Svordomsskolan – lektion två

Exemplen här nedan är alla hämtade ur riktiga rättegångshandlingar, och alltså ur verkliga livet. Stilla i bänkarna. Nu ringer det in för lektion nummer två.

Skälm!
Om ordet skalk, som vi presenterade i förra lektionen, var det vanligaste skällsordet under 1600-talet var skälm dess ständige följeslagare. De stödjer och hjälper varandra och passar utmärkt bra ihop.

Det nutida uttrycket att vara skälmsk i betydelsen flörtig har även det hunnit bli gammaldags, men på ännu äldre svenska var skälm ett ord ingen skulle ha uppfattat som positivt på något sätt.

En skälm är en svekfull bedragare och förrädare, en ondskefull skurk man varken vill umgås med eller ens möta. Eller bli kallad för. Exemplet här är hämtat från nyländska Ekenäs 1664.

”Carl Henriksson tog en klunk öl och pekade sedan på borgmästaren. Du har tagit pengar från mig och inte lämnat kvittens, sa han. Så brukar skälmar göra. När alla tystnade fortsatte han: Du är inget annat än en skälm och gör vad en skälm skulle gjort.”

Sant är att en hel del förolämpningar ser dagens ljus i sällskap med ett stop öl eller två, en sak som förklarar varför ett enkelt besök på krogen som här kunde sluta inför rådhusrätten.

Trappesopare!
Att ha renhållningsarbete till yrke har aldrig stått särskilt högt på statusskalan, och ändå skulle världen se hemsk ut om ingen ville syssla med sådana saker. Nu vänder vi oss till Vendel på nytt för att få veta hur man bör använda uttrycket trappesopare.

”Anders Skomakare satte ner ölstopet och vände sig till Olof Jonsson. Du är föga för en karl, en trappesopare är vad du är, sa han, och alla skrattade.”

Att det inte var lika roligt inför tingsrätten är en sak som inte hör hit.

Sugga!
Vissa djur har haft sämre rykte än andra, hund var ett och svin i alla dess former ett annat.

Att just dessa två sågs som speciellt lågt stående berodde på deras kända vana att äta avföring, både sin egen och andras, även människors, och att kalla någon för svin eller hund fick naturligtvis dem som hörde förolämpningen att associera till dessa djurs mindre tilltalande matvanor.

Från uppländska Vendel kommer två kvinnor från 1619 och visar hur uttrycket bäst används.

”När Anna Matsdotter såg hustru Valborg på gatan stannade hon och ropade: Din gamla sugga, din suggerumpa!”

Ordet rumpa betydde på 1600-talet inte vad vi menar med det, i stället betydde det svans. Anna kallade alltså Valborg för gris-svans, bland annat.

Ytterligare en dimension fick förolämpningen genom att Anna, som var ogift och troligen betydligt yngre, inte visade hustru Valborg den respekt hon med ålderns rätt och med den statushöjning hon som gift kvinna kunde kräva. Två smällar i en med andra ord.

Horborgmästare!
Att köpa eller sälja sexuella tjänster sägs ha förekommit sedan tidernas begynnelse, och lika länge har det ansetts klandervärt. Att antyda, eller ännu hellre säga rent ut, att någon gjorde detta var, och är ju ännu, en grov och elak skymf.

Här får vi tips på ett uppfinningsrikt sätt att skapa en ny och mustig förolämpning hämtad från Helsingfors 1638.

”Visst har vi en borgmästare, sa långe Anders och snörpte på munnen. En riktig horborgmästare.”

Oftast var det kvinnor som blev kallade för horor, men långt ifrån alltid, och en torsk hette på 1600-talet horkarl medan en hallick hette horevärd. Hor kallades det också att ligga med någon som var gift med någon annan än dig, dubbelt hor om du själv dessutom var gift.

Efter ett tillägg till lagen 1608 kunde horeri, som det kallades, till och med ge dödsstraff. Om ingen av de bägge var gifta kallades det lönskaläge, men var ändå förbjudet.

Svinhund!
En svinhund är en så kallad kombinationsförolämpning, två förnedrande ord ihopsatta till ett, och anledningen till att just svin och hundar inte alltid hade det bästa rykte berättades om i samband med ordet sugga.

Förolämpningen svinhund förekommer även på tyska, en så kallad Schweinhund, och troligen är det från dessa kreativa människor vi importerat den, ett kulturutbyte av det mer folkliga och kraftfulla slaget. I Ekenäs visste de att använda ordet svinhund redan 1664, snart gör du det också.

