Franz Kafkas oförstörda verk – en förläggarkupp?

Edith Södergran dog den 24 juni 1923 och hennes dödsby Raivola blev därmed kändis. Den 3 juni 1924 dog Franz Kafka på ett sanatorium i Kierling, ett pyttelitet ställe, som genom Kafkas död, blev världsrenommerat. I Sverige blev Missenträsk en känd ort tack vare Sara Lidman, som föddes där mellan Södergrans och Kafkas dödsdagar, den 30 december 1923.

Den 21 april 2019 läste jag i Times of India att ”Zurich court ruled that safe deposit boxes that contain Kafkas papers can be opened.” / ”En domstol i Zürich beslutade att förvaringsboxar med Kafkas dokument får öppnas [och överföras till Israel]”.

Att Kafkas verk blev tillgängligt för forskare och i förlängningen även för allmänheten, blev alltså något som engagerade hela den litterära världen. Uppståndelsen kring Kafkas litterära kvarlevor emanerar från berättelsen att hans vän, Max Brod, fick av Kafka uppdrag, att förstöra dessa efter hans död. Jag inte bara tror, utan med bestämdhet hävdar, att denna berättelse är inget annat än en smart och odödlig förläggarkupp.

Wikipedia skriver att Max Brod är känd för att ha räddat Franz Kafkas manuskript, då han lät bli att bränna dem, något som Kafka lär ha önskat sig i sitt testamente. Max Brod har alltså, påstås det, agerat självmant när han inte hedrade Kafkas vilja att hans litterära kvarlåtenskap skulle brännas, utan istället gjorde Kafka till en litterär celebritet.

Brod och Kafka blev således förbundna med varandra på liknande vis som exempelvis Elisabeth Förster-Nietzsche och Friedrich Nietzsche. Brod gjorde världen en tjänst, Nietzsches yngre syster, den ökända Therese Elisabeth Alexandra Förster-Nietzsche, nationalist, antisemit och aktiv medlem i Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei smutsade däremot ner sin brors rykte för evigheternas evighet, när hon lät sina kamrater Hitler, Goebbels & Co frisera broderns tankar och skrifter så att de passade deras irrlära.

Agerade Brod av egen vilja, eller var han fullt medveten om att Kafkas ”önskan” var inget annat än en välgenomtänkt marknadsföringskupp i vilken han, Max Brod, spelade en avgörande roll?

Max Brods livsöde, liksom eftermäle påminner, åtminstone delvis, om Antonio Salieris dito. Salieri komponerade omkring 40 operor och en mängd annan musik, inte minst kyrklig. Han var enormt hyllad och betraktades som musikens kejsare. Han var också lärare. Exempelvis för Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och ytterligare en tjeck, Simon Sechter. Och trots allt detta skulle Salieri förmodligen blivit nästan glömd, om Aleksandr Pusjkin inte skrev dramat ”Mozart och Salieri”, och om Nikolaj Rimskij-Korsakov inte transformerade denna till en opera, och om denna i sin tur inte inspirerade Sir Peter Levin Shaffer att skriva pjäsen ”Amadeus” och om denna inte blev omvandlad till en oförglömlig film av Miloš Forman.

Även P. D. Q. Bachs (Johann Peter Schickeles) glada opera ”A Little Nightmare Music” bidrog till förlängningen av Salieris eftermäle, liksom även ” Mozarts L’Opera Rock” av librettisterna Dove Attia och François Chouquet och ett team av kompositörer, som leddes av Jean-Pierre Pilot och Olivier Schultheis.

Ingen som har sett ”Margical History Tour”, där Lisa Simpson och Bart Simpson spelar Salieri respektive Mozart, är ovetande om att Salieri var ”the patron saint of mediocrity“, medelmåttighetens skyddshelgon.

Max Brod blev också geniförklarad i sina unga år. Redan hans första roman ”Schloss Nornepygge” blev högvärderad, inte bara i Tjeckien (Cisleithanien) utan till och med i Tyskland.  Även hans verksamhet som kompositör var mycket uppskattad, inte minst för att han musiksatte Heinrich Heines, Johann Wolfgang von Goethes och andra odödligas arbeten.

Trots alla dessa och andra framgångar, blev Max Brod mest ihågkommen för en bredare publik, inte för sitt eget skapande, utan för att han hjälpte västvärlden att upptäcka Jaroslav Hašek och Leoš Janáček, och för att han ”gav” världen Franz Kafka.

Påståendet att Brod räddade Kafkas författarskap åt eftervärlden ingår i en månghundraårig tradition, som alltid letar efter den bästa, det vill säga den mest säljande proveniensen.

Nedan kommer jag att påminna om några exempel.

