Det stora AMS-bråket

Han som uttalat sig var en jurist hos AMS och han åberopade en lag från 1931 som säger att ingen i Sverige skall behöva betala för att få arbete. Nu hade man stora planer på att utöka och låta den statliga arbetsförmedlingen sköta all artistförmedling.

Branschen bestod och består alltjämt av artister och musiker. Kultur- och nöjesarrangörer vänder sig oftast till en artistförmedling för att få kontakt med och engagera artisten.

För detta får arrangören betala gage, traktamente och reseersättning till artisten och förmedlingsavgift till artistförmedlingen enligt överenskommelse. Om artisten saknar eget aktiebolag skall arrangören även att betala in skatt och sociala avgifter.

En del artister/musiker har egna aktiebolag och/eller en impressario som sköter det mesta. En impressario ordnar inte bara spelningar. Han eller hon ordnar med allt, fixar allt ifrån ljudanläggningar, repertoar, turnéfordon, scenkläder, klädsel, frisör/sminkör, dans- och sångpedagoger, barnvakt och mycket, mycket annat. Allt skall fungera.

Om AMS får som de vill så kommer hela branschen att skära ihop, tänkte jag. Vi artister måste stoppa det här. Vi måste börjar med ett stort protestmöte där alla artister ställer upp. Jag började med att ringa krögaren på Sveriges största showkrog, Hamburger börs i Stockholm.

Jag la fram mitt förslag där jag tyckte att vi artister skulle samlas där vid middagstid tre dagar senare. Han var genast med på noterna. Hur skulle jag nu få dit artisterna? Jag kunde ju inte ringa dem en och en. Jag ringde några stycken och sedan släppte jag saken till kvällspressen som slog upp det på sina förstasidor och sedan förlitade jag mig på djungeltelegrafen och mycket riktigt: Lokalen fylldes tre dagar senare av allt du kan räkna upp av artister i Sverige vid denna tid.

Jag kan lova att över 90 procent av alla kända artister var där och alla var lika förbannade på AMS. Allt från Povel Ramel, ABBA, Hasse och Tage, Magnus och Brasse, Lill Lindfors till dansbandsmusiker och mannekänger och finniga rockmusiker. Den väldiga lokalen var fylld. Harry Brandelius som fyllt 70 år var den enda som framträdde på scenen genom att sjunga Gamla Nordsjön.

Jag höll ett kort tal från scenen och lät dela ut 15 protestlistor som alla undertecknade och dessa listor skulle senare kopieras så att pressen kunde få kopior innan vi överräckte dem till Kultur/utbildningsministern.

Så fick jag ett infall där jag klev upp på scenen och föreslog att vi alla skulle gå till Stockholms arbetsförmedling och söka jobb och så blev det. Alla tyckte det var en strålande idé så vi gick i samlad tropp genom Stockholms centrum till Arbetsförmedlingen på Luntmakargatan.

Jag, Lill-Babs, Janne Loffe Carlsson och Ove Törnqvist gick i täten. Snart fylldes hela väntrummet och många fick inte plats. Var är kön för saxofonister? ropade någon.

– Vi söker jobb! ropade vi och de stackars tjänstemännen var bleka och panikslagna. Den enda som fick något jobb var Merit Hemmingson som fick spela i en kyrka två veckor senare.

Tidningarna fortsatte att skriva och en av de största letade upp andra branscher där det förmedlades jobb. Där visade man på taxi och åkericentraler m.fl. Så visade man på att skrivbyråer förmedlade kontorister till såväl privata företag och till den offentliga sektorn. AMS var en storkund.

Två dagar efter vårt protestmöte gick jag i sällskap med Östen Warnebring och Lill-Babs till utbildningsministern som vid denna tid hette Jan-Erik Vikström. Vi överlämnade våra protestlistor med alla namnunderskrifter och han bläddrade länge och förundrades över det stora uppbådet.

Barbro ställde frågan: ”Hur skall jag nu bära mig åt? Kan jag ringa till Arbetsförmedlingen på lördagkvällen när turnébussen eller ljudanläggningen pajat eller när jag snabbt behöver en barnvakt. Han förstod oss och bjöd på flott lunch på restaurang Reisen. Han avslutade mötet genom att säga:
– Ja, ni artister har då en förkrossande PR-förmåga.

Så närmade vi oss midsommar och då släppte jag ett pressmeddelande där jag påstod att alla artister och musiker hotade med att lägga ner allt arbete under den kommande midsommarhelgen. Detta hade jag inte snackat med någon annan om men det gav nya löpsedlar och artiklar.

Jag pratade med den legendariske artistchefen Ove Hahn på Tivoli Gröna lund. Han hade ett kort snack med de andra i ledningen innan han ringde mig tillbaka.

Det hela utmynnade i att vi skulle ha ett stort protestmöte på tivolit där hela branschen skulle samlas och att det den kvällen skulle vara fri entré. Historiens största artistuppbåd på de båda scenerna.

Så fick jag ett telefonsamtal från Stickan Andersson som sa:
– Bra jobbat, behöver du någon hjälp ekonomiskt. Ja, svarade jag. Vi behöver lite hjälp till affischer, trycksaker som flygblad och till en stor banderoll över Grönans stora scen.

Han skickade mig 15.000:- Det tryckeri som vid denna tid gjorde så gott som alla LP-omslag hette SIB-tryck och de ställde hela tryckeriet till vårt förfogande.

Vi samlades några kollegor på Gröna Lund för förberedelser där vi fick hjälp av branschens främsta reklamtecknare. Affischer och banderoller hängdes upp på hela området. Över stora scenen hängde vi en lakansväv på vilken det stod: STOPPA AMS TERROR.

Det var folktomt, tyst och lugnt  på tivolit när jag tog en bunt flygblad som skulle delas ut vid grindarna i entrén men jag hann aldrig dit. När jag var 40 meter därifrån flög grindarna upp och en springande folkmassa kom emot mig.

Jag tvärvände och såg hur Gröna Lund på några ögonblick fylldes som när man spolar vatten i en butelj. Vakter och polis hade  fullt jobb med att stänga insläppet. Blir det för trångt kan det uppstå panik där människor kan bli ihjältrampade.

Hela kvällen avlöste artister och orkestrar varandra på de båda scenerna och på teatern och det gick inte att förflytta sig där emellan. Det spelades överallt. Ute i trängseln stod två av landets främsta dragspelare och innanför en avspärrning spelade ett tradjazzband osv.

Alla bar protestplakat mot AMS. Vid det stånd där man får kasta träklot och krossa porslin stod det AMS på varenda tallrik. Bakom stora scenen kom Lill Lindfors emot mig och ropade: ”Det här har du gjort jävligt bra”. Dagen därpå skildrades det hela på alla förstasidor.

Hur slutade då det stora AMS-bråket? Ja, det vet jag inte. Det blev knäpptyst på Arbetsmarknadsstyrelsen. Artist/musikerbranschen fungerar som den alltid gjort. Den jurist hos AMS som dragit igång det hela fick senare jobb på Skatteverket.