Att skörda frukter av sitt författarskap

Till mitt försvar kan jag anföra att om mitt modersmål var det språk som jag ammade mig till, så var det något som ingen någonsin hört förut, förutom min far, jag själv och de vänner och grannar, vilka min till Tjeckoslovakien invandrade mor outtröttligt berikade språkligt.

Dessutom är jag dyslektiker, och det anses numera vara rätt så väsentligt att rätt kunna placera bokstäver efter varandra, både när man läser, skriver och försöker förstå text. Mina ögon och mitt hjärnkontor kunde se shakande ord som ingen skribent någonsin lyckades hitta på och plita ner.

Min mor försökte dagligen att lära mig läsa och skriva, trotsandes apostel Matteus lärdom att ”om en blind leder en blind faller båda i gropen”.

Ryska var det enda obligatoriska främmande språk på skolschemat och det var mer än ett språk, det var en bärare av en socialistisk-kommunistisk ideologi och sättet att leva och överleva.

Vaktmästaren i det huskomplexet där min familj bodde tillsammans med mig hette Slivka. Slivka betyder plommon på svenska och man skulle kunna tro att Herr Slivka var vårt öknamn på honom. Herr Slivka. Något i stil med Lennart Hellsings nobla Herr Gurka. Men inte. Om vi skulle ge honom något öknamn då skulle det vara Herr Slivovica, alltså Herr Plommonbrännvin. Slivka var nämligen konstant berusad. Verkligen oavbrutet.

Det kunde vi leva med även om det betydde att han aldrig var kapabel att städa trapphusen. Men han städade och höll ”ordning” på annat vis, han var nämligen polisens och statens tjallare. Han visste allt om alla i huset och det som han inte visste, det ”hallucinerade” han fram. Folk var rädda för honom. Inte minst min invandrade mor. Hon matade honom med små mutor för att han inte skulle inrapportera mig för min felande ryska, som i hans huvud kunde ha orsakats av min, i grunden felaktiga inställning till vårt ryska brödrafolk.

Vilken samhällsordning! Som lät sig vägledas av angivare som knappast klarade av att stå upprest och styra sin blåsa och ändtarmmuskel, på grund av väl tilltaget öl- och spritkonsumtion.

Blott Slovakien slovakiska plommon har, skulle Carl Jonas Love Almquist ha skrivit om de plommonen som är otäckt laxerande.

Trots denna min monumentala oförmåga att lära mig ett språk, beslutade jag mig för att inte bara lämna mitt land och flytta till ett annat – där ett slaviskt språk var lika gångbart som ayapaneco till vardag – utan jag bestämde mig även för att nyttja det nya språket som ett osvikligt verktyg för anskaffning av aktning och välstånd.

Kunde polacken Joseph Conrad, ungrarna Stephen Vizinczey, Arthur Koestler och George Mikes, österrikisk-ungerskan Gitta Sereny, irländaren Samuel Beckett, tjecken Milan Kundera, nederländaren Cornelis Vreeswijk och svensken Joel Hägglund mera känd som Joseph Hillstrom eller Joe Hill, för att nämna en nonett bland ett tjog av mina språkhjältar, så borde även jag kunna, måste jag ha fantiserat i stället för att utgå från min begåvning, det vill säga fakta, och ordentligt tänka till. Men när har en anorektiker märkt att det benrangel som stirrar på henne från spegeln som ett döende i stalinistiskt tvångsarbetsläger inte är lik en uppumpad Bibendum?

Det som måste ha bidragit till mitt beslut var följande: När jag var fem, sex år gammal berättade min far för mig om Demosthenes som trots sin stamning, trots hål i gommen, trots axelryckningar och spasmer, trots så svaga lungor att hans röst knappt hördes, trots oförmågan att forma munnen och tungan för att uttala vissa bokstäver, trots en tillbakadragenhet och blyghet, blev antikens störste talare, tack vare målmedveten träning med kiselstenar i munnen och genom andra osannolika, dock uppenbarligen verksamma hjälpmedel.

Några år senare läste jag om Helen Keller, en självskriven hjältinna och inspirationskälla för alla oss som ville hitta den osynliga dörren genom vilken vi kunde träda in DIT, det vill säga till platser som vid första anblicken verkade vara stängda för oss. Jag läste även om den i barndomen poliodrabbade OS-sprinterdrottningen Wilma Rudolph…

Så jag blev författare på ett främmande språk i främmande land. Att författarskap är ett lönande värv och mission, kommer jag att exemplifiera med följande korta färskupplevda episod: I dag traskade jag på en villagata med nobla villor, underbara trädgårdar med flera sportbilar och 12 x 4 meters båtar på trailers. I en trädgård, stor som Jönköpings Stadspark, skådade jag ett plommonträd, sådant som växer i Slovakien och vars frukt smakar himmel och som man bränner slivovica av. En sådan vars doft och smak är omöjligt att efterlikna.

En robotgräsklippare rullade under det bördiga plommonträdet och destruerade de vackra övermogna, fallna plommonen, och kanske på grund av att det var augusti, tänkte jag på Warszawapaktens tanks som körde över Pragvåren 68 och katapulterade mig till Sverige.

Jag tänkte rädda några och trädde således in i trädgården och vidare till en stor terrass och ringde på dörren där. Efter en stund kom en äldre, välvårdad, gråhårig dam med hästsvans ut och jag sa ”hej, jag heter Vladimir Oravsky”, detta eftersom jag heter så, och då sa hon, ”jag vet vem du är, du är författare”, och så fick jag plocka de underbara plommonen i en plastpåse som hon bjöd på.

Så jag skall fortsätta att skriva, oaktat min knäsvaga ålder. Det är lönsamt, något som Skatteverket beskattar och jag uppskattar, då min pension är trots allt inte överväldigande. Pengar växer inte på träd och jag vill skörda mer av författarskapets frukter, dock helst inte bara i form av frukter.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.