Dick Sundevall gick bort

Jag saknar Dick, trots att vi aldrig träffades fysiskt. Och trots att jag aldrig läst hans artiklar i Magasinet Paragraf, förutom de enstaka som vi skrev tillsammans.

Så vad är det jag saknar?

Dick var en chefredaktör som alltid svarade på mejl. Av alla chefredaktörer som jag hade att göra med, var Dick och Dagens Nyheters Björn Wiman de enda som uppfostrades till att alltid svara på mejl. Sorgligt nog. Och sorgligt nog tillhörde Dick en utdöende skara, och nu med sitt frånfälle har han farligt reducerat den.

Dick även höll sitt ord: Lovade han något, så var sannolikheten nästan obefintlig att han bröt sitt löfte. Sorgligt nog, tillhörde Dick även i det här avseende en utdöende skara och som han nu med sitt frånfälle farligt reducerat.

Dick var en mycket bra konversationspartner. Han kunde mejla till mig, ”är det ok att jag ringer dig om en timme?” och efter att jag svarade, ”ring, så får du se”, eller ”i annat fall svarar jag inte”, kunde vi prata i timmar. Om hans barn, om mina, om hans och mina sovvanor, om resor, om filmer han och jag sett på var sitt håll, om sjukdomar och inte bara specifikt manliga sådana, om kärlek och förälskelser, om musiken som jag lyssnade på och den som han föredrog, om gemensamma bekanta, om böcker som han hade läst men inte jag, om dagliga promenader med eller utan hund, om maträtter, de bästa och de sämsta, Dick var inte speciellt förtjust i fårhjärna, om naturen och årstiderna, om framtida planer, om arbetsmoralen, vår och andras, om bedragare som han mött, och om bedragare som jag mött, med andra ord vi samtalade om de stora och små ämnena som alla människor någonsin tänker på och drömmer nästan alltid om att ha någon att dela tankar med.

Dick var alltid generös med sitt beröm. Gång på gång mejlade han till mig ”Din artikel är återigen MEST LÄST JUST NU”. Sånt värmde och jag kände mig sedd.

Dick brukade fråga mig ”hur kan du veta så mycket om så mycket?”. Då svarade jag att det inte är jag som kan det, utan det är Google. Och då svarade han, men du måste veta vad du skall googla på? Och då har jag lärt honom det: Jag sa, ”så här fungerar det Dick: Säg att du vill utvidga dina kunskaper om Przewalskis häst. Då skriver du i googles sökruta ”Przewalskis” och trycker av. Var noga med stavningen, så att du inte hamnar på Dominika Peczynskis sida. Hon är nämligen ingen häst.”

I mitt mejlprogram har jag två Dick. Dick Harrison och Dick Sundevall. Det hände att jag mejlade mejlet avsett till den ene Dick till den andre. Då fick jag alltid svaret ”Fel Dick”. För att visa min uppskattning, skrev jag omedelbart tillbaka: ”Varför tog du då emot mitt mejl?”

Man skall inte vara ett svar skyldigt, man skall alltid ge svar på tal oavsett hur iögonfallande dumt och arrogant det är, man skall med andra ord, aldrig erkänna sitt fel. Jag tränar på det. En dag blir jag kanske så bra på det att jag blir politiker eller sitta i ledningen i det bedrägliga livsförsäkringsbolaget Skandia.

Det Dickminne som jag längst kommer att vårda är Dicks otaliga händelser och livsepisoder som han varit med om. Där påminde han om Cosmo Kramers berättelser om vännen Bob Sacamano från Jersey, eller om den tjeckiske motståndsmannen nummer 1, den tappre soldaten Svejk, som med sina berättelser alltid övertrumfade alla andra. Det är en ovanlig, och ovanligt underhållande mänsklig färdighet.

Så mycket om Dick Sundevall. Men Dick var även så mycket mer. Men varför skulle jag skriva det som redan omnämns i Wikipedia? En minnesruna får gärna bygga på självupplevt material, vara personlig och inte falla för de obegåvades frestelse att skriva av och papegojlikt duplicera allt, inklusive felaktigheter och osanningar.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.