Myten säger att Vladimir Nabokov ville att hans hustru Véra Nabokov, skulle bränna manuskriptet till makens sista och dessutom ofullbordade roman, ”The original of Laura“, men att varken hans livsledsagarinna eller hans son Dmitri Vladimirovitj Nabokov, lyssnade på det örat, utan tvärtom. Dmitri sålde detta manuskript för en allt annat än försumbar summa, 32 år efter sin fars död. Jag tror knappast att han svek sin fars sista önskan, jag tror att det var Vladimir Nabokovs avsikt att ”The original of Laura“, skulle omsättas till kontanter när hans överlevande bedömde att de var i behov av det.

Gabriel García Márquez dog i april 2014, 87 år gammal. Han efterlämnade manuskriptet till en oavslutad, sägs det, kortroman som år 2024 på svenska fick titeln ”Vi ses i augusti”.
Enligt Márquezs mexikanska förläggare som gav ut manuset i bokform under titeln ”En agosto nos vemos”, önskade Márquez att detta manuskript inte någonsin skulle ges ut, men att Márquezs söner ville annorlunda.
Men inte bara Márquezs söner, utan även Márquezs samtliga förläggare som gav ut boken på många olika språk. Min gissning är att Márquezs söner et cetera tänkte att om Márquez verkligen ville hålla manuset ”En agosto nos vemos” hemligt, då skulle han själv förstört det.

Ingmar Bergman dog i juli 2007, 89 år gammal. Innan dess hade han hur mycket tid som helst att besluta vilka manuskript och andra dokument han ville bevara åt framtiden, och han även nyttjade tiden väl till detta: han sorterade och sorterade, och donerade skrifter och dagböcker hit och dit. Men han lämnade även efter sig en manuskripthög försedd med en iögonfallande påskrift att dessa äro avsedda att förintas, och därmed skyddas från allas ögon och händer…
Hur allvarligt var detta menat? Bergman var varken fysiskt eller psykiskt handikappad och i det rymliga och avlånga huset på det karga Fårö fanns det ett antal öppna spisar som nästan dagligen transformerade väldoftande björkträd till skör aska…

Edith Södergran hade inte bara tuberkulos, flera sanatorievistelser och för tidig död gemensamt med Franz Kafka, utan även önskemålet att deras efterlämnade brev et cetera skulle brännas.

Wikipedia skriver: Under 1922 arbetade [Edith] Södergran med att översätta finlandssvenska diktare (inklusive Diktonius, Hagar Olsson, Ragnar Rudolf Eklund, Erik Grotenfelt, Jarl Hemmer och hon själv) till tyska, för vidare spridning i världen. Projektet var ambitiöst, och Hagar Olsson varnade Södergran för att översättningar av tämligen okända poeter troligen skulle refuseras i Tyskland, något som hon trodde skulle tära hårt på Södergran.

Under hösten 1922 blev Södergrans översättningsarbete klart och hon skickade det via några vänner till det tyska förlaget Rowohlt.
Krisen i den tyska ekonomin efter första världskriget gjorde att Södergrans bok refuserades. Hon beslutade därför att bekosta tryckningen själv, men efter flera turer med det tyska förlaget ändrade hon sig och brände manuskriptet (förutom hennes översättning av Olssons roman ’Kvinnan och nåden’.” Det var dock inte det enda som Edith Södergran brände upp eller på annat vis förstörde.

Inför sin förestående död brände Edith Södergran nästan allt: Dagboksanteckningar, brev och även några dikter.
Därefter bad hon sin mor Helena Södergran att bränna allt det som återstod, med motivation att ”likmaskarna”, som hon kallade litteraturforskare, inte skulle förvanska hennes budskap, som hon menade fanns inkodat i hennes dikter. Det låter kanske logiskt men knappast entydigt.

Följaktligen lyssnade Ediths mor inte på det örat utan i stället överlämnade hon sin döda dotters dikter till Hagar Olsson, som redigerade dem och år 1925, två år efter Ediths död, gav ut dem under titeln ”Landet som inte är”, något som även är överskrift på en av dikterna.

”Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.”

”Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld”, skriver Edith. Men tack vare Ediths mors vägran att uppfylla Ediths sista önskan, lever ”Landet som inte är” vidare. Det är den ena tolkningen.
Den andra, den som är ofantligt mer sannolik, är att Edith önskan inte var att dikterna skulle förstöras, utan tvärtom, den var att de skulle bevaras och ges ut efter hennes frånfälle. Hon hade alla möjligheter att själv destruera dessa, liksom Kafka hade att förstöra sina. Och liksom Kafka var synnerligen aktiv med sitt skapande ända fram till sitt dödsögonblick, så var även Södergran.

Relationen mellan dottern Edith och modern Helena var utomordentligt god och de kände varandra både utan och innan. De kunde läsa varandras tankar och drömmar… Något som tveklöst kan sägas även om Kafka-Brods relation.

