Hur hamnade vi här?

Trumps odrägliga beteende var helt i linje med de fördärvliga strategier som ritats upp av Steve Bannon och hans vänner, som gick ut på att hålla vanliga människor upptagna genom att (som han själv uttryckt sig) ”fylla mediernas kommentarsfält med skit”.

Trump spelade rollen som positivhalarens apa, han höll befolkningen och medierna upptagna, medan han samtidigt skickade familjemedlemmar till andra länder för att upprätta privata affärskontrakt i miljardklassen, i syfte att berika sig själv.

Den villkorade affärsdealen han försökte göra med Ukrainas ledning gällande pengar och livsnödvändig utrustning som Ukraina redan fått godkänt på från senaten, bekräftar att allt Donald gjorde handlade om att gynna hans personliga intressen.

Tittar man på vissa ekonomiska överenskommelser, som Sveriges statsminister och andra regeringsföreträdare gjort med nära vänner, kan man även där hitta vissa paralleller. 

Om Trump var ansvarig för att avleda människor och mediers intresse, spelade Steve Bannon rollen som den bedräglige ideologen och strategen, med en målsättning om att sprida nyliberalismens ideologi globalt. 

Planen kunde ha fungerat om Donald Trump varit mer taktisk och mindre narcissistisk. 

Oturligt nog kunde han inte kontrollera sina begär, de oanständiga härskarteknikerna, hämndlystnaden, behovet av att förolämpa och köra över andra blev till slut för mycket, till och med för många cyniska högerväljare. 

Stormningen av Kapitoleum kanske var det som tillslut bröt förtrollningen. 

Föraktet för etablissemanget hade tagit sig uttryck som var så dramatiska, att de fick många att vakna upp. 

Trumps masker föll ganska tidigt, personligen var jag helt övertygad om att han skulle ryka efter att han hånat en journalist med funktionsvariationer offentligt, men det räckte inte. 

Då blev det också uppenbart hur stor del av den amerikanska högern som präglades av en helt hänsynslös cynism av typen ”Trump kan göra vad han vill, han har mitt fortsätta stöd så länge det gynnar mig ekonomiskt”. Många människor i Sverige betraktade kaoset i den amerikanska politiken med bedrövelse och förvåning.

Oavsett politisk tillhörighet insåg de flesta att bytet från Obama till Trump var ett enormt nerköp. 

Det var svårt att hitta någon som trodde att man skulle uppleva något liknande i ett offentligt politiskt samtal i Sverige.

Vilken svensk politiker skulle kunna uppvisa en sån fullständig brist på anständighet som Trump gav uttryck för? De flesta av oss fick fel.

Vi kanske hade underskattat Sverigedemokraterna och hur starkt behovet av att synas var hos vissa bekräftelsetorskar i sociala medier. 

Sakta men säkert kunde vi se hur sociala medier även i Sverige, fylldes av inlägg som var allt mer avhumaniserande. 

”Den som bryr sig minst vinner”. 

Flera av de som spred denna typ av budskap gjorde det på ett sätt där dyngan blandades med ironi vilket gjorde att de kunde leka rebelliska edgelords med glimten i ögat.

När de sedan blev konfronterade gjorde ironin att de hade en reträttväg. 

Metoden var den leende mobbarens, han som säger att ”allt bara var ett skämt” när han blir konfronterad. Beteendet var uppskattat bland vissa målgrupper. 

Bland priviligierade och i övrigt apolitiska sossehatare, blev avhumaniseringen underhållning. 

Är man tillräckligt priviligierad behöver man inte bry sig särskilt mycket om politik, livet rullar på oavsett.

Många frågor har inte lika allvarstyngda effekter, till skillnad från människor som lever under mindre priviligierade former. Man har råd att ha distans, man behöver inte bli berörd. 

Den stora behållningen för många från denna grupp, var att se ”såssar” och diverse ”godhetssignalerande humanister” bli upprörda. 

Hanif Bali var en av gycklarna. Utan att förminska hans egen agens kan man konstatera att han var perfekt i rollen som en avhumaniserande edgelord.

Han viftade lydigt på svansen och ställde sig på bakbenen inför alla former av belöning och uppmärksamhet.  

Många på vänsterkanten blev upprörda av att se att en av de som spelade rollen som högerns servila tjänare, var en person som själv var rasifierad.

Människor borde inte ha blivit förvånade, de flesta som har kunskaper om mänsklighetens historia känner till att den är full av Hanif Bali’s. 

Gycklarna ersattes senare av personer som Jomshof, som inte ramade in sitt förakt utan gav uttryck för det, helt utan filter. 

När man läser inlägg från nostalgiska högerromantiker i sociala medier, kan man se att det vanligt att de frågar ”hur samhället och det offentliga samtalet kunnat utvecklas på det sätt det gjort”.

Det jag vill säga till dessa personer är att det inte har skett av en slump, samtidigt som jag vill uppmana dem till att testa något de inte verkar ha provat tidigare. Något som kallas för självkritik. 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

    Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga.
Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.
Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:
– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.
Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.