”Johan Andersson reste sig upp och skrek tvärs över bordet: Din svinhund. Du borde tacka mig för att jag ens låter dig komma hit!”

Naturligtvis går det att stoppa in ordet svinhund både lite här och där i dagligt tal, och exemplet ovan är valt helt på måfå och på intet sätt avsett som någon riktlinje.

Padda!
En padda var under tidigmodern tid inte bara ett vårtigt groddjur, utan betydde dessutom en dum, ful och klumpig person, djurets egenskaper överförda på människan alltså. Ett kräk helt enkelt.

Ibland kallades en padda för en pafsa, och även detta fungerar utmärkt som förolämpning. Här kommer ett exempel från sörmländska Villåttinge 1596 på hur man kan använda ordet padda.

”Per tittade på Jon och sa surt: Jag vet väl att det inte spelar någon roll vad jag säger. Jag måste alltid vara en padda för dig. Jon blev arg. Jag har aldrig kallat dig en padda, men vill du vara en padda så bli en padda, svarade han.”

Precis som med alla andra förolämpningar fungerar det även utmärkt att bara ropa ut det: Din gamla padda!

Stympare!
Ordet stympare betydde på 1600-talet oftast inte vad vi skulle mena med samma sak, utan en människa som var inkompetent eller oduglig. Det sista en hantverkare eller ämbetsman, eller för den delen någon överhuvudtaget, ville höra var att han var en stympare.

Ibland fick de det ändå, och kanske var det till och med sant vissa gånger. Hur använder man ordet stympare i dagligt tal? Vi tar oss till Vadstena och året 1579 för att få veta.

”Skolmästaren tog ett steg fram och hytte med näven. Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra, sa han så högt att alla rådmännen stelnade till, sedan fortsatte han ännu högre: Hundsfotter, stympare, paddor!”

Såväl hundsfott som padda är gamla bekanta vid det här laget, och anledningen till skolmästarens ilska var att rådet hade förebrått honom att han tagit lagen i egna händer när han lät gripa och piska en man som hotat hans elever, ett agerande han i egenskap av lärare ansåg sig ha rätt till. Trots sitt språk och sin bristande behärskning verkar han i varje fall ha månat om sina elever.

Rävahjärta!
Räven är ett gulligt djur som springer runt och ser söt ut i till exempel Saltkråkanfilmer. Den har också sedan länge rykte om sig att vara bakslug och illistig, ständigt med en, om uttrycket tillåts, räv bakom örat, och det är i den betydelsen den oftast förekommer i 15- och 1600-talsspråket.

Hur får man bäst till en lättbegriplig mening med ordet rävahjärta? Det visste man i Södertälje 1639, vilket påkallar ett besök.

”Mäster Anders satt och pratade med sina vänner när dörren öppnades och Johan Olofsson kom in. Några anser att du har ett rävahjärta, sa han vänd till mäster Anders. Vi har nog alla lite av den varan, svarade mäster Anders lugnt, men Johan Olofsson höjde rösten och fortsatte: Du är en skälm och en äreförgätare och har ett rävahjärta, sa jag.”

Äran var som sagt viktig på 1600-talet, och en äreförgätare hade väldigt lite av den varan som man kan förstå. Skälm har vi ju redan lärt oss, så här har vi ytterligare ett vackert exempel på hur mycket mer målande en förolämpning kan bli om den samtidigt kombineras med en annan.

Korvknekt!
Korv betydde samma sak på 1600-talet som det gör idag, och samtidigt var det ett skällsord, ett som var speciellt reserverat för myndighetspersoner, till exempel stadens vakter, tullare eller lägre tjänstemän, de så kallade kämnärerna.

Hur det kommit att bli ett skällsord är ett av svenska språkets mysterier, men det kan ha att göra med en man vid namn Hans Nilsson, befallningsman på Vaxholms fästning. Han var den som i Stockholm 1622 skulle införa den mycket impopulära lilla tullen.

Till vardags drev han ett värdshus, och detta gjorde att han efter att den illa omtyckta tullen börjat tillämpas fick öknamnet Korv-Hans. Och blev jagad genom staden.

Så blev korven alltså förvandlad från en älskad matvara till en förolämpning som sedan överfördes på andra lägre, och någon gång även högre myndighetspersoner. Såklart vi vill veta hur man skäller på folk med ordet korv och därför går färden till Stockholm år 1626.