Det kan knappast finnas något tvivel om att Kafka och Nabokov och Södergran och uppenbarligen även Bergman och Márquez, hade för avsikt att deras opublicerade arbete för evigt skulle försvinna från denna värld, eftersom de själva hade möjlighet att destruera dessa.

Vergilius däremot, hade varken den fysiska styrkan eller möjligheten att bränna sitt odödliga arbete ”Aeneiden”, och därför var det tur att Augustus, inte bara var en välutbildad man, utan även kejsare, och att han genom uppmaningar till Varius och Tucca som var beredda att exekvera Vergilius önskemål, räddade ”Aeneiden” åt dig och mig.

Men, som sagt, Kafka och Nabokov och Södergran och Márquez och Bergman hade styrkan, makten och möjligheten att se sitt verk förstört, om de var övertygade om riktigheten av en sådan handling …

Som sagt, än en gång: Edith Södergran själv förstörde allt som hon ville att skulle förstöras. Att Kafka själv brände cirka 90 procent av allt vad han skrivit, är idag allmän och definitivt inte ifrågasatt kännedom bland litteraturforskare i allmänhet och Kafkaloger i synnerhet.

J. D. Salinger önskade sig också att han genom sina skrifter skulle fortsätta att leva efter sin död, men hans tillvägagångssätt skilde sig från Kafkas, Södergrans, Bergmans…

Wikipedia skriver: “While living with [Joyce] Maynard, Salinger continued to write in a disciplined fashion, a few hours every morning. According to Maynard, by 1972 he had completed two new novels. In a 1974 interview with The New York Times, he said, ‘There is a marvelous peace in not publishing … I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.’ According to Maynard, he saw publication as ‘a damned interruption’. In her memoir, Margaret Salinger describes the detailed filing system her father had for his unpublished manuscripts: ‘A red mark meant, if I die before I finish my work, publish this ‘as is’, blue meant publish but edit first, and so on.’ A neighbor said that Salinger told him that he had written 15 unpublished novels.”

“Posthumous publications: Salinger wrote all his life. His widow and son began preparing this work for publication after his death, announcing in 2019 that ‘all of what he wrote will at some point be shared’ but that it was a major undertaking and not yet ready. In 2023, his son estimated that he would finish transcribing Salingers notes in ‘a year or two’, and reiterated that ‘all the unpublished material will be published, but it is a complicated task.’”

Jag tror att J. D. Salinger hade lärt sig ett och annat från Kafka. Förläggaren på Viking Press, Al Silverman, hävdade att J. D. Salinger var en hängiven Kafka discipel.

Även de ovannämnda Vladimir Nabokov och Gabriel García Márquez var stora beundrare av Kafka och lärde sig troligen några av hans uppmärksamhetstrix. Båda Nabokov och García Márquez var intelligenta och kunde läsa mellan raderna, inte minst i Kafkas förmodade testamente. Enligt Leland de la Durantaye, betraktade Nabokov Kafka som en av de största 1900-talets författare och Gabriel García Márquez sade att ”läsningen av Kafkas ’Förvandlingen’ visade honom ’att det var möjligt att skriva på ett annat sätt’”.

Således är det mycket som tyder på, att det inte är en tillfällighet att flera hundra författare, konstnärer och musiker begåvade världen med nya verk, flera decennier efter sin död – det var deras sätt att försöka förlänga sitt liv.

****

När man analyserar ett verk, borde man först och främst försäkra sig om att man har grunddata rätt. Detta kan vara dock svårare än man vid första anblicken föreställer sig.
Jag beskriver problematiken i min bok ”I skuggornas hetta: Tvärkulturella filmanalyser”, utgiven på Studentlitteratur (1983, 1984, 1992), på följande vis: Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker hon kanske att verifiera författarens tillförlitlighet mot fakta.

Ett exempel: Regissören Robert Wienes klassiker från år 1919 omnämnes i Siegfried Kracauers avhandling ”From Caligari to Hitler” (1946) som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”, och så gör även Björn Rasmussen i sin bok ”Verdens bedste film” (1970) och även Leif Duprez och Gerth Ekstrand (”Se på film”, 1975) och Gerhard Lamprecht (”Deutsche Stumfilme”, band 5, 1919, 1968) etc.

Även i manuskriptet till filmen, utgivet av Lorrimer (1972), stavas det tyska ”Das Cabinet” med ”C” och ett ”t”. Ulrich Gregor och Enno Patalas stavar dock i deras verk ”Geschichte des modernen Films” (1965) doktor Caligaris omtvistade kabinett med ”K” och två ”t”, och så gör även Georges Sadoul (”Histoire de l’art du cinéma des origines à nos jours”, 3. Utgåva, 1953) och Raymond Durgnat (”Films and Feelings”, 1967) och Peter Cowie (”A Concise History of the Cinema, part l, Before 1940”, 1971) och Jean Mitry (”Histoire du cinema, del 2, 1915-1925”, 1969) och Jerzy Toeplitz (”Geschichte des Films, del l, 1895-1928, 1975) och Lotte Eisner ”The Hounted Screen”, engelsk utgåva av ”L’Ecran démaniaque”, 1973) och Roger Manvell & Heinrich Fraenkel (”The German Cinema”, 1971) etc.

