Svordomsskolan – lektion ett

Om vi idag mest använder förolämpningar med anspelning på mörkrets furste och hans hemvist hade man förr i tiden betydligt mer fantasi och visade många gånger en imponerande kreativitet när det gällde vad som på den tidens språk kallades snubbor, hårda ord, bannskap och svärjande.

Författaren av dessa rader har gjort jobbet åt dig. Släng de gamla domböckerna, för här kommer en praktisk ordlista med de vanligaste, och även några av de ovanligaste, förolämpningarna från förr.

Nummer ett på topplistan över fraser att starta bråk med under 1600-talet var: Vad är du för en? Den som vill kan gärna lägga till ett föraktfullt: Vem tjänar du? Öppet antydande att det knappast var någon mer hedervärd person.

Den som enbart ville ha ett slagsmål behövde dock strängt taget inte engagera sig i några språkliga dueller, det räckte gott med att dra sin värja, springa ner för gatan och skrika ”du ska få skam!” Förr eller senare mötte du alltid någon som var redo att anta utmaningen.

Kyss hästeräder! Ett räder är ett annat ord för det manliga könsorganet. Att be någon att kyssa rädret på ett djur var naturligtvis värre än att kyssa motsvarande kroppsdel på en människa. För att det ska bli lättare att förstå förflyttar vi oss till Enköping 1589 för ett praktiskt exempel.

”På Munkegatan fick Erik Pärsson syn på Filip Rådman och ropade till honom: Din fyllepåse! Och sedan bad han honom kyssa ett hästeräder.”

Fyllepåse får vi som bonusord, och vad det betyder? Tja, idag hade vi förmodligen sagt någonting i stil med: Ditt gamla fyllo.

Hundsfott! Hunden var ett omtyckt sällskapsdjur på 1600-talet precis som idag, men den var också ett ofta använt skällsord då den ansågs oren av anledningar vi ska återkomma till.

Vad resten av ordet hundsfott betyder förbjuder blygsamheten att berätta, bara att det heter cunnus på latin. Vill man vara ännu tydligare skulle man kunna säga att det är den kvinnliga motsvarigheten till det nyss presenterade ordet räder.

Hundsfott är en bra förolämpning då den är dubbel. Först hund, som ingen ville bli kallad för på 1600-talet och sedan nästa ord som ingen vill bli kallad för ens idag. Här kommer ett praktiskt exempel på hur man använder det hämtat från Helsingfors 1639.

”Per Tomasson kom in i rummet och bad om lite torkat kött, men Hans Jacobsson och de andra sa nej. Vad för hundsfotter och paddor är ni, ropade Per då, och sedan ville han ha dem ut på gatan för att slåss: Kom ut på gatan ni hundsfotter!”

Som bonus bjuds det på extraförolämpningen paddor, en svordom det ska berättas mer om inom kort.

Bödel! Att bödeln inte var någon populär person är lätt att förstå, och inte var det ett dugg roligare att bli kallad för bödel även om du inte var någon. Ville man göra någon riktigt arg kunde man säga, ja det räckte oftast med att antyda, att han varit en bödel. Eller hans bror eller pappa.

Förolämpade man en kvinna gick det utmärkt att säga att hon hade varit gift med en bödel, eller att någon i hennes släkt var en. Här kommer ett fint och nytänkande sätt att använda ordet hämtat från Gävle 1636.

”Hans Honung vände sig till Per Jacobsson och sa: Din djävul. Du då, svarade Per, du är allt en vacker man som är bukbror med bödeln.”

Bukbror kallas ibland även för buksvåger, men djävul var faktiskt inte alls lika vanligt som skällsord under 1600-talet trots att det idag är mer eller mindre standard. Att verkligen bli bukbror med bödeln skulle varit höjden av förnedring och skämt ut hela släkten.

Jute! På 1600-talet var man extremt mån om sin ära och heder. Ofta var det den fattiges enda kapital som han eller hon naturligtvis inte ville bli av med, och även bland grevar och grevinnor hörde hedern till det mest ömtåliga, oavsett av hur det i verkligheten stod till med den saken.

Att bli kallad lömsk och falsk var otroligt mycket hårdare och värre dåförtiden än vad vi idag skulle tycka, och bland det lömskaste och falskaste man visste i Sverige-Finland var danskar, en sak som naturligtvis hade att göra med de många krig, blodbad, överfall och intriger som under åtskilliga hundra år präglat vår gemensamma historia.

Danskar kallades i dagligt tal för jutar efter Jutland, idag Jylland, det största danska landskapet som för övrigt heter Jutland och Jütland än idag på de engelska och tyska språken. Här kommer ett exempel från 1524 taget från Stockholm så att du kan lära dig att använda ordet jute på ett rätt och riktigt sätt.

