Da Vinci-kodens leende

Under fem århundraden spekulerar visa män och kvinnor, vad ger Mona Lisa med sitt leende uttryck för. Giorgio Vasari, Walter Horatio Pater, Lilian Schwartz och även Sigmund Freud, kom med var sin uttolkning av detta leendes mystik.

Var och ens antagande kunde ha varit rätt, men likaledes var och ens teori kunde ha varit felaktig. Eftersom det fanns bara två personer som kunde ge det korrekta svaret på leendets gåta.

Den ena var målarens objekt, alltså hon som kallas Mona Lisa, och den andre var målaren, Leonardo da Vinci, själv.

En liten hake var dock att båda var för länge sedan döda, begravda och förmultnade. Men även de döda kan avge vittnesmål, inte minst de som varit flitiga dagsboksskriftställare. Och det var Leonardo.

Han skrev massvis om sin vardag och om sina upptäckter och om sitt arbete, och eftervärlden fann även lassvis av dessa dyrbara dokument. Dock inte alla. Just berättelsen om och kring tillblivelsen av Mona Lisa återfanns aldrig bland det bevarade kunskapsstoffet.

Förra året återfanns dock Leonardos anteckningar om Mona Lisa. De var inmurade i en femhundra meter lång underjordisk gång, som binder samman herrgården Clos Lucé och det kungliga slottet Amboise.

Hur kom det sig, vem tog dit dem?

Frankrikes kung Frans I var intresserad av konst och kultur och han bjöd en rad betydande konstnärer och hantverkare till Amboise. Leonardo da Vinci var en av dem. Året var 1516 och Leonardo var vid den tiden en gammal man, eftersom hans ålder på 64 år, då ansågs vara beaktningsvärd.

Därför är det föga förvånande att Leonardo även dog på Clos Lucé, bara knappa tre år efter sin ditkomst och han blev begravd i Saint-Florentinkyrkan, som utgör en del av Amboise slottet.

Från Florens, där Leonardo målade bland annat Mona Lisa, tog han med sig bara tre målningar: Johannes döparen, Anna själv tredje och så Mona Lisa. Detta måste ha betytt att just dessa verk betydde outsägligt mycket för honom.

Inte minst tavlan Mona Lisa, då denna var målad på styv träpannå och inte på duk som kunde rullas ihop och lätt transporteras i en skyddande tub.

(I den charmiga filmen ”För evigt – En askungesaga”, författad även av bland andra den Oscarsnominerade Susannah Grant, reser Leonardo med Mona Lisa hoprullad i ett skinnfodral. Eftersom i filmens och litteraturens värld, verkar allt vara möjligt, så länge det gynnar berättelsens flöde och producentens kassa.)

Han som upptäckte de inmurade anteckningarna om Mona Lisa, var en dvärgväxt savant med en rad särpräglade egenskaper och färdigheter. Man kan säga att världen hade tur att det var just Yksvaro, så hette savanten, som grävde fram dessa anteckningar, eftersom någon annan skulle med största sannolikhet aldrig lyckas dechiffrera denna skatts innersta innehåll.

Det som Yksvaro schaktade fram i den mörka, mer eller mindre bortglömda tunneln, var en tarpans urinblåsa. Bara det att han inte kastade den på en skräphög, utan omsorgsfullt tvättade av den och under långa, mödosamma timmar mjukade och töjde upp den, är en bedrift.

Inte minst med tanke på att tarpanen för länge sedan är utdöd, och man måste ha speciella kunskaper för att kunna bedöma huruvida det var värt att bevara och undersöka det som visade sig vara tarpanens blåsa.

(Att Leonardo valde just tarpanens blåsa för att under långa århundranden skydda sina dagboksanteckningar inuti den, bekräftar ytterligare en gång hans vid skilda, närmast universella kunskaper och genialitet.)

Inuti blåsan fanns det systematiskt och symmetriskt sönderklippta pergamentbitar. Att pussla ihop dessa, tog nästan ett helt år i anspråk, trots Yksvaros exempellösa intelligens. Detta bland annat på grund av att skriften på pergamentbitarna var spegelvänd, på samma vis som Leonardos andra krypterade skrifter.

Även om texten berättade en intressant händelse från Leonardos liv, nöjde sig Yksvaro inte med dess budskap, utan bände det fram och tillbaka, tolkade det och omtolkade, med andra ord, han sökte efter ett dolt budskap. Och han fann det.

Det rörde sig om en palimpsest, där det underliggande, den ”bortskrapade” och ”borttvättade” texten hade ett långt tyngre och mera hemlighetsfullt budskap, än den synliga förmedlade.

Varför denna kurragömma? Varför ville Leonardo inte dela med sig av sin hemlighet under mindre omständliga villkor? Varför var det viktigt för honom att den som slutligen fann hans dagboksanteckning var tvungen att dechiffrera även den som redan i sig själv var ett synnerligen svårknäckt chiffer?