På filmens originalaffisch från år 1919 anges filmens titel som ”Das Cabinet des Dr. Caligari”. Det finns en reproduktion av filmens originalaffisch i Lotte Eisners ovannämnda bok, något som författarinnan måste ha förbisett.

Jag nämner detta i det här sammanhanget eftersom det inte råder någon enighet om Kafkas testamente heller. Skrev han ett sådant överhuvudtaget eller meddelade han sig bara muntligt?

Det finns flera Kafka-lärda som hävdar att Kafka aldrig skrev något testamente, utan att han först på sin dödsbädd ombad Max Brod att ”samtliga anteckningsböcker och samtliga berättelser, särskilt romanutkasten…, du måste utplåna alltihop. Inget får bli kvar. Lovar du mig att göra det? Du måste lova mig det. Du måste.”

Hur kommer det sig att världen fick bekanta sig med dessa ord? Av allt att döma, det måste vara Brod själv som ”avslöjade” dessa. Men varför skulle han vilja framställa sig själv som den som förrådde sin bäste väns, Frans Kafkas, sista vilja?

Svaret måste vara att detta ingick i en förläggarkupp, som skulle vida överträffa en förläggarplan i vilken Brod skulle hävda att Kafka testamenterade till honom allt skrivet material och bad honom att publicera det, när tillfället fanns.

Något tidigare lär Kafka ha sagt till Dora Diamant, hans sjätte och sista kärlek: ”Mina skrivhäften, när jag är död, var snäll och elda upp häftena. Lovar du mig det?”
Enligt Max Brod, som efter Kafkas död frågade Dora Diamant, huruvida hon brände Kafkas efterlämnade papper, svarade hon att hon brände dessa.
Detta gjorde hon dock inte, enligt Brod, utan år 1933, när Dora redan var gift med kommunisten Ludwig (Lutz) Lask, fann Gestapo Kafkas papper i Doras lägenhet, och beslagtog dem. Dessa, finns bevarade i Bundesarchiv i Berlin och Brod spekulerar att i detta omfångsrika arkiv finns kanske även Kafkas 4:e roman.

Faktum är, att Brod, tillsammans med Klaus Wagenbach, dåvarande ägaren av Verlag Klaus Wagenbach och en disputerad Kafka-kännare, letade efter dessa försvunna dokument. Wagenbachs utgivningar skulle leva i hundra år, menade han själv, ett uttalande som knappast skulle missgynna intresset för Kafkas böcker.
Sedan 1990-talet är det ”Kafka Project”, baserat vid San Diego State University i Kalifornien, som fortsätter att söka efter Doras beslagtagna Kafka-dokument.

Kafka lär ha gett Milena Jesenska, även kallad Milena Pollak, då hon en tid var gift med Ernst Pollak, sina dagböcker. ”Vad skall jag göra med dessa dagböcker”, frågade Milena och Kafka svarade ”Vad du vill.”
Milena var en känd översättare, författare och journalist, med de rätta kontakterna på den tiden. (Läs gärna Steve Sem-Sandbergs utmärkta roman ”Ravensbrück”.)

Milena översatte inte bara Kafka. Kafka och Max Brod var nämligen inte de enda Prag-författarna som skrev på tyska. Det gjorde även Egon Erwin Kisch, känd under epitetet ”rasande reporter”, Franz Werfel, Rainer Maria Rilke, Johannes Urzidil, Oskar Baum, Oskar Kuh, Franz Janowitz, Paul Leppin, Gustav Meyrink, Hugo Salus, Ernst Weiss, Ludwig Winder, Karl Brand, Felix Weltsch och Ilse Weber, född Ilse Herlinger, för att nämna åtminstone de i vida världen mest kända.

Kafka publicerade under sitt liv åtminstone 14 noveller och var mån om att hans verk blev publicerat. Det är tack vare detta begär, att få sina tankar spridda över världen, som han före sin död gav sina manuskript till sin vän Max Brod. Brod var nämligen en eminens, en litterär celebritet i både Tjeckien och Tyskland på den tiden, och hans kulturella högstatus varade då i inte mindre än 15 långa år. Han var dessutom verksam som kulturreferent och rådgivare åt den tjeckoslovakiska regeringen…

Kafka var således väl medveten om att Brod var den rätta människan som borde ta hand om hans manuskript… Och visst besannades hans planer.

