”Det här är inte mitt Sverige” säger Ulf Kristersson

I Ulfs Sverige äter människor gröt till frukost för att de väljer det. De har bilar med nya däck och kan parkera på gatorna utan att bry sig om kostnader för eventuella felparkeringsböter för att deras löner är beräknade för att sånt kan hända den bästa.

I Ulf Kristerssons Sverige finns inga hus med slitna trappuppgångar som luktar såpa och kiss blandat med kryddor han ändå inte kan namnet på.

När Ulf är på resa genom det som inte är hans Sverige sitter han bekvämt tillbakalutad i en bil med egen chaufför och han har gott om guider som kan ta honom genom sådana kvarter som han annars nog skulle undvika att gå vilse i.

Inte för att det är farligt men för att han skulle bli rädd för att allt är så annorlunda mot hans eget Sverige.

Kanske är det då inte så underligt att han arbetar hårt för att hålla de där icke-Ulfsvenskarna borta från gatorna i hans eget land.

Att bygga fängelser kommer naturligtvis inte att räcka för alla.

Så varför inte slå på stort på en gång – bygg koncentrationsläger med höga murar och rejält med taggtrådskrön. Gärna torn med vakter beväpnade med de senaste typerna av vapen också. Varför inte passa på att testa nya automatvapen för någon nystartad vapentrafik?

Förslagsvis skulle det också vara möjligt att låta människor som söker asyl i Uffes eget land få vänta på besked i samma läger där det normala skulle vara att de sökande skulle bidra till landets välfärd genom något lämpligt kroppsarbete medan deras eventuella barn förvarades på ett säkert sätt i låsta utrymmen.

Av Stine Nillesdotter

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.