sanktionerats av USA och flera andra demokratiska(!) stater. Det innebär att israeliska ledare kunnat begå etnisk rensning och brott mot mänskligheten, med full välsignelse från några av världens ledande demokratier.

Stödet till Israels blodtörstiga regim, har gjort att vissa demokratier inte längre kan påstå att de står bakom internationell lag och principer om människors lika värde.

Demokratiska länders likgiltighet och tysta stöd, har bidragit till att de israeliska ledarna kunnat agera med enorm hänsynslöshet, samtidigt som man har åtnjutit full straffrihet.

Någon kanske invänder med att säga att premiärminister Benjamin Netanyahu precis som Putin, har en väntande arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för misstänkta krigsförbrytelser. Eller att Israel är under utredning för folkmord pả grund av sin brutala krigföring mot Gaza, som betraktas som ett av de värsta brotten mot mänskligheten. Eller att Israels ockupation av palestinska territorier är olaglig enligt FN:s högsta juridiska organ, Internationella domstolen i Haag.

Problemet är att USA och andra ledande nationer i väst har visat att de endast anser att internationell lag är värd att försvara, när det gynnar deras egna intressen. I fallet med Israel har man istället bidragit till att nya brott begås genom att godkänna nya vapenleveranser och ett fortsatt ekonomiskt stöd. Internationell lagstiftning har därmed reducerats till ett politiskt verktyg, som man använder och refererar till, när det gynnar en själv.

Det stannar inte där, USA har varit en av de stater som fortsatt stå vid Israels sida trots att det framkommit information som talar för att landets tidigare underrättelsechef uttalat direkta hot mot Internationella domstolens företrädare. De upprepade hoten mot domstolens representanter gjorde att företrädare tvingades gå ut offentligt och kräva att de skulle upphöra.

Uttalandet från domstolens företrädare gjordes efter att israeliska och amerikanska tjänstemän tillrättavisat domstolen för att man uppgett att det var möjligt att det skulle bli aktuellt att utfärda arresteringsorders på israeliska ledare, på grund av övergreppen i Gaza.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att USA har valt att bidra med militärt och ekonomiskt stöd till en nation som gör sig skyldig till en illegal ockupation och på goda grunder misstänks för både etnisk rensning och brott mot mänskligheten och dessutom är under utredning för folkmord.

USA har utöver det inte bara ställt sig bakom Israels hot mot internationella domstolens företrädare, utan bidragit till att förstärka dessa genom att ställa sig på gärningsmannens sida och tillföra egna påtryckningar.Informationen som framkommit gör att man kan fråga sig på vilket sätt Israels och USA:s beteende skiljer sig från valfri kriminell organisation?

Den rådande utvecklingen gör att vi behöver fråga oss om vi vill ha en världsordning som styrs av principer om ”den starkes rätt” eller internationella lagar med utgångspunkt i mänskliga rättigheter och principer om människors lika värde?

Nyligen antog FN:s generalförsamling en resolution som kräver att större delen av Israels ockupation ska upphöra inom ett år. Istället för att använda tillfället för att stå upp för internationell rätt och bidra till att få ett slut på Israels upprepade övergrepp, valde Sveriges regering att lägga ner sin röst.

Parallellt med beslutet om att lägga ner vår röst har vi kunnat höra utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) deklarera via sociala medier att ”Sveriges regering ser med mycket stor oro på den militära upptrappningen i Mellanöstern”.

Regeringens beteende kan liknas vid att komma till en trafikolycka och gå fram till personer som är skadade och berätta att ”man känner oro för deras hälsa” istället för att agera och se till att de får vård.

Sverige har på kort tid gått från att betraktas som en humanistisk stormakt, till detta.

Är vi inte värda en riktig utrikespolitik?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.