Den långvariga spekulationen kring Kafkas återstoder är således lika absurd som ”olöst”, och jag tvivlar inte en enda sekund på, att allt var uttänkt på förhand och planerat av självaste Kafka, den odisputable mästaren på liknande intriger. (Den som är någorlunda bekant med den ännu levande Kafkas litterära liv, vet att det var Brod som skaffade Kafka både utgivare och agenter och att han entusiastiskt skrev om och propagerade Kafkas verk.)

Den till dags dato aktuelle, inflytelserike litteraturkritiker, översättare och filosof Walter Benjamin, tyckte inte om Max Brod, och han kunde absolut inte fatta, vilka grunder vänskapen mellan Kafka och Brod stod på. Men Kafka visste. Kafka förutsåg att Brod var en garant för att hans arbete skulle överleva och nå framtiden genom att offentliggöras efter hans frånfälle.

Världen är tämligen enig om att enligt Kafkas ”testamente” skulle alla hans ännu opublicerade manuskript brännas, å andra sidan, är det mycket troligt, och till och med högst sannolikt, att Kafka, Brod och ytterligare en av Kafkas följeslagare – till honom återvänder jag längre fram – medvetet ville iscensätta denna mycket säljande och närmast mytiska och mytologiska bryderi kring Kafkas verk.

Något liknande har iscensatts många gånger tidigare och även senare, både i verkligheten och som litterär konstruktion. Brod har dessutom vittnat om hur han satt bredvid den då döende Kafka och hjälpte honom med sista korrekturet av en novell som redan var klar för pressarna.

Enbart detta oomtvistade vittnesmål ger tillräckligt belägg för att Kafka var så pass inriktad på att vara publicerad, att han medvetet ägnade de sista timmarna av sitt liv åt att stilla detta sitt nästan patologiska begär.

Liksom Mozart, som arbetade på sin ”Requiemmässa i d-moll” ända till sitt sista andetag. (Även kring detta odlar man en rad kontroverser, som lyckas att mätta en hel del inte alltför svältande ”likmaskars” kulturmagar.)

Brod, tillsammans med sin hustru Elsa Taussig och vännen Felix Weltsch och hans familj, bestämde sig för att emigrera till Palestina (brittiska mandatet Palestina), och så blev det.

Den 14 mars 1939, under ledning av den romersk-katolska prästen och medlemmen i Tjecko-Slovakiska regeringen, Jozef Tiso, förklarade i slovakiska parlamentet ett oberoende Slovakisk republik (Slovenská republika), klippte av samhörighetsbandet till Tjeckien, och blev mycket broderliga med det expanderande nazityska riket. Dagen därpå ockuperade Hitlertyskland Tjeckien och proklamerade Protektorat Böhmen und Mähren. Samma dag, den 15 mars 1939, satte sig Brod & Co på det sista tillåtna tåget som körde dem ut ur det ockuperade Tjeckien.

Brod släpade med sig Kafkas hela litterära kvarlåtenskap, som bestod av flera meter dokument som vägde en bra bit över 100 kilo. Det är således mycket troligt att Weltsch hjälpte Brod vid smugglingen. Inte minst med tanke på att Brod, Weltsch och Kafka betraktades som ett slags dåtida tre musketörer, kända under smeknamnet Der enge Prager Kreis. (Mer om detta i Brods bok ”Der Prager Kreis“, utgiven av Kohlhammer, 1966.) Och även om det främst tillskrivs Brod att han ”gav” världen Kafka, så tror jag, att Weltsch med sina otaliga artiklar om densamme, också är hjälten som räddade Kafka åt eftervärlden.

[Brod skiljde mellan den så kallade ”trängre Pragkretsen” och ”bredare Pragkretsen”. I den förstnämnda inkluderade han sig själv, Franz Kafka, Oskar Baum och Felix Weltsch samt Ludwig Winder, som blev upptagen i kretsen eller cirkeln, först efter Kafkas död.  (De tre musketörerna var Athos, Portos och Aramis och dessutom D’Artagnan. Huvudpersonerna i Alexandre Dumas-romanen ”De tre musketörerna” och dess uppföljare, när D’Artagnan läggs till som den fjärde musketören.)]

Brod testamenterade hela sin egendom inklusive allt som ursprungligen tillhörde Kafka, till sin sekreterare Ilse Esther Hoffe, med krav på att hon skulle överlämna allt material, Kafkas och Brods eget, till olika forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt.
Men Ilse Esther Hoffe ”struntade” i Brods uppmaning och erbjöd originalmanuskriptet till ”Der Process” till världens ledande auktionshus Sotheby´s, som år 1988 sålde det för en miljon brittiska pund.

Varför framlämnade Brod inte själv sina och Kafkas värdefulla dokument till forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt? Varför ”önskade” han att hans sekreterare och påstådda älskarinna skulle göra det i hans ställe?