”Samma dag stod Nils Jönsson för rätten och klagade att Anders kämnär sagt att han hade en jute uti sig och bad honom bevisa det eller stå sin rätt.”

Detta hade kunnat bli dyrt för Anders, men efter att han bett om förlåtelse och inför rätten erkänt att han inte visste någonting illa om Nils förlikades de utan att rådhusrätten behövde fälla någon dom.

Att man i detta annars solklara fall helst inte ville döma berodde naturligtvis på att Anders i sin egenskap av kämnär, stadstjänare, var anställd av staden och alltså direkt underställd rådet som då mer eller mindre skulle tvingats döma sig själva.

Att skälla någon kallades att bruka sin onyttiga mun, och de böter som då krävdes ut kallades i äldre tider för läppegäld, ett ord som slår huvudet på spiken när det gäller att förklara exakt vad det handlar om.

Kräkla! En kräkla är inte bara en biskopsstav. För fyrahundra år sedan var det även ett verb. Ett som betydde att gnata och gräla och käfta emot. En kräkla kallades en person som ställer till krakel i tid och otid.

Ingen gillade en kräkla, och inte heller gillade någon att bli kallad för detta. Även om det var sant. Så här använder du ordet kräkla som förolämpning, exemplet är från Strängnäs och året är 1595.

”Lasse Eriksson tittade på borgmästaren. Så ofta jag ska ha någonting av dig så kräklar du emot, och du är inte bara en kräkla, utan en visp också, sa han och knäppte med fingrarna framför hans näsa.”

En visp var naturligtvis en visp redan på Lasse Erikssons tid, men visp kunde också betyda någon som är lättsinnig och ombytlig, en person som säger en sak ena dagen och någonting annat den nästa. En man inte kan lita på helt enkelt.

Att knäppa någon för näsan var självfallet väldigt respektlöst och en gest man kunde ta till för att visa hur lite aktning man hade för den man talade med. Bäst fungerade det när även andra såg och hörde och kunde hånflina.

Tjuv! Såklart ingen vill bli kallad för tjuv, inte ens idag. Men på 1600-talet var det en betydligt mycket värre anklagelse. Heder och ära sattes på spel om tillräckligt många trodde på det, och 1600-talets samhälle var i mångt och mycket ett hederssamhälle.

Få ville umgås med en tjuv då deras egen heder i så fall i sin tur blir tveksam. Det var dessutom en farlig anklagelse då en verklig tjuv som stal för tillräckligt stora belopp riskerade dödsstraff. 1600-talet var inte något slit- och slängsamhälle, utan även vardagsföremål var tillverkade för att hålla och följaktligen dyra.

Det tjuven tog när han gjorde inbrott var oftast inte pengar, det hade få människor liggande, utan dina finaste kläder och din alldeles nya järn- eller kopparkittel som det tagit dig många månader eller till och med år att spara ihop till och som var hemmets stolthet.

Tjuv var en av de vanligaste förolämpningarna under tidigmodern tid. I Gävle 1637 kan vi lära oss hur man skäller någon för tjuv på det rätta mustiga sättet.

”Erik Jonssons hustru pekade på Erik Andersson och skrek: Din lögnare, bedragare och tjuv! Det ljuger du din gårtjuv och en get-tjuv är du tillika, svarade Erik.”

En gårtjuv är precis som det låter en kringresande tjuv som tar sig in i den ena gården efter den andra för att stjäla. Ord som lögnare och bedragare passar fint in för att göra det hela lite kryddigare, och get-tjuv är ett rent genidrag då anklagelsen naturligtvis verkar betydligt mer trovärdig om man kan nämna det tjuven skulle stulit. En get var hårdvaluta, inte bara i Gävle.

Fogdekyssa! Fogden var en representant för myndigheterna, men precis som få tycker om en person som ställer sig in och lismar för överheten ansåg man även på 1600-talet att den sortens fjäskande var omoraliskt och dessutom att nedvärdera sig själv och sin ömtåliga ära.

Ändå fanns det folk som gjorde det, precis som nu. Ordet fogdekyssa är en målande beskrivning av hur en sådan person bär sig åt. Vi förflyttar oss till Helsingfors och året 1623 och lär oss hur man använder uttrycket fogdekyssa.

”När Olof Hansson fick se Per Olofsson på gatan petade han på honom med sitt spö och ropade: Du fogdekyssa, du gav min far mer vin än din husbonde. Då vände sig Per till sin tjänare och sa: Gå och slå honom på munnen min gosse. Och det gjorde han.”

