Mina första påskminnen

Vi knackade på, vi blev insläppta, vi piskade mjukt med egenhändigt flätade små färgglada piskor bostadens kvinna eller kvinnor, det vill säga frun och hennes eventuella dotter eller döttrar, vi stänkte billig Eau-de-Cologne på dem och för detta fick vi var sitt målat eller på annat vis dekorerat ägg som belöning.

Det var en slovakisk, eller kanske slavisk tradition traderad sedan äggets eller möjligen hönans tillblivelse.

Min mor var andra världskrigets flykting som i detta bostadskomplex för första gången hade ett eget ställe att bo i, och naturligtvis ville hon att hennes enda barn, det vill säga jag, skulle vara det mest välartade.

Det betydde att mitt hår alltid var välklippt och välkammat, med en bena på vänstra sidan av hjässan och dessutom fick mitt hår hållas på plats av ett hårspänne. Måste jag nämna att jag inte var glad i detta?

Men en liten fördel hade det ändå: I vanliga fall, nästan året om, ströddes mitt hår rikligt med DDT, eftersom min mor inte ville att jag skulle få löss som de flesta, möjligen samtliga andra barnen i vårt kvarter hade.

Jag såg för det mesta ut som en minimjölnare som var mitt i arbetet att mala stora säckar säd till mjöl. Fast, uppriktigt sagt, inte många människor märkte det, åtminstone inte de, som liksom jag och min familj, bodde nära en gigantisk cementfabrik.

Runt omkring oss var nämligen allt och alltid grått: gator, träd, hus, soptunnor, katter och människor. Allt förutom vår vardag, som från mitt barnperspektiv ändå kunde anta alla slags färger.

Förutom sliskigt välkammat hår med hårspänne, tvingades jag även bära kortbyxor och tillsammans med dem, vita knästrumpor. Jag upprepar: vita knästrumpor. Kan man finna på en större förnedring av en femårig kille?

Denna omanliga utstyrsel skulle jag underordna mig även om påsken var indränkt i snöregn och var riktigt blåsig och kall, och jag lovar, den kunde ha varit kallare än det kalla krig som pågick mellan det elaka, krigshetsande väst och det fredsälskande sovjetiska öst.

När jag protesterade och lutade mig mot argument att det var för kallt för kortbyxor, drog morsan fram ett par kritvita strumpbyxor i bomull som jag skulle bära, och då fattar var och en att jag hellre frös som en stickmygga som dinerade på en bit blodig grislever som precis höll på att fösas in i ett kylskåp.

När jag tänker på saken i dag, finner jag att mitt kammade hår och mina knäbyxor formade mig som människa. På ont och värre.
Det var det som gjorde att jag alltid ville hävda mig, alltid ville vara bäst eller värst när det värsta ansågs vara det mest beundransvärda, att jag alltid ville vara först, starkast, snabbast och mest kvicktänkt.

Jag kompenserade de yttre bakslagen med en handlingskraft lika påtaglig som El Niños efterverkningar.

Vi pojkar tävlade i vem som kom att äta upp flest påskägg under vår påskrunda och jag kunde pressa i mig tjugoen stycken, några råa, några kokta, beroende på vad som bjöds. Ingen annans mage än min var lika flexibel. Den var som en luftbälg till en medelstor orgel, så det var klart att jag alltid vann.

Och inte bara det. Jag kördes till sjukhus och där, sades det, min mage pumpades så pass grundligt att den skulle kunna användas till en orgelbälg. Jag blev en omtalad hjälte på kuppen och många av mina jämnåriga kamraters största önskan blev att också bli magpumpade.

Lustigt nog, eller snarare olustigt, var det trista faktum att jag blev magpumpad ytterligare en gång och även den här gången under en pågående påskhelg. Vad är det man säger: en gång är ingen gång, två gånger är …

Jag kom till akuten mitt i natten, det var långfredag och jag var klädd i min finaste kostym. Med mig hade jag en portion slovakisk svampgulasch och några svampar som gulaschen var redd på. Jag hade även en svensk svampbok med mig.

”Jag har ätit av de här svamparna”, svamlade jag, ”och de verkar vara ruskigt giftiga enligt den här boken.” Jag slängde boken framför vitrocken på akuten. Den jourhavande tarmskräddaren tittade i boken, sedan på svamparna och konstaterade:

”Nog verkar de vara giftiga alltid. Hur länge sedan var det du åt dem?”
”Jag kastade mig i taxin omedelbart efter att jag ätit dem och här har jag ju inte väntat längre än en och en halv evighet, så det kan inte vara mer än 4 timmar sedan”, fastställde jag anklagande.

”Det här är akuten, du vet. Här kan man få vänta ett tag, man beställer liksom inte tid i förväg”, försökte vitrocken förklara.
”Nej”, svarade jag, för att visa att jag förstod. ”Här beställer man tid i efterväg, när man är liksom hjärndöd och ingenting spelar någon roll längre.”
”Jag förstår om du är lite uppskärrad, det skulle jag också bli om jag visste hur risigt jag låg till. Finns det några andra som har ätit av de här svamparna eller är du ensam om att vara så korkad att du äter först och kollar om det är giftigt sen?”