Brod dog år 1968, han var 84 år gammal och fortfarande arbetsför och vem som helst kan nu här urskilja ett mönster i alla dessa ”testamenten”. Detta återkommande tillvägagångssätt skvallrar knappast om att alla blev förrådda och bedragna efter sitt frånfälle, utan tvärtom, att allt var uttänkt och ingick i en felfri plan, en affärsstrategi, som skulle aktualisera och därmed prolongera intresse för Franz Kafka och hans biografi.

Esther Hoffe dog år 2007, så gott som 102 år gammal och lämnade ett testamente efter sig, enligt vilket allt som hon ägde, inklusive det som hon ärvde av Brod och Brod av Kafka, skulle tillfalla hennes två döttrar Ruth Wiesler och (Hava) Eva Hoffe. Och därmed fortsatte processer, inte minst de juridiska.

14 oktober 2011, skrev webbplatsen Haaretz.com följande “Eva Hoffe, who is at the center of legal proceedings relating to the estate of the renowned Czech writer, Franz Kafka, earned a first victory in the complicated trial that has been going on for over three years. The Tel Aviv District Court recently instructed that the money bequeathed to her and her sister by their mother, who was the secretary of Max Brod – a close friend of Kafka’s and the publisher of his works – be transferred to them. The inheritance money is not considered part of Kafka’s literary estate, whose fate still awaits a court decision.”

Vi befann oss då bara i början av en juridisk och litteraturhistorisk härva, eftersom intresset kring Kafkas litterära kvarlåtenskap hålls oavbrutet uppe, och under tiden stiger och stiger det konstruerade värdet på Kafkas artefakter.

Alla vill slita åt sig en bit av Kafka och den process som han beskriver i ”Der Process”, delvis efter självbiografiska upplevelser, håller på att iscensättas på nytt och på nytt.

Franz K föddes i Prag i stadsdelen Josefov och numera finns där ett hotell som bär Franz Kafkas namn och Franz K blev Josef K, som återigen håller på att bli Franz K. Milena Jesenska kallade Franz Frank.

I november 2011 bevistade jag premiären på dokumentärfilmen ”Hasipur Ha’acharon Shel Kafka” med den engelska titeln ”Last Story of Franz Kafka”.
Vad nytt har filmen avslöjat? Inte mycket. Det mesta var jag bekant med, liksom alla andra som är bekanta med marknadsekonomins mekanismer.

Franz Kafka, Max Brod och Felix Weltsch begåvade världen med några erkända litterära mästerverk, ett något större antal juridiska processer, ett ännu större antal uttolkare av Franz, Max och Felix värld, och miljontals T-shirts och strumpor och underkläder och slipsar och suddgummin och termosar och askkoppar och tandborstar och gnuggisar och tatueringsmönster och te- och kaffekoppar och fat och tallrikar och affischer och tapeter, allt detta med Franz nuna på, samt något oförglömligt mångbottnade citat.

****

Enligt psykoanalytikern och författaren Dominique-Octave Mannonis sista bok, brände Sigmund Freud år 1885 alla sina ännu opublicerade vetenskapliga arbeten, alla anteckningar, och förutom breven från och till Martha Bernays, Freuds fästmö och senare hustru, även alla brev och annan korrespondens. I ett av dessa bevarade brev skriver Freud: ”Jag skall låta mina biografer svettas. Varför skall jag underlätta deras arbete? Jag flinar redan vid tanken på hur fel de kommer att ha.”

Nikolaj Vasiljevitj Gogol brände fortsättningen av sin satiriska roman ”Döda själar”, och några dagar senare underordnade sig även han en evig demission. Bara 42 år ung, dog han av självsvält. (Kafka var påverkad av Gogol, något som bland andra även Roman Karst skriver om i ”The Reality of the Absurd and the Absurdity of the Real: Kafka and Gogol”. Kan Kafka ha påverkats i så hög grad att även han bestämde sig för att dö i självsvält?)

”Tractatus Theologico-Politicus“, gav Baruch Spinoza ut inte bara anonymt, utan även med oriktig angivelse av publiceringsstaden. Men trots dessa försiktighetsåtgärder, blev han anklagad för grov ateism och boken blev konfiskerad. Inte att undra på att en hel del av hans verk således publicerades först efter hans död. Spinozas, på nederländska författade kommentarer till de fem Moseböckerna gavs inte ut ens då. Spinoza hade nämligen egenhändigt förstört dem.

George Sadoul, världskänd inte minst genom sin av mig ovannämnda bokserie ”l’Histoire générale du cinéma“, sammanställde ett index i vilket han namnger 1539 filmer skapade av filmpionjären Georges Méliès.

År 1923, efter en rad olyckliga omständigheter på det personliga planet, brände Méliès alla negativ till sina filmer som han lagrat i sin Montreuilstudio, och han brände även all filmdekor och alla filmkostymer. Trots detta och andra katastrofer som Méliès filmer drabbades av, kan man i dag köpa cirka 200 av hans filmer i olika DVD-utgåvor.

