Idag är det Fotens dag

Men det måste ändå fastslås att Alla hjärtans dag är lite viktigare än Geléhallonens dag, eftersom annars skulle The Beatles aldrig sjunga ”All you need is love, love is all you need”, utan då skulle de sjunga ”I Want Candy”. Fast det sjöng The Strangelove två år tidigare till den omisskännliga Bo Diddley-beaten.

I dag, alltså den 18 februari är utnämnd till Fotens dag, och här kommer mitt bidrag till dess åminnelse.

Fotens dag är jätteviktig. Den, liksom skoförsäljare och ortopeder, uppmanar oss att sätta ned foten.

Min ledighet mellan jul och nyår hade jag tänkt använda till att besöka några gamla vänner som hjälpt mig under den första besvärliga tiden i Sverige. Nu var jag på väg till Alvar – jag hade tänkt ta dem i alfabetisk ordning.

Sedan skulle jag gå hem till David och Disa, medan jag däremot inte hade en B eller en C att gå till.

Jag hade inte avtalat tid med någon, om inte en var hemma, fanns det alltid någon annan, och förresten kan man alltid få nya vänner.

Snön hade ännu inte börjat falla. Väl framme vid Alvars fönster tittade jag oblygt in, och fick se honom gå omkring och plocka ner saker från hyllor, ta dem i handen och värdera dem som vore han på auktion hos sig själv. Jag ringde på och steg in.

”Eva”, hörde jag Alvar ropa inifrån rummet. En stor väska stod i hallen. Jag förstod precis: Alvar väntar på en kvinna han ska flytta ihop med.

Alvar bjöd på glögg i ölmuggar. Alla vinglas låg i den andra väskan han var i färd med att packa. Eva hade lämnat honom, jag hade hamnat i deras bodelning. Alvar var mycket nere. Jag förstod att en bit av honom själv följde med varje sak han la ner i väskan.

”Jag klarar det inte”, sa han gång på gång. ”Jag klarar det bara inte.”

Jag hade trott att jag skulle bli överflödig, men det skulle visa sig bli tvärtom. Min erfarenhet har lärt mig att med passande övning kan man klara av sådana förluster och värre.

Men det kunde jag ju inte säga direkt. I stället sa jag:

”När jag gick i skolan försökte en gång min lärare, en omvänd präst, åskådliggöra begreppet mirakel för eleverna, som i mitt land enbart fick profan undervisning.
’Vad skulle du kalla det om någon kastade ner dig från ett högt torn och du klarar dig utan skador?’ frågade han en i klassen.
’Slump’, blev svaret.
’Ja men om det skulle hända en gång till?’
’Tur.’
’Men tredje gången?’
’Då är det träning!’”

Alvar stod och höll en stor utsirad Orreforsvas i händerna. Han frågade mig om jag ville ha den. ”Jag har faktiskt gett rätt mycket för den en gång”, tillade han. Jag svarade indirekt.

”När jag blev 13 år fick jag en känsla av att Natalia började titta lite snett på mig för att hon aldrig fick en blomma av mig. Hon var lite äldre än jag och vi hade sällskapat i fyra år. Jag sålde farfars guldklocka, till och med det svarta fodralet den låg i, och i stans största blomsterhandel, valde jag ut den flottaste uppsättningen jag kunde se, och gick med den genom stan till min älskade. När jag överlämnade kransen, på vars banderoll det stod SOV SÖTT med det handskrivna tillägget NATALIA, gjorde det ett djupt intryck på henne.”

”Jag kan se henne framför mig.” Alvar gick med handen längs bokryggarna: ”Så många ord.”

Jag tog några nötter och nötknäpparen och fortsatte: ”Jag gick ner till vår kvartersbutik och frågade föreståndaren, gamle herr Prim, hur det kom sig att han tänkte så skarpt.

”Jo, det beror på att jag äter huvuden av sur fisk.”

Jag bad honom slå in tio stycken. Då jag strax därefter reklamerade varan som oätlig och påpekade att jag fått betala samma pris som för hela fisken, svarade han: ”Hur många har du ätit?”

”En.”

”Där ser du, du har redan börjat tänka bättre!” Herr Prim gav mig tillbaka pengarna och kastade resten av fiskhuvudena åt katten. Tyvärr kan herr Prim själv inte längre förmedla sina uppbyggliga lektioner.

Alvar gick och värmde på glöggen.

”God glögg”, sa jag. ”Fin tradition”.

”I dag spädde jag på lite extra. ’Nazarevandra’”, sa han i tron att det var på mitt språk.

”Lär inte svenska statskyrkan ut att Kristi blod, symboliseras av glöggen, där russinen är de röda blodkropparna och mandeln de vita?” undrade jag.

”Det vet jag faktiskt inte. Innebörden är helt begriplig bara för den som är direkt inblandad”, svarade Alvar.

Jag provade med att pressa en apelsin i glöggen: ”I våra trakter brukar man äta karp till julen. Familjens barn köper den levande av gatuförsäljare. När pappa från fönstret fem trappor upp såg mig komma med den, gastade han: ’Jag ska döda’n’”

”Vad har du nu ställt till med”, ropade änkan Prim från piskstället, skall jag gå med dig upp?”

