När du sitter i skiten kommer inte SD till undsättning

Pandemin fick vissa att reagera med hat och förakt. De rasistiska attackerna mot asiater ökade dramatiskt. Plötsligt var vissa människor inte längre en del av samhället.

Andra reagerade genom att kliva fram och ta ansvar. Många människor uppvisade ett osjälviskt ansvarstagande och hedervärt mod.

En av de grupper som utsattes för de största riskerna att bli smittade, var människor som arbetade i olika serviceyrken. 

Taxichaufförer, busschaufförer, hemtjänst, boendevårdare och sjuksystrar var några av yrkesgrupperna som utsatte sig för stora risker, genom att ta hand om befolkningens mest grundläggande behov. 

I Stockholm bestod dessa yrkesgrupper till ca 90% av människor med bakgrund från andra länder. 

Det var inte bara yrkesverksamma som utförde hjältedåd, det togs även flera frivilliga och ideella initiativ för att hjälpa människor som var utsatta. Ett sådant initiativ var Järvahjälpen. 

Järvahjälpen mobiliserade vanliga människor som ville göra en insats för andra människor. Syftet var att hjälpa människor som var isolerade och hade svårt att få sina grundläggande behov tillfredsställda. 

Företrädare för verksamheten gick ut och frågade om människor behövde hjälp med att handla eller om det fanns andra saker man kunde göra för att hjälpa människor att få deras vardag att fungera. 

En stor del av de som engagerade sig idéellt i Järvahjälpen, var människor med invandrarbakgrund.

Om man analyserar hur många människor reagerat på det ökade våldet, kan man se att det finns flera likheter med hur människor reagerade på pandemin. 

SD-företrädare har reagerat med att fokusera på människors etnicitet, på samma sätt som vissa valde att göra under pandemin. Andra har valt att betrakta våldet som ett samhällsproblem, som kräver att man uppdaterar hela samhällets insatser.

Precis som under pandemin finns det också människor som klivit fram och frågat om de kan vara behjälpliga. 

Demoniseringen av asiater under pandemin tillförde inte någonting. Den bidrog inte till nya kunskaper eller metoder, den lärde oss inte mer om covid och den förbättrade framförallt inte vår kollektiva beredskap och förmåga.

Tvärtom bidrog den till att splittra, få människor att känna sig exkluderade, samtidigt som delar av befolkningen tillskrevs en kollektiv skuld för saker de inte hade något med att göra. 

Det Sverige som Sverigedemokraterna vill skapa är ett Sverige som präglas av feghet, där människor blir socialt, etniskt eller kulturellt misstänkliggjorda och kollektivt skuldbelagda när det uppstår problem och svårigheter. 

Precis som erfarenheterna under pandemin visar, leder Sverigedemokraternas politik inte till några egentliga lösningar.

På samma sätt som det förakt som blossade upp mot asiater under pandemin bara bidrog till att misstänkliggöra och exkludera vissa grupper, bidrar Sverigedemokraternas fokus på etnicitet inte till att samhället utvecklas på något sätt. 

Det leder inte till inte till nya kunskaper eller metoder, det lär oss inte hur man kan förebygga och förhindra utbredningen av vissa problem och det bidrar inte till bygga de viktiga förmågor vi behöver för att möta morgondagens behov.

Sverigedemokraternas politik representerar inga egentliga lösningar på dagens och morgondagens behov. 

Det vänder sig i magen när man ser hur partiets välgödda elit har gjort en karriär på att bespotta samma människor som tog ansvar under pandemin, medan de själva praktiserade social isolering under välbetalda skattefinansierade former i hemmets sköna vrå.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.