En kategori för sig själv, dock med besläktad agenda som de ovannämndas, är författare som är eller var kända för sin ovilja att låta sina verk transformeras till film, antingen för att de lät sig tro att filmmediet inte är fullt så fint som den trycksvärtsburna litteraturen, eller också för att de hade dåliga erfarenheter av sådan transformering.

Av svenska författare minns jag först och främst Astrid Lindgren, som inte var direkt villig att låta sina verk filmas av andra än svenska bolag och artister, föga anande att hennes egen dotter, Karin Nyman, inte överdrivet skulle hedra denna önskan…

I den tjeckiska upplagan av den samtida världslitteraturens jätte, Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet” / ”Nesnesitelná lehkost bytí“, kan man läsa: ”Varje adaptation till film, teater eller television är förbjuden”.

Inte minst vår egen Lena Olin, som spelar rollen som Sabina i en utmärkt filmatisering av denna roman och vår egen filmfotograf Sven Nykvist, kan vittna om att Kundera ändrade sin uppfattning. Det gjorde han inte minst när han fick veta att filmmanuskriptsarbetet kommer förrättas av ingen mindre än Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman.

Även Umberto Eco proklamerade att han aldrig skulle ge sitt tillstånd för att få sina böcker filmade efter att han bekantades med filmatiseringen av sin roman ”I rosens namn”. Men redan ett år senare gick han med på, att samma roman omvandlades till ett videospel ”La abadía del crimen“. Hur löste Eco detta moraliska dilemma? Genom att inte vilja ha sitt namn upptaget bland verkets upphovsmän. ”Erst kommt das Fressen: Dann kommt die Moral“, som kameleonten Bertolt Brecht författat.

De som verkligen har för avsikt att deras verk inte överlever dem själva, de vidtar nödvändiga mått och steg. Eftersom förläggarnas löften kan man knappast lita på: Aubrey Berdsley bad sin förläggare som disponerade över Berdsleys verk att det skulle brännas i sin helhet och förläggaren lovade detta. Hur det blev med det löftet vet vi i dag, världen är översvämmad av Berdsleys verk av alla dess slag.

Syd Barrett, han som var med om att grunda Pink Floyd, målade mycket, och slöjdade eller snarare snickrade en del. Det finns väldigt lite bevarat av dessa verk, då han omsorgsfullt brände upp sina tavlor sedan de blivit färdiga. Även hans hus var utsatt för många olika projekt. Han ändrade ofta på inredningen och handlade tillsammans med sin syster och svågern material för att förverkliga sina idéer om hur ett hem borde se ut och vara inrett. Men som sagt, Syd Barrett sörjde för att allt blev förstört redan innan sin död i juli 2006.

Mary Pickfords önskan var att alla hennes filmer skulle förbrännas efter hennes död, eftersom hon fruktade att de skulle åldras så pass mycket att hon skulle bli till allmänt åtlöje. Trots denna rädsla, sörjde hon för att hennes filmer kom på ett museum långt innan hennes död.

Med hänvisning till dennes noggrannhet, kallade Igor Stravinskij Maurice Ravel ”den schweiziske urmakaren”. Ravels sparade åt eftervärlden nämligen bara det som han var till 100 procent nöjd med. Allt annat förstörde han.

Georg Friedrich Händel önskade att alla hans privata brev, dagböcker et cetera skulle brännas efter hans död, som inträffade när han var 74 år gammal den 14 april 1759 i London. Om så har skett, vet man ej, dock är det så, att inga av hans dagböcker hittades och man vet precis ingenting om exempelvis hans sexuella liv.
På förekommen anledning spekulerar man. Exempelvis att han inte hade något sexuellt liv alls eftersom han bara var koncentrerad på sin musik och mat och publika succéer och inte minst pengar. Andra menar att han hade hur många sexuella relationer som helst, mest med kända sångerskor. Andra åter menar att han var homosexuell och det finns sådana som menar att Händel uteslutande hade sex med kastrater.
Eftervärlden vet således ej om Händel var homosexuell eller inte och tänka sig, jag kan leva med det. Värre vore om hans bokstavligen och till innehåll obegripligt stora verkslista, var lika försvunnen som hans dagböcker.

Enligt en av många biografier över Alberto Giacometti, förstörde han ganska så systematiskt sina målningar, företrädesvis porträtt. (James Lord skrev utmärkta biografier om Alberto Giacometti och Pablo Picasso. Tillsammans med Lord skrev Stanley Tucci filmmanuskriptet ”Final Portrait” som Tucci regisserade. Den handlar om hur Gicometti porträtterade Lord.)

Den på sin tid populära och uppskattade författarinnan, dramatikern och skådespelerskan Elizabeth Inchbald, höll att förbereda utgivningen av sin allmänt otålmodigt förväntade självbiografi. Men, enligt flera biografer, brände Elizabeth Inchbald, sitt autobiografiska manuskript på inrådan av en Dr. Poynter, verksam vid en katolsk församling i London.