Svaret på den frågan är ganska så enkelt: Även efter sin död, ville Leonardo umgås bara med människor som nådde upp till hans egna osedvanliga och mångsidiga genialitet.

Det här vaskade Yksvaro fram direkt från Leonardo da Vincis hjärna och penna, och vi skall vara honom evigt tacksamma för att han var vänlig, att dela med sig.

Den 28 april 1503 skriver Leonardo da Vinci:

I dag utkämpades slaget vid Cerignola mellan fransk-schweiziska trupper på den ena sidan, och spanska på den andra. Att den övermäktiga styrkan av franskt pansrat kavalleri och schweiziska pikenerare skulle förlora mot den spanske befälhavaren Gonzalo Fernández de Cordoba som ville avvärja en fransk invasion av södra Italien, visste jag långt innan slagets utgång.

Fernándezs armé var visserligen liten, men den var försedd med min uppfinning, hakeskyttar. Det var historiens första strid som vanns med infanteri med eldhandvapen. Hurra för mig!

Över niotusen grodätare, mot knappa sextusentrehundra spanjorer. Femhundra spanjorer dog och över tvåtusen ockupanter. Det kallar jag för seger. Inte minst för mig och mina idéer. Skål för mig! Och skål än en gång.

Det kändes bra. Men plötsligt anlände den skitförmögne florentinske köpmannen Francesco del Giocondo till min målarverkstad – i släptåget hade han sin hustru Lisa Gherardini.

”Jag vill ha ett porträtt på min hustru Madonna Lisa”, sade han. ”Säg ’buona giornata’ till maestro Leonardo, Mona Lisa.”

”Buona giornata, maestro Leonardo.”

Jag ville avstå från kommissionen, men så tänkte jag, av den där kan jag klämma en bra massa floriner, så jag blir mindre beroende av bankirer.

”Porträttet skall utföras på en träpannå, inte större än så här”, del Giocondo visade med händerna en kvadrat ungefär 80 gånger 55 cm stor. ”Det skall hänga i min matsal, där kommer det passa alldeles utmärkt.”

”Madonna Lisa verkar inte vara alldeles förtjust över detta”, sade jag, betraktande Lisa.

”Det är inte hon som skall betala. Så bry dig inte om det, utan sätt i gång”, beordrade del Giocondo.

29 april 1503. Första sittningen.
Madonna Lisa kom ensam. ”Var vill ni ha mig maestro Leonardo”, undrade hon.

”Här, så att ljusstrålar faller på er framifrån”, svarade jag.

”Är ni säker på er sak?” undrade hon.

Jag vet att jag tänkte, vilken enfaldig kvinna den där är: om jag är säker? Vad tar hon mig för, en nybörjare?

Men efter en stund, fick hennes fråga en ny innebörd. Jag såg klart och tydligt en begynnande mustasch under hennes näsa och en dito skägg på hakan.

Det var inte så att hon glömde raka sig och sminka sig, o nej, det var tvärtom, hon ville, hon var direkt angelägen om, att jag skulle se hennes behåring. Hon ville dela sin och makens hemlighet med mig, hon ville inviga mig i deras livsfarliga kurragömmalek.

Men varför just jag? Vad är det som drev henne att lita på mig? Kan det vara det att det var allmänt känt att jag var en orädd troublemakare som inte så sällan utmanade både ödet och makten?

30 april 1503. Andra sittningen.
Hennes stubb var ännu mer framträdande i dag. Jag försökte pudra över den och så beslutade jag mig, att för att dölja hennes ”missprydande hårväxt”, måla hennes porträtt med en teknik som jag nyligen uppfann, dock aldrig applicerat på något porträtt än: sfumato.

”Vad betyder sfumato?” undrade Madonna Lisa.

”Det är bara en målarteknik. Den går ut på att färgnyanser skall smälta samman utan linjer eller gränser och uppträder som fumo, det vill säga rök”, svarade jag.

”Genialiskt, maestro Leonardo. Stilen, tekniken och innehållet gjutes ihop.”

”Vi skriver anno femtonhundra noll tre, den ’helige’ satan Girolamo Savonarolas aska är sedan fem år tillbaka spridd i Arno, men Medici familjen lever fortfarande i påtvingad exil, vi lever fortfarande i påtvingad republikansk Repubblica Fiorentina, och fritänkare och homosexuella och andra ’avvikare’ lever i påtvingad osynlighet och i olika utklädnader, som på en ständigt pågående maskerad. Det är skam, det är ovärdigt en epok som heter renässansen. Vi är tillbaka i medeltiden.”

