Hjärnspöken – del 1

Sara Hansen huttrade av regnet som föll på hennes nakna kropp.

Inte en gång till! tänkte hon.

De bara fötterna slog i hårda trädrötter vid varje steg hon tog. En känsla av befrielse, blandad med rädsla för att hon inte skulle hinna undan, sköljde över henne medan hon tog till flykt i den ljumma juninatten.

Krafterna började sina och Sara stapplade fram innan hon tvingades stanna för att inte falla ihop. Smaken av blod fyllde hennes mun och den häftiga andningen fick det att värka i strupen. Inga steg hördes bakom henne.

Kanske de har gett upp till sist? Kanske de inte ens har fattat att jag rymt? Kanske jag äntligen är i säkerhet? tänkte hon.

Medan hon stod still och vilade en stund för att få tillbaka orken hörde hon någon bakom sig. Hon hukade och vände sig om: cirka hundra meter bort såg hon rörelser bland träden.

”Hon måste vara här, hon kan inte ha hunnit långt!” skrek en man med hes röst.

”Vi delar upp oss: jag går rakt fram, du cirklar västerut och du österut. På så sätt genskjuter vi henne”, sa en annan, mörkare röst.

Genast slängde sig Sara in bakom en tjock trädstam och bad till Gud att de inte skulle hitta henne. Rösterna kom närmare och hon vågade knappt andas. Hon stängde de tårfyllda ögonen, höll för öronen, kröp ihop och bara väntade. Efter vad som kändes som en evighet vågade hon sakta kika fram. Hon granskade försiktigt omgivningen och insåg med en obeskrivbar lättnad att hennes förföljare hade dragit vidare.

Sara lämnade sitt gömställe och la armarna i kors över bröstet för att skydda sig mot kölden. Allt var tyst och stilla. Sakta började hon gå genom den täta skogen.

Från ingenstans fick hon ett hårt slag i huvudet och världen flimrade för hennes blick.

”Du stannar hos oss tills vi tröttnar på dig”, väste en man vars röst hon kände igen alltför väl.

* * *

Ett ångestfyllt skrik tvingade Sara Hansen ur hennes halvslummer. Hjärtat hotade att explodera i bröstkorgen på henne och hon såg sig panikslaget omkring. Först efter ett par sekunder insåg hon att ljudet kom från TV:n. Ett tryck på fjärrkontrollen stängde av midnattsfilmen och det blev åter tyst.

Som vanligt återupplevde Sara den natt för snart fem år sedan då hon nästan lyckades fly från sina kidnappare. Hon hade hållits fången i sex dygn och vid upprepade tillfällen hade hennes kidnappare våldfört sig på henne. Natten efter hennes flyktförsök var den värsta av alla, då hade de våldtagit och plågat henne på ett helt besinningslöst sätt. De hade slagit ut fyra tänder i munnen på henne och klippt av hennes ena lillfinger med en sekatör. Men ett dygn senare släpptes hon plötsligt fri med orden: ”Hälsa pappsen att han betalar och slutar blåsa folk.”

Polisen lyckades aldrig få tag i förövarna, även om man hade vissa uppslag. Under våldtäkterna och misshandlarna hade de upprepade gånger sagt att de straffade Sara för att hennes far lurade människor på pengar och att det var hennes uppgift att se till att han gjorde rätt för sig. Hon kunde fortfarande minnas deras röster och händer: de var storvuxna alla tre, två av dem var vita och en mörkhyad. Utifrån den information hon hade givit polisen, och de förhör som hade hållits med hennes far angående hans affärsverksamhet, kunde polisen ringa in en misstänkt. Det var en man som ansåg att Saras far var skyldig honom närmare fyrahundra miljoner kronor på grund av att han hade rekommenderat en rad dåliga investeringar. Men trots att man hade genomfört en mycket grundlig utredning och avlyssnat den misstänktes telefoner i ett helt år efter händelsen framkom inte det minsta som tydde på att han hade med saken att göra.

En månad efter att Sara släpptes av sina kidnappare fick hon ett brev som löd: SE TILL ATT HAN BETALAR! DET ÄR INTE ÖVER ÄN! I samband med det hotet valde hennes far att vidta åtgärder för att ingen skulle komma åt hans dotter igen och ända sedan dess har Sara Hansen levt under skyddad identitet i en lyxig tvåplansvilla i Los Angeles. Hon bosatte sig nere vid havet i Santa Monica. Hennes nya namn var Sara Stevenson.

Sara befann sig tiotusentals kilometer från sitt hemland Sverige, långt borta från vänner och släktingar. Osynlig och ensam, men trygg. Tack vare hennes fars förmögenhet hade det aldrig gått någon nöd på henne vad gällde materiella ting, men alla fasor hon genomlevt under sin fångenskap skulle för alltid komma att tynga henne.

Vad gör pengar för nytta om man ständigt är rädd? tänkte hon och blickade ut över de tusentals ljuspunkter som glittrade i fredagsnatten. Hon kunde se hela vägen till Palos Verdes Estates från sin strandvilla och visste att det fanns miljoner människor i världen som skulle ha gett sin högra hand för att leva som hon gjorde, men Sara hade utan att tveka bytt all lyx mot trygghet och ett liv där hon slapp oroa sig för det okända.

Ricard A R Nilsson är före detta fånge, numera journalist, författare och fast medarbetare hos Magasinet Paragraf. Sedan tidigare har han bland annat publicerat ”En livstidsdömds dagbok”, ”Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan” och ”Män utan nåd”.