”Min tjej och hennes syster, men de ville inte komma.”
”Va!? Är de redan i koma?”, frågade akutaren upprört.
”Nej, jag sa; de ville inte komma. Min tjej påstår att det är en dum svensk svampbok som inte kan skilja mellan en kantarell och en atombombsvamp. Hon har käkat sådan svamp sedan hon var en mycket liten spermie, hävdar hon”, förklarade jag. ”Borde vi inte hämta dem?”, undrade jag, då jag blivit lite orolig nu när akutaren sa att jag låg risigt till efter mitt svampintag.

Akutaren log överseende. ”Det här är Sverige, unge man, det är ett fritt land. Här är det inte brottsligt att dö. Det är brottsligt att försöka ta livet av sin partner däremot, så nog skulle jag kunna låta hämta din tjej. Å andra sidan, om hon överlever så överlever nog även du, och då har hon inte gjort något brottsligt. Det är logiskt, inte sant?”

”Glasklart. Jag tror dock att jag håller på att svimma”, framhöll jag med märkbart svag röst.
Han tittade på klockan och sa: ”Som korvspad! Det förundrar mig inte alls. Tiden håller på att rinna ut.”
”Svamp vet du, är ingenting att leka med”, sade han, och jag förstod att han inte var någon värst stor expert på svampar.

Jag har nämligen lekt med svamp som liten och det var en hur trevlig lek som helst. Det var några få år efter andra världskriget och vi barn från vårt stora hus gick ibland tidigt på morgonen till skogen utanför stan med färgkritor och märkte alla svampar vi såg med var och en sitt tecken.

På eftermiddagen samlades vi vid busstationen och gick igenom svampkorgarna som de vuxna hade med sig från sin svampplocknings utflykt. Den som hittade mest av sina märken blev svamp-president. Så visst är svamp något att leka med, men jag var inte här för att lära ut, utan för att räddas från för tidig död.

Jag fick ett plastförkläde ovanpå min festkostym och akutarna stoppade ner en oljeledning i min hals. Den var några nummer för stor för att min mun skulle kännas tillräcklig. Jag tror att de råkade slänga käken ur led på mig och jag kändes som en orm när den håller på att sluka en tvåpucklig kamel. En fullvuxen och välgödd sådan.

”Hur känns det?”, hörde jag någon fråga ett par galaxer bort, men jag brydde mig inte om att svara. Sedan kände jag att de hällde i en vätska som var svart som rysk olja av allt aktivt kol in i en tratt som var tillsluten den ruggigt långa, tjocka ledningen som hade sin början eller möjligen sin ände djupt inne i mig.

De hällde hinkvis i tratten, det vill säga i mig. Jag undrade hur det kom sig att jag inte sprängdes, men jag tänkte på den orgelbälg jag hyste i kroppen och dessutom var det omöjligt att fråga något då jag hade munnen full av den överdimensionerade ledningen.

Sedan spydde jag. Så där sju Niagarafall plus två Njupeskär. Men först efter att jag pinkat på mig fyra Victoriafall och en Hallamölla.

”Bra! Nu ska vi bara göra om det här två-tre gånger, så kommer du att känna dig som född på nytt”, försäkrade medicinmannen och jag trodde honom eftersom jag kände mig som nydöd.

När de var färdiga med mig kom en syster in med en blå nattskjorta där det stod ”Tillhör Landstinget” på bröstet.

Att de skryter med sånt. Skulle jag äga en sån, så skulle jag brodera på den ”Jag svär att den här inte är min!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”, med trettiotre utropstecken efter, för att betona hur lite jag gillar den.

”Här får du en fin nattskjorta”, sa syster som inte var min syster, ”så att du inte smutsar ner våra sängkläder.”
”Kunde jag inte fått den innan ni pumpade in hela Svarta Havet i mig?”, frågade jag lite försiktigt.
”Denna tillhör Landstinget, kära du! Aktivt kol går inte att tvätta bort ens med samtliga tvättmedel som de visar på alla tevekanaler sammanlagt”, svarade styvsyster. Jag var utpumpad och det svartnade för ögonen.

När jag återuppstod, var klockan fem på morgonen och jag rymde från sjukhuset iklädd bara en nattskjorta, Landstingets första och samtidigt senaste, one size fits none-modell.

När jag kom hem låg min tjejs syster avsvimmad på golvet med en flaska hembränt motgift i handen, medan min tjej höll på att skrapa ut resterna från svampgrytan och stoppa dem i sig, antagligen för att förstöra allt bevismaterial.

”Denna svampgulasch var bättre än någonsin, eller vad säger du?” Hon tittade på mig i min Landstingsskjorta och sa ”Samma mundering som min saliga mormor bar när hon mjölkade kor i Slovakien för ungefär femtio år sedan.”