Jag höll karpen och pappa slog den i huvudet med brevpressen, varvid jag for i väg i ett hörn av köket. Grannarna som hört pappas ”HAN ÄR DÖD, HJÄLP POJKEN!”, fick i stället hjälpa honom att jaga katten, som nappat åt sig den för evigt livlöse karpen. Ingen kunde laga karp som pappa.

Alvar matade sina akvariefiskar. ”De här tänker jag i varje fall behålla. Man måste ha nån att prata med”, försökte han rycka upp sig med ett skämt.

”En annan jul tillbringade jag utanför familjekretsen. Av dem som samlats för att fira jul där hade en tjänat Hitler, en tjänat Gud, en hade inte tjänat staten nog, och en hade tjänat bara sina egna syften.

”Och vad hade du bland dem att göra”, frågade Alvar.

”Jag ville inte hålla mig inom givna gränser.”

På den finkan var prästmobbning det vanligaste sättet att döda tristessen. Instängdhetens tryck ökades då julen närmade sig. Den ende som behöll sin sinnesfrid var prästen. Den flitige gudstjänaren satt lugnt, målade julkrubbor och flätade halmänglar.

På julaftonen knäböjde han på cellgolvet och läste en bön. Den själstyrka han utstrålade gjorde starkt intryck. Vi kände oss inte utanför, trots att ingen av oss var troende.

Då slogs dörren upp, fångvaktare med hundar klampade in, förstörde våra julprydnader och förde bort prästen. Vi blev alla mycket upprörda.

Oväntat nog var det Povel som tidigare företrätt den officiella regimens inställning till dogmen, som nu försvarade honom mest hetlevrat. Julen blev en av de finaste jag upplevt. Saknaden av prästen förenade oss i en paradoxal solidaritet.

Alvar plockade ut kort ur ett fotoalbum och lade dem i ett stort kuvert. Det var en rad festliga bilder av Eva med släktingar och kompisar.

”Och här är bilderna av Eva och mig.” Han våndades. ”Vad var det som fattades? Om vi skulle ha skaffat barn… Jo, det här är en rolig bild faktiskt.”

”En bild med en sån färgskala måste vara gjord i mitt land”, konstaterade jag.

”Ja det var den här gamle mannen vi träffade, som skickat fotot. Förresten träffades Eva och jag där också första gången. Hon var på semester liksom jag. Han berättade en historia av nåt slag, och alla i ölstugan hjälpte till att spela upp den för att hjälpa oss att förstå. Vi begrep inte allt, det var visst nåt med en fot eller så, men vi kände oss ändå helt inne i deras krets.”

Det började skymma på. Alvar hämtade ett ljus, och jag tände det:

”Under naziockupationen tjänstgjorde farfar på en liten station som perrongvakt”, berättade jag. I öster kunde man redan höra de ryska kanonerna dåna som kyrkklockor. Några tyskar på reträtt stannade vid stationen och gjorde en kontrollrazzia. De grep farfar, slet av honom hans röda armbindel och ville arkebusera honom på platsen.
Tre av hans arbetskamrater rusade till undsättning. De förklarade att den röda bindeln angav farfars befattning. De nervösa tyskarna gav sig inte tid att försöka förstå dem, utan grep och arkebuserade alla fyra. För att statuera ett exempel, lät befälhavaren lemlästa kropparna och sprida ut likdelarna på byns gator. Några dagar senare var kriget slut. Hela byn försökte hjälpa de avrättades familjer att samla ihop de kringspridda lemmarna och pussla ihop dem. Hur det nu kom sig, fick man bara ihop sju ben.”

”Vems ben saknades? undrade Alvar.

”Snart spred sig en legend om ett ben som gick omkring för sig själv och sparkade ut alla inkräktare ur byn. Så blev farfar odödlig,” klargjorde jag.

Alvar gick igenom sakerna i väskan en sista gång för att se efter att allt kommit med.

Jag föreslog honom att omvärdera sitt urval. En del saker var han egentligen säkert fäst vid.

”Men om jag har dem kvar här, kommer de bara att påminna mig om Eva!”

Jag sa att han misstog sig, om han trodde att han kunde skapa sig en miljö av saker som inte hade ett förflutet. ”Tingens innebörd är inte fixerad för alltid. Tiden förändrar och kompletterar den. Kruxet är att kunna tyda tiden.”

Det var strax efter kriget, fortsatte jag. Vi som var barn gick ibland tidigt på morgonen till skogen utanför stan med bläckpennor och märkte alla svampar vi såg med var och en sitt tecken. På eftermiddagen samlades vi vid busstationen och gick igenom svampkorgarna som de vuxna hade med sig från sin söndagsutflykt. Den som hittade mest av sina märken blev svamp-president.”

”Och blev alla märkta svampar plockade”, förhörde Alvar.

”Nej, en del blev ju kvar i skogen, och det fanns också svampar utan några märken alls. Vi brukade säga att det var farfars ben som spelat oss ett spratt.”

Det hade blivit kväll. Jag gick ut i mörkret. Snön hade slutat falla. Genom det upplysta fönstret såg jag Alvar plocka upp saker ur en väska, vända dem i handen och ställa upp dem på hyllor – mina berättelser måste ha lämnat tydliga fotavtryck.

På väg till David och Disa började jag transformera Alvars situation till en berättelse, som jag förlade till mitt hemland.

Detta är en krönika. Eller en skröna, om man så vill. Analyser och ställningstaganden är skribentens.