1 maj 1503. Tredje sittningen.
Jag har pladdrat alltför mycket bredvid munnen inför Lisa. Att jag aldrig kan hålla tungan i styr, fången bakom tänderna. Jag skulle ha kunnat nå det hur långt som helst om jag inte alltid ville visa att jag tar mig rätt att uttrycka allt vad jag känner. Det kommer sluta med all säkerhet med att jag kommer att tvingas till asyl…

Jag tittade på mitt fickur som jag bara för några dagar sedan fick från en klockmästare från Nürnberg. Dess fodral hade formen av ett litet hönsägg och han undrade om jag kunde dekorera den, när själva urverket ändå var inspirerat av min uppfinning.

Jag smilade. Finns det något här på jorden som jag inte hade tänkt på eller uppfunnit? Jag kommer inte att förvånas över om historien kommer att kalla mig ett universalgeni. Jag kommer inte kunna gömma mina skrifter och skisser i evigheters evighet, eftersom de kommande femtusen generationer kommer att spendera miljontals timmar på att finna dem och tolka dem.

Det känns skönt. Det känns till och med skönare än att ha det bra nu. Det är bara medelmåttor som lever för nuet. Genier lever för historien, för evigheten.

Fickuret påminde mig om att Lisa skulle anlända senast om fem minuter. Jag fick ett infall.

Jag vet att ingen annan skulle våga fullfölja det infallet. Inte om man var frisk i förståndet. Inte om man inte ville sluta sina dagar hängandes på galgen och därefter brännas på bål. Ett universalgeni måste dock våga göra det som ingen annan vågar. Att stegen till evigheten består även av våghalsigheten är knappast något som kan ifrågasättas.

Genom fönstret såg jag Lisa närma sig. Jag sprang i ett avgränsande rum och försiktigt frigjorde jag cirka fem centimeter av mitt yviga lösskägg. Både Lisa och jag steg sedan samtidigt in i min ateljé. Meningen var att hon skulle tolka det så som så att jag liksom inte hade väntat mig att hon redan var där och så försökte jag tafatt klistra fast skägget på dess plats.

Hon log. Varför log hon?

Har hon genomskådat mig? Kände hon på sig, eller till och med visste hon att jag ville bli avslöjad, eller tänkte hon, aha, han är också en av oss.

Jag började måla ”henne” och liksom av en slump, råkade jag avtäcka ett av mina bröst som jag annars alltid hade lindade fast, platta och nära min kropp. Jag kunde klart och tydligt se att ”hon” blev upphetsad. Och det blev jag med.

Konstigt?

Inte alls.

Jag gjorde nämligen ett nytt, ett revolutionerande upptäckt: människan kan bli upphetsad inte bara av erotiska stimuli, utan även av intellektuella.

När Arkimedes i sitt badkar ropat ”Heureka”, ”Jag har funnit (det)”, efter att han kommit på att ett föremål nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan, fick han ett magnifikt, Priaposiskt ståfräs. Inte undra på att det till dags dato pratas om hur han därefter sprang naken genom Syrakusas gator.

Från den stunden gladde Mona Lisa mig med ett leende vars innebörd ingen annan än bara jag och hon var bekanta med.

2 maj 1503. Fjärde och sista sittningen.
”Varför?” frågade Mona.

”Min mor var en ovanligt vacker, ung bondkvinna, som lät sig förföras av Ser Piero, som var notarie i Vinci. Modern var inte bara vacker utan även svekfull och hon rymde från oss barn för att gifta sig med en rikare man än en notarie. Så fadern gifte om sig, först med en sextonårig kvinna och sedan ytterligare en gång med en tjugoårig. Och alla var fertila som kaninhonor. Jag hade således sjutton syskon.

Att vara flicka kändes för mig inte helt idealiskt: jag fick jobba i hemmet och sköta både det ena och det andra. Samtidigt som jag hade talang på nära på allt. Och jag ville nyttja mig av dess talanger. Utveckla dem. Inte bara för min skull, utan hela mänsklighetens skull.

Min far tyckte det samma. Så jag klippte av mitt hår, snärjde mitt bröst, lärde mig gå som en man och gick i läran hos Andrea del Verrocchio, som på den tiden var den ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare. Snart ansågs jag vara ett geni.

År 1476 åtalades jag och tre andra unga män för sodomi, men vi frikändes. Och det var tur det, eftersom i annat fall skulle min förklädnad bli avslöjad och jag kunde ha slutat mina dagar som min medsyster Jeanne d’Arc…”

”Nej, ni kvinnor har det inte alltför lätt”, kommenterade Lisa.

”Nej, inte ni män heller”, sade jag.

När Mona Lisa lämnade mig för sista gången, gav jag henne en teckning, och bad henne att inte visa den för någon. Den skulle finnas bara för henne. Det var en kopia av min Mona Lisa, på vilken jag med blyerts ritat en mustasch och ett pipskägg. Och så skrev jag på den ”Hon är het om häcken”.

Detta är en kulturkrönika, eller kanske mer av en skröna. Analyser och ställningstaganden är skribentens.