Magpumpning förknippades på vår gård bara med de äldsta pojkarna och naturligtvis även med vuxna, men inte heller de var magpumpade på grund av överdrivet äggintag eller en svampanrättning tillredd på förmodad giftig svamp, utan oftare än ofta på grund av överdrivet alkoholintag.

Påsk scriptum
En minut senare, var jag åter försjunken i mina påskminnen.
Den här gången hade den inte något med ägg att göra, utan med alkohol, som liksom äggen några få år tidigare, förhöjde min status bland pojkar och flickor på min barndoms lekarena.

Vårt gäng fortsatte att knacka dörr och utdela påsksmisk och påsk Eau-de-Cologne. Men eftersom vi nu var äldre, nio, kanske tio år gamla, fick vi välja om vi ville ha ägg eller en nubbe eller två i belöning för våra påskansträngningar.

Jag kan inte minnas någon i vårt gäng som föredrog ägg, och jag själv utvecklade äggallergi bara vid åsynen av denna protein- fett- dioxiner- och PCB-rika vara.

Även det här året vann jag tävlingen om den mest idiotiska konsumtionsmängd, och tro det eller ej, trots det behövde jag inte köras till sjukhuset för magpumpning eller annan minnesvärd åtgärd.

Kanske på grund av att jag spydde. Helt spontant, utan någon annan hjälp än den som alkoholen så generöst bjöd på. Jag kastade upp kaskader som lätt skulle kunna hamna i Guinness rekordbok om denna brydde sig om notering av ett sådant rekord.

Jag spydde från min familjs vardagsrum på femte våningen eftersom jag visste att jag aldrig skulle hinna springa till toan, och vår till påskens ära nytvättade matta ville jag inte spy på eftersom till och med vår katt undvek det.

Hela fasadvägen från femte våningen neråt blev nerspydd och den såg inte alltför bra ut, inte minst på grund av att fasaden var täckt med ett grått betongdammlager och det reagerade synligt missnöjt mot spyor av någon anledning, måhända kemisk sådan.

Vad hände sedan, var det som jag minns mest. En brandbil med en utskjutbar stege som nådde ända till femte våningen blev inkallad och jag blev tvungen att från denna teleskopiska anordning tvätta av hela fasaden, från bottenvåningen till fönstret varifrån jag iscensatte mitt magvätskefyrverkeri.

Jag var tvungen att börja nerifrån och jobbade mig upp eftersom, som en brandman förklarade för mig, på det viset fick jag inte ”den grisaktiga renhållningsgeggan” – det var hans ord – i mitt välkammade hår.

Det lustiga, eller snarare det olustiga, var det minne som plötsligt dök upp när stegen gungade med mig. Det var ett minne av en granne som hoppade från sin balkong på femte våningen. Jag fick flashback med hur hennes sönderslagna kropp för sista gången reste sig från lekplatsens bloddränkta gyttja, som en protest mot hjärnans desperata handling.

Jag var tio år gammal då, det vill säga lika gammal som när hemliga polisen demonstrerade för mig att böcker kan användas till så mycket mer än läsning… Varför hemliga polisen? Eftersom den kallades så, trots att den var allt annat än hemlig. Dess styrka och den fruktan den spred hade sitt fundament i just det faktum att alla visste att den fanns. Ja, vad hände?

Jag minns de hemliga männen som i sina ankellånga skinnrockar kom till vår tvårummare och möblerade om den i jakt på flygblad, som ”imperialisternas” flyg råkat släppa över vårt bostadsområde. Skinnrockarna slängde ut hundratals böcker från våra bokhyllor och ruskade om var och en i tron att allt som stod mellan raderna skulle skakas fram.

Enstaka sidor fastnade i deras ivrigt granskande händer och de kastade upp bladen i luften och lät dem singla ner som stora snöflingor, en påtaglig demonstration av att det kalla kriget inte kände till några andra årstider än vinter.

Det var ingen traumatisk upplevelse egentligen. Det kunde ha varit värre. En granne till oss, till exempel, höll sitt huvud i sin gasugn så länge att en stor bit av gaveln på vårt hus lossnade, och föll till gården, åtföljd av grannens bohag. Jag vill hävda att det såg något värre ut hos grannen efter hans olycka än det såg ut hos oss efter vår. Fast för honom var allt jordiskt egalt.

När jag var färdig med renhållningsstöket där uppe, körde brandbilen bort från fasaden ungefär elva förfärliga meter, och jag uppmanades att hoppa ner i ett utsträckt brandsegel.

Det skulle lära mig en läxa, fick jag höra, och det faktiskt lärde mig: sedan dess hoppar jag alltid och överallt när tillfälle och lämplig utrustning bjuder på det, jag hoppar från tio-, till och med femtonmeters trampoliner, jag hoppar bungyjump från kranar och broar, och jag kastar mig från flygplan, fast då alltid med lämplig fallskärm som jag själv packar ihop.

Detta är en krönika, eller kanske mer av en skröna. Analyser och ställningstaganden är skribentens.