Att dricka öl och vin var en sport på 1600-talet, och den som först ramlade under bordet hade förlorat, därför tyckte såklart Olof att det var allvarligt att Per hade fuskat i dryckestävlingen genom att hälla upp mer i Olofs pappas bägare än vad han gjorde i sin husbondes. Och som vi ser kunde även en tjänare i sin tur ha en tjänare.

Smöraskeslickare! Uttrycket att smöra för någon behöver nog ingen förklaring, men det här en lite grövre variant, en korsning mellan att smöra och att rövslicka, inte helt långt ifrån uttryck som fogdekyssa. Vi tar med oss även det underbara ordet fogdekyssa och tittar på hur det lät i uppländska Vendel 1633:

”Pelle Persson tittade länge på Erik Profoss. Du fogdekyssa och smöraskeslickare, sa han sedan föraktfullt.”

Skällsord kallades ofta också okvädningsord, och det var precis vad Pelle Persson fick böta för efter att ha talat så här. En mycket stor andel av de mål som hamnade inför rätta under 1600-talet var mål rörande äran, och man kunde till och med bli dömd att offentligen mista sin ära.

Vid sådana tillfällen skrevs ditt namn på ett papper som sedan bödeln spikade fast på kåken, den påle eller pelare som stod på torget och användes för att hudstryka missdådare. Att hitta någons namn på det stället var en varning till alla som möjligen övervägt affärer eller umgänge med denna person.

Ett av de mest kända exemplen är poeten Lars Wivallius som under falskt namn lyckats bli gift med en adelskvinna och vars namn av Stockholms bödel spikades fast vid kåken på Stortorget i april 1633.

”Ty erkännes och dömes Lars Wivallius för sådant sitt svek till en uppenbar bedragare och oärlig person och hans namn att naglas vid kåken, och sådant med rätta”, noterar skrivaren upprört i protokollet.

Asätare! Ett as är egentligen ett självdött djur och att äta ett sådant är naturligtvis inte alls trevligt, men under krig, missväxtår och svält hände det säkert många gånger att man gjorde det ändå.

Att kalla någon för asätare är då ett sätt att säga att man pratar om ett äckel och dessutom antyder man att han eller hon är en utfattig stackare, en sak som heller aldrig har setts som någonting eftersträvansvärt. I uppländska Vendel får vi 1615 veta hur uttrycket asätare ska användas i konversation.

”Hans Abrahamsson pekade på sin granne Brita Olofsdotter, och sa: Din asätare! Brita svarade snabbt: Om jag är en asätare är du en föllefitta!”

Vad det var Brita kallade Hans avstås från att kommentera, men det heter ungefär samma sak än idag även om man inte så ofta använder det som skällsord eller ens i dagligt tal.

Ormsalterska! En ormsaltare, eller ormsalterska om det är en kvinna, är en elak och bedräglig person, men hur det märkliga uttrycket uppstått vet inte ens språkforskarna. Möjligen kan det anspela på någon som verkligen saltar in ormar, kanske för att äta dem eller använda dem i någon sorts obehaglig magisk ritual.

I uppländska Vendel 1623 visste de att använda uttrycket ormsalterska på rätt sätt. Jo, det var som sagts inte det enda uttrycket de visste att använda i Vendel som verkar ha varit en mycket intressant och lärorik plats att bo på under 1600-talet.

”Då kom Lars Lifstensson in genom dörren och gick fram till hustru Anna. Du är en ormesalterska och en skamsäck, sa han inför hela familjen.”

En skamsäck är ett bonusuttryck vi bjuds på köpet, det kan användas i många olika situationer och varianter som vi ska lära oss mer om strax.

Skalk! Skalk var en av de äldsta och mest pålitliga förolämpningarna som under 1600-talet redan gjort sitt jobb i flera hundra år. Det har ingenting med gamla ostkanter att göra, utan betyder helt enkelt bov, skurk, missdådare och ogärningsman.

Ett av de allra vanligaste och mest omtyckta skällsorden. Vi reser till Arboga 1470 för att få en fin praktisk lektion i hur man förolämpar någon med detta ord.

”Ravid Tysk tittade på männen på andra sidan bordet när han ställde ner sitt ölstop med en smäll. I Arboga, sa han med eftertryck, finns det inte fler dannekvinnor än att jag kan lägga dem alla i en skottkärra och köra ut dem i ån, och dannemän finns det inga. Där bor bara tjuvar och skalkar och jag önskar dem alla till helvetet.”

Orden dannekvinna och danneman hade absolut ingenting med Danmark att göra, snarare motsatsen. En dannekvinna eller -man var helt enkelt en rättrådig, hederlig och aktad person, och ordets ursprung är fornnordiskt och betyder ärbar. Skalk var alltså dannemannens absoluta motpol.

Nu är det dags för rast, men svordomsskolan återkommer med nya lektioner, så håll utkik!

Av Petter Inedahl