”Anders Tomasson och Mats Matsson tittade upp när dörren öppnades. Det var skattmasen Staffan Rolofsson som kom in, och Mats hälsade honom med sitt ölstop, en sak som gjorde Anders arg. Varför skålar du med den korvknekten, frågade han och fortsatte sedan på finska: Joudu hevon vittuun.”

Korv-Hans värdshus hette Solen och låg på Benickebrinken i Stockholm. Vad alla andra kallade honom vet vi, själv kallade han sig för Hans Nilsson Benicke, men hans popularitet tog tvärt slut med lilla tullens införande 1622.

Att just han blev föremål för den folkliga vreden beror på att tullintäkterna på den tiden arrenderades ut, och Hans Nilsson alltså var den som förpliktat sig att i huvudstaden driva in dem.

Det finska uttrycket Anders Tomasson använde är inte heller riktigt trevligt och har med hästars fortplantning att göra, mer behöver inte sägas. ”Joda häffwu wittu” stavas det på 1600-talsvis.

Trollpacka!
Att uttryck som trollpacka, trollkona eller trollkarl ansågs som en förolämpning är ju inte så konstigt. Visst förekom scentrolleri som idag, men detta kallades gyckleri och försiggick på marknader och torg.

Äkta trolleri utövades i maskopi med mörkrets makter och fan själv, och även om långt ifrån alla människor ens på 1600-talet trodde på häxeri uteslöt man det oftast inte heller, inte ens i lagen som jämställde att trolla någon till döds med giftmord, den lömskaste mordmetoden som alltid gav strängast straff.

Tvärtom mot vad man kanske kunde tro var det ganska svårt att bli dömd som trollpacka eller trollkarl, helt enkelt därför att det även på 1600-talet krävdes bevis, en sak som ju inte är helt lätt att skaffa fram i ett sådant fall.

Inte förrän samhällsklimatet ändrades radikalt under slutet av århundradet så att man därför sänkte beviskraven började ett större antal människor dömas, och även avrättas, för trolldom. Ett fint exempel på hur man använde ordet trollpacka i dagligt tal hittar vi i Stockholm 1616.

”Hans Dross tittade in i rummet där Karin stod. Var är min dräng, frågade han, och Karin svarade på skämt: Han låg här på taket i natt. Din trollpacka och täva, om jag ser att du gömmer honom ska hugga dig, skrek Hans. Just då kom Mårten Andersson in och bad Hans gå därifrån, men han fick bara till svar: Vad är du för en? Är du bödel här? Och sedan kallade han honom både halvbödel och helbödel och rackare.”

Här har slagits många flugor i ett slag. Dels kom äntligen den fina frasen ”Vad är du för en?” till användning, dessutom återknöts bekantskapen med ordet bödel i flera intressanta varianter, och naturligtvis trollpacka.

En rackare var bödelns dräng, och ordet täva betyder tik, vilket även kan kallas hynda, ett skällsord som ännu används i engelsktalande länder.

Slamsäck!
Kanske skulle de flesta idag bli förvånade snarare än arga om någon kallade dem för en säck, men för fyrahundra år sedan var det en svår förolämpning. Exakt hur det kom att bli ett skällsord tvistas det om med mer eller mindre långsökta teorier som att en säck är ett löst oformligt kärl man kan fylla med vad som helst, till och med skräp och skit.

Klart är i alla fall att det var få som ville bli kallade säck. Slamsäck är en variant, skamsäck har vi redan mött, sysäck är en annan, en som kan ha gett upphov till uttrycket sinkabirum vilket under 1600-talet ofta skrevs siskaburen eller ibland sysäckburen.

Ett annat uttryck är pepparsäck, ett fyndigt och förnedrande namn på handelsmän. I Vadstena kunde de 1601 uttrycka sig med finess i de flesta sammanhang. Eller vad sägs om detta smakprov?

”Måns Persson kom in i rummet där Nils Jönssons hustru låg. Han såg på henne ett par sekunder innan han öppnade munnen. Din slamsäck, du är ingenting annat än en sysäck, väste han.”

Med detta var dagens lektion avslutad i svordomsskolan, men se inte dystra ut, magistern återkommer med ytterligare en omgång förolämpande utbildning. Gå nu ut och prova de nygamla uttrycken.

Av Petter Inedahl

Petters första svordomslektion finns att ta del av här.