Krigshets och hat

Senast i raden har vi drevet mot Christoffer Lundborg som går ut på att häckla Vänsterpartiet för att de inte utesluter denne man som just nu är populär att hata. Seriösa journalister väljer att lyssna i stället för att döma snabbt. Åsikter som inte delas av de många och som överraskar måste utvecklas något innan vi förkastar.

Detsamma gäller naturligtvis när Jimmie Åkesson inte sägs kunna välja mellan Putin och Biden (eller vilka det var). Förutom att frågan är ovanligt dum så kanske journalisten kunde bekväma sig med att be Åkesson sätta in sin åsikt i ett sammanhang. Hur uppfattade han frågan? Jag tänker inte försvara vare sig Åkesson eller andra från SD i något som helst viktigt ämne, men här tjänar det som ett exempel på hur många inom media har fastnat i någon slags rubriktänkande.

Detta var exempel från ganska harmlösa sammanhang. Det som inte är harmlöst är att media med den typen av frågor ger sken av att det är viktigt att vem som helst, utan någon särskild expertis i ämnet, ska kunna svara på vem man föredrar av två världsledare med bara ett ja eller nej. Ond eller god? Inte att undra på att debatten blir både polariserad och vilseledande.

Mer allvarligt är det när intervjuoffer pressas att kalla Hamas för terrorister, vilket bland andra hände den palestinska ambassadören, men det gäller fler intervjuer. Många vill avvisa frågan men däremot ta kraftigt avstånd från Hamas attack mot Israel den 7 oktober. Räcker det inte att fördöma handlingarna?

De annars så duktiga medarbetarna i SVT, Nike Nylander och Anders Holmberg håller sig inte för goda för att försöka att med ett ihärdigt upprepande av samma fråga försöka få den intervjuade att sätta ordet “terrorister” som en stämpel. Detta är så försåtligt. Det är nämligen numera en juridisk term.

Vardagsordet terrorist har blivit obrukbart och vår nya utrikesminister har alldeles rätt när hon säger att detta ska inte hon svara på, det avgörs i domstol.

Bob Dylan har skrivit en underbar sång som heter “With God On Our Side” (1963). En av verserna lyder så här:

I´ve learned to hate the Russians
All through my whole life
If another war comes
It´s them we must fight
To hate them and fear them
To run and to hide
And accept it all bravely
With God on my side

Detta ständiga rysshat får konsekvenser för vårt sätt att tänka kring krig och fred. Alla ryssar jämställs med deras ledare i våra ögon. Vi tar nationalismen för given och missar därmed en chans att skapa fredliga relationer och en bättre förståelse mellan oss.

Numera är det inte bara Ryssland vi ska hata, utan också Iran och Kina. Dessa länder framställs som ondsinta och som ett hot mot västerlandet. Det går så klart inte att förneka att dessa länder förtrycker sina medborgare på ett avskyvärt sätt och ett sätt som vi i Europa inte accepterar. Däremot förstår jag inte alls upprördheten över att Kinas bolag är statsstyrda eller att Ryssland spionerar på Sverige eller att Iran försöker påverka val.

Om vi ska läxa upp alla länder som håller på med detta så får vi att göra. Vad har vi underrättelsetjänst till om inte för att värja oss så gott det går mot andra länders skadliga inflytande? Och det gäller alla andra länder, inte bara de tre utpekade. Det är också så att dessa länder är öppna för att ömsesidigt utlämna information i krislägen som till exempel i den pågående krisen i Mellanöstern. Mellan till exempel Iran och USA finns det en kommunikation som kanske har varit en avgörande faktor för att förhindra ett storkrig hittills.

I de allra flesta kriser, inte alla, är det diplomati och inte vapen som skapar fred. Diplomatisk kommunikation uppstår inte plötsligt utan måste vara ett ständigt pågående arbete mellan oss alla. Det skapas nu allianser mellan länder i syfte att skapa en motvikt, ekonomiskt och styrkemässigt, till västvärlden.

Vi ser hur de så kallade Brics-länderna med folkrika länder som Kina, Brasilien, Sydafrika, Ryssland och Indien nu sluter sig samman alltmer. Vi ser också att FN tillsammans med flertalet länder i Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien, alla fördömer Israels folkmord på palestinierna. Vi däremot står handfallna och vet inte vart vi ska vända oss.

I Europa måste vi, förutom att slå oss samman mer handfast, också motarbeta krigshets och hat mot andra länder på hemmaplan. Vi måste arbeta för en större förståelse mellan folken. NU och HÄR.

Sista versen i Dylans sång ser ut så här:

So now as I´m leavin´
I´m weary as hell
The confusion I´m feelin´
Ain´t no tongue can tell
The words fill my head
And fall to the floor
If God´s on our side
He´ll stop the next war

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.