Den svenska Wikipedia skriver om friidrottaren Ricky Bruch: ”(…) Under våren året därpå gick han ut i massmedia och förklarade att han skulle bränna upp alla sina idrottspriser och träningsmateriel i ett stort bål, någonting som skapade viss uppmärksamhet. Han fick omedelbar respons från flera privata samlare och från några museer med idrottsanknytning. Rapporter säger att han söndagen den 7 maj 2006 till slut brände upp alltihop, inklusive videoband och diktsamlingar. Andra källor anger att det brända bara var en del av bohaget. I augusti 2011 (efter Bruchs död) bortauktionerades hans stora skivsamling på cirka 10 000 LP-skivor samt minnessaker och medaljer. Totalt inbringade auktionen cirka 70 000 kronor. (…)”

Margaret Mitchell är mest känd för sin roman “Gone with the Wind” / “Borta med vinden”. Mitchell skrev redan som tonåring en 400-sidig roman som fick namnet “The Big Four”. Hon har själv förstört stora delar av detta manuskript, resten omintetgjordes efter hennes tragiska död.

Johannes Brahms är också känd för att han brände alla sina arbeten som han inte var nöjd med, inklusive stora delar av sina ungdomskompositioner.

Francis Bacon, inte den som var född samma dag som August Strindberg, om än 288 år tidigare, och berikade världen med observationen ”Knowledge is power” och hundratals andra visdomsord, utan den Francis Bacon som järnladyn, baronessa Thatcher, karakteriserade med orden ”that man who paints those dreadful pictures“, den där Bacon var notoriskt renommerad för att han brände eller på annat vis förstörde en betydande del av sina, i dag astronomiskt dyra målningar. Prissättningen kan möjligen också vara förklaringen till hur det kommer sig att några av dessa för evigt förstörda tavlor återigen finns till salu och till på köpet i perfekt skick. Världen är onekligen full av mirakel.

Och så har vi här ett vittnesbörd om den litterära titanen Truman Capotes första roman ”Summer Crossing“. Capote själv berättade både en och två gånger att han egenhändigt förstörde den.
När en vaktmästare som tog hand om lägenheten där Capote bodde på 1950-talet dog, fann man bland hans avfall bland annat även manuskriptet till ”Summer Crossing“. Det publicerades år 2005 först i The New Yorker och samma år även i bokform, 21 år efter Capotes död. Och det slutar inte här: sedan år 2011, ryktas det om att ”Summer Crossing“ kommer att filmas. Med Scarlett Johansson som regissör.

Det finns x eller möjligen y antal författare, filosofer och vetenskapsmän, som av en eller annan anledning förstörde sina verk. Min egen far var ingen politisk dissident men han trodde på det fria ordet. För det tvångsförvarades han i de socialistiska korrektionsanstalterna både en och tre gånger. Men han fortsatte att skriva om sitt liv under första och andra världskriget och om det socialistiska undret som ihärdigt kuvade den socialistiska människan i Tjeckoslovakien.

Under Pragvåren höll han på att äntligen sammanställa sin bok med memoarer och betraktelser. Natten till den 21 augusti 1968 knackade grannarna på vår dörr och meddelade med skräck i ögonen att våra Warszawapaktens hjärtevänner, trängde sig in i Tjeckoslovakien, för att befria folket från det fria ordets kaos.
Resten av natten stod min far vid badkaret med en stor balja i, och i den brände han sitt manuskript, ark efter ark, tills hela första och hela andra världskriget och historieskildringen av det socialistiska undret som systematiskt kväste den socialistiska människan, omvandlades till aska.

Jag är arg, mycket arg på Warszawapaktens ockupanter: Mest arg är jag dock att deras inblandning i tjeckoslovakernas liv, berövade mig för evigt, min fars, min mors och därmed även min historia.

Jag personligen har medvetet från min dator delete:at, ett manuskript om andra världskriget, som jag jobbade på, i inte mindre än tre år nästan dagligen. Förklaringen var enkel. Varför skulle jag lagra ett manuskript som inte ens jag själv trodde på? Hur skulle jag kunna övertyga en förläggare och senare mina potentiella läsare att tro på det som jag själv inte trodde på till 100 procent? Jag mindes nämligen ett minne förmedlat av Karl Marx svåger, Paul Lafargue, där han berättade att Karl anförtrodde sig till honom att han brände allt sitt skriftliga material som han inte var nöjd med till ett hundra procent.

Tillbaka till frågan huruvida Kafka önskade att Brod förstörde hans ännu opublicerade verk, brev och andra skrifter?
Jag tror att de exempel jag uppger ovan, talar emot det. De som ville förstöra sina arbeten och hade fysisk kraft att göra det, de även gjorde det.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.